IV ÄRVA OCH FÖRVALTA INTERNET

Internet behöver sina egna bibliotekarier för att sköta till exempel katalogen över IP-numren och domännamnen. Detta är en uppgift för äkta, kosmopolitiskt tänkande bibliotekarier, inte för regerings- eller företagstjänstemän som får röster eller bonus för att sätta det egna landets eller den egna firmans intresse i första rummet, eller teknokrater som villigt tjänar vilka intressen som helst bara de får höga löner och möjlighet att sola sig i maktens glans.

ↁ ↁ ↁ

Antag, att tjänsten som chef för din kommuns informationsförvaltning har lediganslagits och utannonserats. På finska har denna nya kommunala befattning kommit att få heta ”tietohallintopäällikkö”. I Sverige kallas motsvarande kommunala jobb ”IT-chef” och tycks således vara vikt för en teknokrat. Jag hoppas att det har framgått vad jag menar om denna viktiga ledande befattning och vem jag anser att borde inneha den. Rätt gissat, den jag tänkte på är naturligtvis... bibliotekarien.

Om multistakeholder-arrangemang

Har ej tidigare publicerats.

Förberedelserna av Förenta Nationernas toppmöte om informationssamhället (World Summit on Information Society, WSIS  ¹³⁷  ) var en vidlyftig historia. Den första huvudsessionen hölls år 2003 i Genéve, säte för Internationella teleunionen (ITU), som getts arrangörsuppdraget. Andra sessionen anordnades år 2005 i Tunis, vilket väckte vissa protester, eftersom de politiska förhållandena Tunisien inte precis motsvarade de förväntningar om mer demokrati och öppenhet, som många ställde och ställer på informationssamhället. Å andra sidan avsåg valet av mötesplats att flytta diskussionens tyngdpunkt till frågan om ”den digitala klyftan” mellan Nord och Syd. Toppmötet skulle framför allt dryfta olika sätt att överbrygga detta nya utvecklingsgap.

I bakgrunden lurade dock en annan minst lika besvärlig frågeställning. Vad betyder internet för de internationella relationernas vidare utveckling? Vem eller vilka har eller bör ha rätt att bestämma över internetutvecklingen? Ska nationalstaterna ha suverän bestämmanderätt? Hur ska internet förvaltas? Från och med WSIS-mötena står frågan om förvaltningen av internet, internet governance, på världspolitikens agenda. Det är inte svårt att urskilja vissa skillnader i stormaktsdiplomaternas retorik. Men i grunden är det fråga om ett slags skuggboxning mellan parter, som dessutom inte utgör matchens egentliga kontrahenter. Uppvärmningsrundor, kunde man kanske kalla de officiella regeringarnas förhandlingar om förvaltningen av internet.

Under WSIS session i Tunis 2005 etablerades Internet Governance Forum IGF. Men vem har hört talas om IGF? Vad väntar man sig av IGF:s sjunde årliga möte, som, när detta skrivs, ska hållas i Baku 6-9 november år 2012 på temat ”Internetförvaltning för en hållbar mänsklig, ekonomisk och social utveckling"?

Vem, utom kanske nationalstaternas regeringar själva, tror att just de bör handha förvaltningen av internet?

Ingen, såvitt jag vet. Det är antagligen därför man i detta sammanhang pratar så mycket om multistakeholder. Ordet betyder att en hel mängd olika intressenter (som har olika stakes, dvs. något att vinna eller förlora) ska försöka samsas.

Med multistakeholder-arrangemang förhåller det sig så att de är nödlösningar, och som sådana förmodligen nödvändiga. Men i längden är en nödlösning lika fullt en ohållbar lösning. Det är kanske möjligt att förena frihet med ordning. Åtminstone måste vi hoppas det, hur pessimistiska vi än är. Men det går inte att förena samarbetsnätverket internet med antagonistiska militärblock, ledda av stormakter, som hotar varandra med ömsesidig förintelse. Man kan inte heller stänga in ett världsomspännande digitalt system för effektiv informationsöverföring i TRIPS och GATS,  ¹³⁸  som stipulerar att information och informationstjänster är någonting (handelsvaror), som bör ägas och kontrolleras av multinationella bolag.

