V SAMT FÖRSÖKA FÅNGA E-BOKEN I FLYKTEN

Aukio, digital teckning, ca 1995. © Leena Krohn

Kanske e-böcker enbart är att betrakta såsom ”tekstbasert råvare”, för att tala med den norska samhälls- och biblioteksvetaren Tord Höivik.  ¹⁵⁸  Som jag ser det tillkommer uppgiften att förädla den textbaserade råvaran i så fall bibliotekarierna och läsarna själva. För att klara av uppgiften borde bibliotekarierna hädanefter inrikta sig på på att dra in läsarna själva i förädlingsprocessen (crowdsourcing). Skolor och universitet bör spela viktiga roller i detta kollektiva kärleksarbete, en vårdande läsning, som innebär ett kollektivt knåpande med texten. Och det kommer givetvis också att behövas mera pengar från staten, dvs. investeringar i bibliotek, skolor, universitet, med mera. Men kanske inte så mycket pengar som man i första hand kunde tro. Se bara på Wikipedia!

Svaret är ja

Utdrag ur ett inlägg om e-böcker under evenemanget ”Möten i november”, arrangerat av Läscentrum och RötterRösterRum i Aktia-salen (Helsingfors) 10-11 november år 2000.

– Svaret är ja!

Men vilken är frågan?

Frågan lyder:

– Ska vi ha e-böcker?

Om vi använder filosofen Humes så kallade giljotin på det lilla ordet ”ska”, så får vi två tolkningar av frågan.

Den första versionen låter såhär:

– Är det sannolikt att vi kommer att ha e-böcker?

Och den andra versionen lyder såhär:

– Bör vi ha e-böcker?

På bägge frågorna svarar jag ja.

Vi har haft e-böcker sedan början av 1970-talet. I början av 1990-talet hade vi redan hundratals e-böcker.  ¹⁵⁹ 

Med webben kom i mitten av 90-talet ytterligare många tusen e-böcker – t.ex. böcker av filosofen Hume, som jag har med mig här i ”Biblo”.  ¹⁶⁰  Om en liten tid kommer vi att ha miljoner e-böcker  ¹⁶¹ 

(...)

Vi bör också ha e-böcker. Detta följer av att vi bör ha böcker.

Det är visserligen inte bevisat att vi blir bättre människor genom att läsa böcker eller, för den delen, genom att skriva böcker. Vi bevarar icke desto mindre tron och hoppet på att det förhåller sig så.

Om nu boken som sådan är en bra sak, är då inte e-boken det också? Eller är e-boken rentav snäppet bättre, eftersom den är så oerhört behändig och billig [att kopiera] i jämförelse med den tryckta boken?

– Svaret är ja!

(...)

Kejsaren själv [Microsoft] började prata om e-böcker vid början av det här året. Det är därför det pratas mer än vanligt om e-böcker i år.

(...)

Diskussioner om e-boken utmynnar mycket riktigt i frågor om egendom och särskilt då intellektuell egendom (intellectual property).

Frågorna om intellektuell egendom är egentligen frågor om politisk makt; i informationssamhället bör biblioteket få ökad makt, bland annat makt att avgöra en rad frågor som sammanhänger med intellektuell egendom.

Vem äger det vi läser?

Först publicerad i Hufvudstadsbladet 20.3.2001.

Ett välkänt bokförlag startar försäljning av e-böcker, berättar Hbl den 8 mars [2001].

Artikeln nämner en e-bok av en levande författare som jag beundrar: Livläkarens besök, av Per Olov Enquist. Sålunda slår jag upp webbsidan och letar fram det ifrågavarande verket, varvid min blick faller på följande meddelande:

”Våra böcker publiceras i kopieringsskyddat Microsoft Readerformat, ett format som kräver att du laddar ner och installerar Microsoft Reader (om du inte redan har det på din PC) innan du handlar. Du måste också aktivera din Microsoft Reader, genom att registrera ett Microsoft Passport, innan du laddar ner böckerna. Kopieringsskyddet gör att den bok du köper endast kan läsas på den dator där du laddade ner den”.