Beteckningen multinationella bolag hänger f ö ihop med multistakeholder-arrangemang och detta inte bara på ett rent verbalt plan. Dessa bolag har fått alltför stor makt, inte minst genom att på olika smarta och effektiva sätt utnyttja IT och internet som konkurrensmedel. Följaktligen är deras inflytande ofta avgörande i olika fora som förses med det förskönande multistakeholder-benämningen. Beteckningen 'multinationell' är inte heller helt korrekt, eftersom företagen och bolagen trots allt är hårt bundna till och underordnade politiska makter.

Och de politiska makterna är fortfarande statsegoistiska, varmed jag avser att de konsekvent sätter den egna statens intresse framför hela mänsklighetens intresse. Att också de till synes mest välvilliga representanterna för dessa makter känner, att de tyvärr måste göra så förklarade till exempel president Barack Obama mycket elokvent i Oslo år 2009, i samband med att han fick motta Nobels fredspris.  ¹³⁹ 

Det mer korrekta namnet på nutidens stora och gränsöverskridande affärskorporationer (bankerna inte att förglömma) är transnationella bolag. Nåväl, internet är också transnationellt. Men i motsats till dessa ekonomiskt-korporativa organisationer  ¹⁴⁰  tenderar internet att lösgöra sig ur statens grepp och bli kosmopolitiskt i Immanuel Kants mening av ordet. I sitt filosofiska utkast ”Om den eviga freden” år 1795 påpekade filosofen i Königsberg bland annat, att stående härar (miles perpetuus) med tiden helt ska försvinna, ty ”de hotar nämligen oupphörligen andra stater med krig genom att ständigt vara rustade”.  ¹⁴¹ 

Men i dagens värld tror USA-ledarna uppenbarligen att arméerna och massförintelsevapnen kommer att kunna avskaffas först när deras land har uppnått full spectrum dominance.  ¹⁴²  . Eftersom USA och amerikanerna trots sin unika maktställning idag ändå bara utgör en liten del av jorden och dess befolkning, förefaller emellertid den mer realistiska lösningen (såvida inte de militanta staterna hinner göra slut på människosläktet medelst atomkrig) bestå i att internetanvändarna med tiden skapar en ny maktbalans i världen, som innebär att imperier och stormakter typ NATO-USA tvingas överge åtminstone en del av sina ambitioner på världsherravälde.

Varför? Därför att ingen enskild person eller stat har eller kommer att ha den informationella makten.

I sin bok Internet Governance (‹http://en.wikibooks.org/wiki/Internet_Governance)› tilldelar Akash Kapur inte biblioteken någon roll i styrningen/förvaltningen av internet. Bland de otaliga organisationer som är involverade i internet governance nämns inte ens biblioteksföreningarnas internationella paraplyorganisation IFLA.

Teknikerna och tjänstemännen vid ICANN  ¹⁴³  har visserligen hittills skött den stora katalogen över IP-numren och internetadresserna med hedern i behåll, men också detta för hela mänsklighetens teckenvärld viktiga register borde förvaltas och upprätthållas av bibliotekarier. I längden bör alltså ICANN-korporationen inordnas i det globala biblioteket. Förvaltningen av internet är, liksom den nukleära avrustningen, en av de stora och aktuella världsfrågor, som endast kan lösas genom att staterna (inklusive stormakterna) ger upp en del av sin ”absoluta suveränitet”. Ty bakom detta begrepp gömmer sig den absoluta statsegoismen och imperialismen. Antingen tar massförintelsevapnen och internet kål på dessa obsoleta fenomen eller så utplånar kriget och miljöförstöringen vårt släkte.

I något skede, snart, måste med andra ord bibliotekarierna ta sig själva i kragen och göra klart för regeringarna var skåpet ska stå i mänsklighetens nya internetbaserade bibliotek.

Uppfann WSIS hjulet på nytt?

Ett debattinlägg i Hbl i november 2003. Jag har förkortat texten och ändrat tempus till imperfektum.

Finlands regering deltog genom ambassadör Asko Numminen och andra diplomater aktivt i de intensiva förhandlingar som fördes i syfte att ta fram en universell principdeklaration om informationssamhället och ett handlingsprogram för dess införande. President Tarja Halonen fick genom lottdragning taltur genast i början av WSIS-konferensens första session i Genève.