Denna lilla text säger rätt mycket om litteraturens eller åtminstone om läsandets villkor. Ska ett pass, som utfärdas av ett mjukvarumonopol ersätta bibliotekskortet när biblioteket flyttar till internet?

Microsoft och därmed allierade bokförlag utformar avsiktligt sina e-böcker så att ett exemplar kan läsas på en och endast en dator. Vad händer om läsaren vill låna boken åt en god vän eller familjemedlem? Svar: vi får helt enkelt inte längre låna böcker åt varandra. För att få läsa boken nödgas var och en köpa sig sitt eget exemplar samt Windows 98 eller högre.

Denna lilla olägenhet försvinner först om det blir lika naturligt att låna datorer som det i dag är att låna böcker.

Men man kan inte heller göra utskrifter på papper från e-bokprogrammet Microsoft Reader. Ifall någon datorkunnig läsare till äventyrs hittar på något sätt att överskrida ovannämnda tekniska hinder, då kan förläggarens och mjukvarubolagets advokater antagligen få honom dömd i rätten för brott mot lagen om upphovsrätt.

EUs direktiv om copyright, som Europaparlamentet nyligen godkände i en andra, definitiv omröstning (14.2.2001) befäster för övrigt just rättsinnehavarnas möjligheter att medelst tekniska metoder öka sin kontroll över innehållet. Folk (inklusive mediefolket) verkar tro att det här bara gäller popmusik (jfr det uppmärksammade fallet Napster) men det handlar faktiskt också om böcker, tidskrifter, bibliotek och läsning.

Den transnationella innnehållsindustrin skulle hemskt gärna vilja kriminalisera alla läsare som läser böcker utan giltigt pass eller användar-id. De stora bokförlagen strävar till att med hjälp av den digitala tekniken göra det brottsligt att läsa utan att betala pengar åt det lästas ägare.

Vem ”äger” det vi läser? Om någon är det väl författarna? Ja, så var det ursprungligen tänkt, åtminstone i Europa på Victor Hugos tid.

Men enligt amerikanarnas syn på saken är innehållsägaren (the rightsowner; the rightsholder) inte den som skapat innehållet utan den som köpt rätten att mångfaldiga det (copyright). Och idag gäller det amerikanska upphovsrättsliga synsättet. I Bill Gates' värld tycks därför "upphovsmannen” blott alltför ofta heta... Bill Gates.

Apparna ordnar sina mappar

Först publicerad i förkortad version i Ny Tid i februari 2012.

Rättslärda vid Harvard går in för ett biblioteksprojekt. Så här argumenterar de för sin sak:

”Vårt arbete går ut på att föreställa oss biblioteket på nytt från grunden. Drick ur din kaffekopp, stänk lite vatten över ditt ansikte och fantisera ihop allt vad ett bibliotek inte är men kunde vara. Detta får bli vår utgångspunkt. Sedan får vi se vart det leder oss."  ¹⁶² 

Ja, biblioteket är alla betydelsers och meningars smörgåsbord. Vad vi gillar är lekfullheten, öppenheten, barnsligheten: världen som föreställning. Men när vi blir äldre uppmanas vi att göra upp en plan: världen som vilja.

Häromdan berättade Elisabet Fornell vid Stockholms stadsbiblioteks virtuella enhet att biblioteket, som äger rättigheterna till Alva och Gunnar Myrdals böcker, har gett ut dem på nytt i ett elektroniskt format och att alla stockholmare (med bibliotekskort) nu kan ladda ner dem för läsning på sina apparater. Det undrades varför bara stockholmarna skulle få tillgång till dessa Myrdalare. Redan följande dag kunde Elisabet Fornell meddela: “Det gick fortare än vi själva trodde: Alva och Gunnar Myrdalböckerna har redan hunnit in i Apples iBookstore, gratis att ladda ner för alla – inte bara stockholmarna”.

Bra gjort, Elisabet. Nu har också jag, som inte är stockholmare, laddat ner Kontakt med Amerika av Alva och Gunnar Myrdal genom iBook-appen. Men här finns ett litet problem. Jag har så många appar för min läsning av e-böcker. Dessutom tycks apparna bli mappar och mapparna appar… För att hålla reda på allt det här kommer jag antagligen snart att behöva en egen bibliotekarie! Och så en annan sak, fast jag kanske låter alltför kritisk. Jag hittar inte utgivningsår. När utkom “Kontakt med Amerika”? Borde det inte stå någonstans i boken?

Nåja, man kan ju alltid försöka kolla med Shelf – en ny app, som tydligen hänger ihop med Googles boklåda på nätet. Men Shelf-appen, visar det sig, är tillsvidare inte särskilt bra på att hitta böcker, om jag får uttrycka mig så. Är det inte lite konstigt att hyllmappen ska hitta vad man söker i stället för att man själv ska hitta det i hyllmappen?

Med en enkel sökning i Google Books fick jag i alla fall veta att A. Bonnier utgav boken år 1941.

Shelf-appen, den hyllmappen, har automatiskt en avdelning för mina personliga favoriter. När jag som hastigast tittade in där fick jag veta att en av mina favoriter är Anwar Shahs bok Macro Federalism and Local Finance. Hur fanken kunde Googles bibliotekarier veta att jag är federalist och intresserad av lokala valutor? This is the googlization of everything, and I should certainly worry! – allt har tydligen redan googlifierats. Men OK, jag måste måste väl kolla vad Anwar Shah skriver om mina favoritämnen. Eller...

Tainaron

Vad har hänt och skett med Leena Krohns roman Tainaron under de senaste 27 åren (1985-2012) ? Habent sua fata libelli, böcker har sina öden, brukade de gamla humanisterna säga. En kort résumé, ej tidigare publicerad.

Leena Krohns brevroman Tainaron, ursprungligen utgiven på finska  ¹⁶³  och nominerad för Finlandiapriset år 1986, översattes som sagt till engelska av Hildi Hawkins. Men den engelska Tainaron hade till att börja med svårigheter med att hitta en förläggare. År 1998 designade emellertid Ralph Amissah den elektroniska boken, nätboken, webboken, kort sagt e-boken Tainaron. Mail from Another City. För ändamålet användes SiSU, en fri och öppen mjukvara för strukturering och publicering av elektronisk information, som Ralph Amissah själv började skriva så snart The World Wide Web hade stuckit upp sitt huvud i civilsamhället, vilket skedde ca 1993.  ¹⁶⁴ 

Sedan år 1998 har därför alla internetanvändare kunnat läsa ett antal snygga och läsarvänliga e-bokversioner (SiSU genererar nämligen flera olika fil- och läsformat) av Tainaron på engelska via Leena Krohns webbplats.  ¹⁶⁵ 

Några år in på det nya millenniet hittade de surfande redaktörerna vid ett amerikanskt förlag den engelska Tainaron på webben och gillade vad de läste så mycket att de beslöt att ge ut den elektroniska texten som en pappersbok. Så skedde också, år 2004.  ¹⁶⁶  Senare mångfaldigades den engelska Tainaron igen på papper, bland annat i den drygt tusensidiga antologin The Weird A Compendium of Strange and Dark Stories.   ¹⁶⁷ 

Nya kopior av Tainaron är på kommande, inte bara på engelska, utan nu även på originalspråket via förlaget Teos. Men i motsats till den första e-bokversionen på 1990-talet kommer de nya e-editionerna på 2010-talet antagligen att vara spärrade med DRM-teknik  ¹⁶⁸  för att kunna tjäna som handelsvaror i kapitalets kretslopp. Förmodligen kommer Tainaron nu också att marknadsföras såsom en e-bok till biblioteken för licensierad distribution till läsarna i form av kopior av en datafil. Dessa kopior kommer antagligen att expirera och släckas ned då ”lånetiden” har gått ut, kanske mitt under läsningen! Om inte bibliotekarierna skärper sig och vägrar att ”låna ut” e-böcker, förstås.