Formellt tog Internationella teleunionen (ITU) intitiativet till toppkonferensen.

Telekommunikation är naturligtvis ett av informationssamhällets särdrag. Det kan inte förnekas. Men om den här aspekten betonas alltför starkt kommer hela diskussionen om informationssamhället lätt att domineras av mer eller mindre ingenjörsmässiga synpunkter. Den kommer i så fall främst att handla om informationsteknologi. Vad blir det då av samhällsdiskussionen, där de centrala frågorna handlar om rättigheter, skyldigheter, demokrati, jämlikhet och mänsklig utveckling? I vilken mån kommer man då att beakta de icke-tekniska betydelserna av ordet kommunikation som innefattar med-delandet av känslor, upplevelser, erfarenheter och insikter? Och kommer man att fästa vederbörlig uppmärksamhet vid den informationsteknologi, som föregick den nuvarande digitala epoken – t ex dagstidningar, rund- och lokalradio samt böcker och bibliotek?

Det förtjänar också påpekas, att ”telekommunikation” i grund och botten är någonting betydligt mer omfattande än man vanligen vill inse. Också skrivteknologin, kort sagt skriften, är när allt kommer omkring en form av telekommunikation. Telekommunikation betyder ”långdistans-med-delanden” och detta är ju onekligen också vad skrift (brev, böcker, tidningar mm) är. Men en stor del av mänskligheten – en femtedel, en fjärdedel, en tredjedel? – är som bekant inte läs- och skrivkunnig. Varför förhåller det sig så och i vilken utsträckning borde WSIS handla om att lösa även detta problem?

När vi bryter oss ut ur det rådande, snävt teknokratiska perspektivet på telekommunikationen och informationssamhället inställer sig också andra viktiga frågor. Vilken roll spelar författare, journalister, lärare och bibliotekarier i diskussionen om informationssamhället? Dessa grupper är ju, var och en på sitt sätt, specialister både på ”information” och ”kommunikation”. Och inte bara det. Ett samhälle utan dessa gruppers medverkan är visserligen tänkbart, men det är i så fall inget demokratiskt samhälle och förvisso inte heller något informationssamhälle.

Bibliotekarierna är renodlade informationsspecialister.  ¹⁴⁴  Därför tillmäter undertecknad, trots att jag inte själv är bibliotekarie till yrket, IFLA:s inlägg i debatten på WSIS en särskilt stor betydelse.

Ordförandeskapet i bibliotekariernas internationella paraplyorganisation International Federation of Library Associations and Institutions(IFLA) innehades under förberedelserna av WSIS av Kay Raseroka, universitetsbibliotekarie i Botswana. Under ett besök i Finland berättade Kay Raseroka för mig om hur hon och andra representanter för IFLA och IFLA:s medlemsorganisationer (däribland inte minst Finlands biblioteksförening) lobbade intensivt i Genève för att få med något av bibliotekariernas syn på informationssamhället i WSIS-deklarationen. Bibliotekariernas ansträngningar ledde också till att biblioteken fick ett omnämnande i slutdokumentet.

Under föreberedelserna av WSIS lade IFLA fram sin syn på informationssamhället i några läsvärda dokument.  ¹⁴⁵  Här är en av IFLA:s synpunkter:

”Vi ber er vänligen att inte slösa resurser på att uppfinna hjulet på nytt medan ni ignorerar den befintliga infrastrukturen. Anslå i stället måttliga medel på existerande nätverk, till exempel på biblioteken. Bibliotekarierna med sina färdigheter, sin entusiasm och sitt engagemang kommer inte att göra er besvikna”.

Om försvar av biblioteket, civilsamhällets sista utpost mot medvetandeindustrin

Utdrag ur artikeln ”Om biblioteksmakt som om Montesquieu fortfarande hade någon betydelse i informationssamhället”, ad lucem 1999.

Som offentlig institution och serviceform i samhället står biblioteket inte lika starkt idag som under välfärdsstatens epok. Dagens makthavare betraktar information först och främst som en handelsvara. Ifall detta synsätt förblir förhärskande kommer de nuvarande biblioteken småningom att ersättas med kommersiella och byråkratiska strukturer, hur ivrigt man än i officiella sammanhang intygar att så inte kommer att ske.