Kanhända har läsaren blivit nyfiken på vad det egentligen står i Tainaron? Jag avslutar därför med att rekommendera läsning av Tainaron. Brev från en annan stad i Thomas Warburtons utmärkta svenska översättning,  ¹⁶⁹  eller det finska originalet, eller översättningen till japanska av Hiroko Suenobu, ifall man helst vill läsa boken på det språket.  ¹⁷⁰  Tillsvidare kan boken lånas via närmaste bibliotek.

Vad är en bok? Det står skrivet: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.  ¹⁷¹ 

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han, att Biblioteket hade förvandlats till en Skoobe

Först publicerad i Ny Tid i mars 2012. Jag har försökt göra styckena om EU:s lånedirektiv tydligare i denna version. Förutom av Franz Kafkas novell ”Förvandlingen” har jag tagit intryck av Mike Daiseys monolog ”Kill the Corporation!”

Skoobe som erbjuder läsaren hela biblioteket i mobiltelefonen för 9,90 e/mån är, vilket tillsvidare kanske inte riktigt har framgått, ett Bertelsmann-initiativ. Och det tyska familjeföretaget Bertelsmann är ju ett av världens tio största i mediebranschen (eller borde vi i stället börja tala om informationsbranschen?) samt sedan 1998 ägare av Random House, världens största engelskspråkiga bokförlag.

Ja, nog kan man säga att lånebiblioteket har fått en ny konkurrent!

Vid närmare eftertanke ser vi nu fortsättningen på EU-kommissionens lånedirektiv från början av 1990-talet.  ¹⁷² 

Lånedirektivet bygger på en idé om en särskild utlåningsrätt (Public Lending Right, PLR), vilken uppfattas som ett komplement till upphovsrätten. Utlåningsrätten innebär alltså inte, som man utifrån namnet kanske i första hand skulle vänta sig, att biblioteken och européerna ska ha rätt att låna och läsa böcker, utan avser i stället att ge rättighetsinnehavaren (kan vara upphovsmannen eller -kvinnan, men är i praktiken ofta ett affärsföretag, som har köpt rättigheterna till verket) en helig och okränkbar rätt till ersättning i form av pengar varje gång en läsare lånar och läser den ifrågavarande boken.

EU-kommissionen, som hade fått stalltips från medieföretagens lobbyister, förutsåg att böckerna, när de blir e-böcker, inte längre skulle lånas ut till allmänheten från biblioteken, som man hade gjort på 1900-talet, utan i stället åter börja hyras ut till läsarna, vilket hade varit praxis i lånebibliotekens barndom på 1700-talet (jfr Wikipedias artikel om boktryckaren Lars Salvius, som Jan Szczepanski så påpassligt hänvisade till i sitt Skoobe-meddelande på BIBLIST  ¹⁷³  ).

I början av 1990-talet grundade bibliotekarierna en egen lobbyorganisation – European Bureau of Library and Documentation Associations (EBLIDA) – för att tillvara bibliotekssektorns intressen i ett digitaliserat Europa.

Men när böcker uthyrs eller utlånas till fast månadspris kvarstår ”rättighetsinnehavaren”, som inte är identisk med författaren (upphovsmannen) utan snarare med förläggaren (Bertelsmannen), de facto som böckernas ägare – ägaren till vad vi läser. Därmed fullbordas ännu en av dessa privatiseringar, som egentligen innebär stöld i stor skala av offentlig egendom. Biblioteken, vilka alltsedan 1800-talet har varit våra närmaste kandidater till att äga vad vi läser, ska tydligen gå samma öde till mötes som redan i varierande grad drabbat posten, energibolagen, vattenförsörjningen, hälsovården, universiteten och skolorna...Från att ha varit allmänna publika inrättningar håller biblioteken alltså nu i rask takt på att övergå i transnationella, privatägda korporationers (typ mediekonglomeratet Bertelsmann) ägo.