Boken, tidskriften och tidningen har sina styckpriser men läsandet som sådant faktureras tillsvidare inte. Precis på den här punkten ska vi vara vara beredda på obehagliga överraskningar. Tusentals affärsmän världen runt ser dollartecken i de kommersiella möjligheter som digitaliseringen av ordet medför. Tusen och åter tusen politiker och jurister gör allt för att dessa affärsmän ska få fakturera oss stackars läsare per minut och per databit.

Biblioteket är en av civilsamhällets sista utposter mot medvetandeindustrin. Frågan lyder: hur försvara den lokalt förankrade kulturinstitutionen, biblioteket, mot den globala IT-kapitalismen?

Fatta grepp om IT och internet, forma och använd dessa nya verktyg på sätt som trotsar dagens trender. En rad medborgarorganisationer (Jordens Vänner, Amnesty, Greenpeace etc.) och -rörelser (mot MAI-avtalet, för ett förbud mot minor, för Tobin-skatt etc.) har under 1990-talet  ¹⁴⁶  faktiskt förmått organisera och synliggöra något av en global opposition mot den globaliserade makten.

Bibliotekarierna har faktiskt inte heller varit sena att tillämpa IT och internet. Under de senaste fem åren [1994-1999] har de allmänna biblioteken i Finland lyckats inkorporera internet i bibliotekarieprofessionen och i biblioteksbesökarnas vardag; samtidigt har också presentationen av böcker, skivor, videor mm. via webben vidareutvecklats och utlåningen ökat.

Men när förändringarna är av sådan vidd och försiggår i ett sådant tempo som idag behövs det också djärvt och offensivt nytänkande om biblioteket som institution. Borde oppositionen i informationssamhället se över den traditionella maktfördelningsläran och kräva att en del av den politiska makten i samhället överförs till biblioteket?

Vad bör inte göras?

Ej tidigare publicerad. Skriven i september 2012.

En brittisk intellektuell, Steven Lukes, påpekade i inledningen till sin bok Marxism and Morality (1985), att Lenin nog hade skrivit ”Vad bör göras?” men glömt att tala om vad som inte borde göras.

Ifall bibliotekarierna successivt övertar ansvaret för styrningen av internetutvecklingen (internet governance)  ¹⁴⁷  kommer internet och biblioteket med tiden att i allt högre grad framstå såsom en och samma föränderliga och växande institution. Detta väcker frågan om vad förvaltandet av internet bör går ut på och, kanske framför allt, vad det inte bör innebära.

Förvaltningen av nätet består dels av sådana uppgifter, som är typiska för skötseln av ett bibliotek, nämligen att bevara, hålla ordning på, komplettera och sprida information.

Med bevarandet av informationen på nätet har det hittills varit lite si och så, just därför att uppgiften inte sköts av biblioteksinstitutionen utan av mer eller mindre privata företagare. Här förtjänar den amerikanska privatpersonen Brewster Kahle och Archive.org, som Kahle förestår, ett positivt omnämnande.

Vad sedan uppgiften att hålla ordning på informationen beträffar, är det i praktiken klokt att utgå ifrån två olika tolkningar av ordet information: a) den informationsteoretiska och/eller cybernetiska tolkningen, enligt vilken ”information är en skillnad som gör skillnad” (Gregory Bateson); b) den semantiska och/eller humanistiska tolkningen, enligt vilken information är allting som har mening för en människa. I princip strider dessa två tolkningar inte mot varandra. Däremot erbjuder de två skilda vägar att närma sig en och samma sak. Som informationsspecialister närmar sig bibliotekarierna i praktiken mycket ofta informationen i biblioteket ur a-perspektivet, vilket innebär att bortse från innehållet, meningen. Men eftersom bibliotekarien också är en generalist, vars uppgift består i att hjälpa sina medmänniskor att hitta den skillnad som gör skillnad och/eller den mening som ger mening, måste bibliotekarien ständigt hålla bägge synvinklarna (a och b) för ögonen. Detta gäller i hög grad även då bibliotekarien också åtar sig uppgiften att ”förbättra samhället genom att underlätta skapandet av ny kunskap"(R. David Lankes).  ¹⁴⁸ 

I a-perspektivet är internetkatalogen över namn och nummer, som tillsvidare handhas av ICANN, särskilt betydelsefull. Kan man tänka sig att denna katalog småningom blir mindre viktig? Det tror jag inte, eftersom hela vitsen med att använda datorer och internet består i att reducera informationen till 'skillnader som gör skillnad', dvs. till ändlösa rader av ettor och nollor (antingen ett eller noll). Men för att också vi människor ska begripa dessa små skillnader, som datorerna så underbart väl ”förstår”, måste den digitala informationen lustigt nog översättas till vad GH von Wright i sin definition av ”tankeförmåga” kallade ”språket”.  ¹⁴⁹  I annat fall förblir den meningslös.