Jag kom att bekanta mig närmare med PLR-problematiken genom att EBLIDAs webbplats förlades till Informationsandelslaget Katto-Meny   ¹⁷⁴  varvid jag under ett par år i mitten av 1990-talet regelbundet samarbetade med EBLIDAs dåvarande verksamhetsledare, copyrightspecialisten Emanuella Giavarra, som då byggde upp en rätt omfattande länksamling om kopieringsrättigheter, elektroniska licensavtal mm. på EBLIDA:s webbplats (webbavdelningen hette European Copyright Users Platform, ECUP; min uppgift var att assistera henne med kodningen och uppdateringen av webbsidorna). Men det räckte ända till 2000-talet innan jag kom mig för att studera själva texten i EU:s lånedirektiv. Då hade jag också hunnit ta del av bibliotekarien Siv Wold-Karlsens initierade kritiska analyser av PLR-frågorna i tidskriften BiS  ¹⁷⁵  och stiftat bekantskap med bibliotekarierna i Cologno Monzese nära Milano, som försöker – eller åtminstone försökte – organisera en europeisk Non pago di leggere-kampanj mot PLR-direktivet.  ¹⁷⁶ 

I direktivets formuleringar fäster man sig särskilt vid två saker. För det första, att ordet bibliotek helt lyser med sin frånvaro. I stället talas det om ”inrättningar som är tillgängliga för allmänheten”. För det andra förbigår direktivet helt begreppen läsare och läsning. Det handlar kort sagt om en rent ekonomistisk (marknadsfundamentalistisk) lagstiftning kring frågor av oerhörd kulturell betydelse. I PLR-direktivet jämställs sålunda biblioteken med, säg, videouthyrningsfirmor, varuhus, badinrättningar, biljardsalar och bordeller – alla dessa ”inrättningar som är tillgängliga för allmänheten"!

Trots alla skenheliga betygelser om motsatsen intar Bertelsmann & Co en i grunden fientlig inställning till allmänna bibliotek för den läsande publiken. För medieindustrin utgör bibliotek och bildning närmast kostnadsfaktorer, som bör rationaliseras bort, eller utlokaliseras, allt i den heliga profitjaktens och kapitalackumulationens namn.

På webbsidan www.skoobe.de ståtar titelomslagen från tre ”aktuella böcker”. Längst till höger hittar vi som väntat biografin över entreprenören och uppfinnaren Steve Jobs, grundaren av ett IT-bolag som i praktiken utnyttjar kinesiska slavarbetare för att bygga sina läsplattor. Mittpositionen upptas av en tysk översättning av Dan Browns bestseller, en thriller byggd på hårresande konspirationsteorier. Till vänster, slutligen, finns Die Verwandlung, ett urval av Franz Kafka. En bra bok alltså, men som har hamnat i dåligt sällskap.

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han, att Biblioteket hade förvandlats till en Skoobe.

Mitt första (och sista ?) e-boklån

Bygger på mitt diskussionsinlägg 6.6.2012 angående ”E-bibliotek og e-bokbransje – snart på samme spor?” @Bibliotekforum.no.

Sommaren 2012 beslöt jag att vid sidan av August Strindberg (vars Samlade Skrifter Projekt Runeberg har publicerat @Runeberg.org) läsa Landet utanför: ett reportage om Sverige bortom storstaden av Kristina Mattsson (Leopard 2010). Eftersom stadsbiblioteket i min hemstad Lovisa i Östra Nyland (Finland) inte hade boken letade jag efter den i de finländska bibliotekens förträffliga samsöksystem (FRANK). Det framgick att e-bokversionen fanns att tillgå genom FREDRIKA-biblioteken i Österbotten.

Undertecknad besitter sedan länge ett lånekort till stadsbiblioteket i Nykarleby, som ligger 500 km från Lovisa. Nu visade sig detta lånekort fungera också telematiskt. Efter att ha löst några tekniska initialsvårigheter (sådana uppträder ju regelbundet varje gång man vill göra någonting nytt med datorer) hade jag den efterlängtade e-boken klar för läsning på min iPad. Underbart! Varför klaga? Varför ondgöra sig över medvetandeindustri och softwaremonopol?

Orsaken till mitt missnöje är följande. Det var inte Nykarleby stadsbibliotek, eller överhuvudtaget biblioteket, som ”lånade” den här boken åt mig. Biblioteket fungerade bara som hyrkiosk. Det var visserligen biblioteket som måste betala hyran, tillsvidare med skattebetalarnas och således i sista hand också med mina pengar. E-bokens ekonomi är viktig och bör utredas närmare, men poängen i sammanhanget är att utlåningen av e-böcker inte sker i utan utanför biblioteket. I detta fall sker utlåningen i företaget eLib, som har grundats och utvecklats av Bonniers, Natur och Kultur med flera bokförlag. Bibliotekets roll bestod enbart i att berätta om eLib och och att be mig vända mig dit för att få ”låna” boken – dock fortsättningsvis med användning av mitt bibliotekskort. eLib-ägarna har alltså lyckats med det smarta tricket att bygga in bibliotekskortet i sitt eget system!

ↁ ↁ ↁ

Min upplevelse av själva lånetransaktionen var att den tillsvidare inte är helt inkörd. Först fick jag flera gånger meddelandet ”Felaktigt lånekortsnummer” oberoende av om jag försökte på bordsdator eller med iPad!

Men så blev jag ändå insläppt i systemet och fick hämta hem e-boken. Jag förstår visserligen fortfarande inte varför det misslyckades så många gånger men lyckades denna enda gång.

Bakom ”Hämta hem"-länken hittade jag en liten fil med namnet ”URLLink.acsm”, som jag laddade ned till bordsdatorn. Inget av programmen på min linuxdator verkade kunna göra något annat med ”URLLink.acsm” än att visa dess innehåll. Då kom jag på att kopiera över ”URLLink.acsm” till nätet, varefter jag öppnade den med Safari på iPad. Eh voilà!, nu kunde jag välja att öppna och läsa boken med appen Bluefire Reader! Så lyckades alltså mitt e-boklån till slut. (Safari på iPad avslutade visserligen med meddelandet ”Elib3 unknown library. Please report this error to ‹info@elib.se›”, vilket härmed också blir gjort om än i form av ett öppet meddelande.)

Filändelsen acsm står för ”Adobe Content Server Manager”.  ¹⁷⁷  ACS är en mjukvara som det amerikanska jätteföretaget Adobe Inc. har tagit fram för att sätta virtuella lås och bommar, Digital Rights Management (DRM) på e-böckerna.

Elib.se, som alltså ägs av en rad svenska bokförlag med Bonniers i spetsen, har uppenbarligen köpt eller hyrt ACS av Adobe. Programmet innehåller de utlåningsfunktioner, som bokindustrin erbjuder biblioteken. Så blir biblioteken ett slags underhyresgäster och informationsleverantörer hos bokindustrin. De bibliotek som anlitar eLib måste betala 20 öre varje gång en e-bok ”lånas ut”. Jag antar att det är därför Fredrika-biblioteken endast tillåter 3 e-boklån per gång. Särskilt affären med e-bokversionen av Zlatan-boken visade, att utlåningen av e-böcker kan bli en dyr affär för biblioteken och kommunerna.  ¹⁷⁸ 

Filen ”URLLink.acsm” ser ut så här:

Systemet för utlåning av e-böcker via biblioteken verkar vara utvecklat i samarbete med det amerikanska bibliotekskonsortiet OCLC, vars PURL-server (PURL står för ”Persistent URL”) ser till att varje e-bok får en bestående adress på webben.

ↁ ↁ ↁ

En del bibliotekarier tänker sig att många problem kunde lösas ifall biblioteken lagstiftningsvägen skulle ges ”samma rättigheter” att ”låna ut” e-böcker som de tidigare haft beträffande de tryckta böckerna.   ¹⁷⁹  Men jag tror inte att en lagändring eller ny lag med detta innehåll vore bra för biblioteken.

Förlagen och nätbokhandlarna behöver helt enkelt inte biblioteken för att ”låna ut” sina e-böcker eftersom de, om de så önskar, själva kan sköta den detaljen via sina egna webbplatser. Som ett exempel kan nämnas att Amazon har öppnat en egen lånetjänst för alla som äger en Kindle, företagets egen läsplatta.  ¹⁸⁰ 

I stället för att agera reklamhyllor och hyrkiosker för Amazon &Co borde biblioteken inrikta sig på att bygga upp sina egna system för spridning av litteratur i elektroniska format.

Ägandet av information i digitalt format bestäms genom mjukvaran (software). Den som har monopol på mjukvaran, som människan behöver för att avläsa informationen kan också skaffa sig monopol på själva informationen, innehållet (meningen). Den som har monopol på operativsystemet som behövs för att köra den mjukvara som läsaren behöver för att läsa e-boken har också i sista hand möjlighet att kontrollera e-bokens spridning och innehåll.

Därför borde biblioteken använda fria och öppna operativsystem och överhuvudtaget fria och öppna mjukvaror. Inte för att skapa nya monopol utan för att öppna upp och avskaffa de existerande monopolen.

Tillägg 1.10. 2012: ”Förlagen har tillsvidare bara hunnit börja fundera över hur alla data som e-läsningen genererar kan användas. Många ställer sig skeptiska till att dataanalyser skulle kunna hjälpa branschen i dess pågående kamp för att locka konsumenter, som alltmer dras till spel och sociala medier. Men i en tid då de traditionella förlagen förlorar mark till teknikjättar som Amazon och Apple frestas förlagen att sätta sitt hopp till sådana analyser.” (Wall Street Journal  ¹⁸¹  ) Vilket påminner mig om läget i slutet av 1980-talet: ”Och all datakommunikation ger upphov till nya data... Kring varje datanät spinns sålunda ytterligare ett nät, ett nät av tekniska kontrollmöjligheter, som också ger sociala kontrollmöjligheter eftersom det sist och slutligen är fråga om kommunikation mellan människor”.  ¹⁸²  Trots att vissa författare, som Sartre påpekade, väljer att skriva för Gud i stället för människorna, har böcker alltid varit en fråga om människornas samtal med varandra.

Jag räcker upp min hand

Ej tidigare publicerad.

”Biblioteken får själva ta över e-boksutgivningen: redigera manus, göra omslag, fixa översättningar, ge författaren förskott och inte minst marknadsföra boken. Alla som tycker det är en bra idé, räck upp en hand!” – Per Strömbäck  ¹⁸³ 

Jag räcker upp min hand. Informationssamhället behöver bibliotekarier med hög litterär kompetens och tillräckliga tidsresurser för läsning, editering och spridning av e-böcker. Visst är det bra med förlag och redaktör men är det inte också författarens skyldighet – och rättighet! – att redigera sitt manus? Om förläggaren anser boken vara tillräckligt kommersiellt intressant för att tryckas, då kommer förlagsredaktören även i fortsättningen att bidra till editeringen.

Då man tar fram en tryckt bok är man mer eller mindre medveten om dess omslag. Men e-boken har varken om eller slag. E-bokens ”pärm” ser eller känner man inte längre när man väl börjat läsa den. E-boken förvaras på datorns eller läsplattans skivminne, färdig att kopieras till skärmen på det ställe i texten där man senast avslutade läsningen.

Kunde inte framtidens bibliotekarier också fungera som e-böckernas litterära agenter, ifall de anser dem vara värda att översättas till andra språk?

Vad förskott till författaren beträffar så vore det fint, men kan någon ge ett exempel på att ett förlag har betalt förskott till en författare, vars bok inte ska tryckas utan enbart ges ut som en e-bok?

E-bokens marknadsföring, slutligen, är närmast av intresse för dem som tänker förtjäna pengar på att sälja e-böcker på e-bokmarknaden. Det var väl inte meningen att bibliotekarierna skulle sälja e-böcker? ”Böcker är till för att användas”, skrev Ranganathan. ”Åt var och en hans eller hennes bok”, tillade han. Ranganathans lagar är fortfarande i kraft och de gäller också i det digitala biblioteket.