Vad en bibliotekarie inte bör göra och inte heller behöver göra är att försöka påtvinga sin medmänniska sin mening. Det finns dock frågor där bibliotekarien bör välja sida. Jag kommer i skrivande stund på två sådana frågor, av vilka jag har nämnt den första: bibliotekarierna i alla länder borde öppet och energiskt ta ställning för såväl ensidig (unilateral) nukleär nedrustning som ett allmänt (multilateralt) avskaffande av massförintelsevapnen och se till att detta blir biblioteksföreningens policy, oberoende av land eller regering. I EU-länderna vore det således inte minst bibliotekariernas sak att kräva en denuklearisering av Europa. Den andra frågan gäller förvaltningen av internet. Denna bör i längden skötas av yrkesbibliotekarier och integreras i biblioteksinstitutionen. På denna punkt, liksom beträffande den nukleära avrustningen, råkar bibliotekarien kanske tidvis i konflikt med sitt lands regering och myndigheter, men den konflikten måste tas.

I vilken mån behöver den meningsfulla informationen (informationen betraktad ur b-synvinkeln) på internet förvaltas? Eftersom internet i mycket stor utsträckning styr sig självt krävs endast ett minimum av förvaltning.

Den italienska bibliotekarien Riccardo Ridi har formulerat en egen version (i stil med Timo Kuronens  ¹⁵⁰  ) av Ranganathans biblioteksvetenskapliga lagar där nätets knutpunkter fått ersätta böckerna. Ridis ”lagar” kan eventuellt tjäna som en utgångspunkt för internetbibliotekariens arbete:

1. knutpunkterna finns till för att läsas, genomsökas och skrivas

2. varje användare sin sökväg

3. varje sökväg sin användare

4. skapa så direkta länkar som möjligt

5. biblioteket är en växande hypertext  ¹⁵¹ 

Bibliotekskraft – det ordet gillar jag!

Först publicerad i Nya Argus 11/12 2011.

Föreställningar om framtidens bibliotek

Biblioteket är en politisk kraft. För att undvika att stöta mig med människor som kanske vill hålla politiken på avstånd borde jag kanske nöja mig med att kalla biblioteket för en samhällskraft. Men kan man föreställa sig en samhällelig kraft, som inte samtidigt uppvisar politisk styrka?

Nedan ska jag presentera några idéer, som jag på arrangörernas uppmaning lade fram under ett seminarium om bibliotekens framtid.  ¹⁵²  Tidpunkten för seminariet, oktober 2011, sammanfaller med någonting som skedde i min hemby Isnäs (numera räknad som "stadsdel” i Lovisa): grundandet av Pernå skärgårdsnät. Om det inte rörde sig om fibernät skulle jag förbigå denna händelse med tystnad. Men eftersom fibernätet  ¹⁵³  är någonting annat och förmer än de övriga fysiska datanäten är händelsen högst signifikativ.

Min uppgift på det ovannämnda seminariet var att inleda ett samtal om hur vi föreställer oss framtidens bibliotek. Det första jag då ville säga var, att jag tror biblioteket i framtiden kommer att äga och driva det fysiska datanätet, vilket på vårt nuvarande tekniska utvecklingsstadium innebär ett fibernät. Till de som har förklarat varför fibernätet är viktigt hör inte minst Nisse Husberg, som har varvat sin forskarinsats inom området telekommunikationsteknik vid Tekniska högskolan med jordbruk på farsgården i Hindersby i Lappträsk. Vidare är Hindersby fibernät (där Husberg själv är primus motor) ett känt exempel på att invånarna i demokratisk anda tar saken i egna händer. Just detta håller förhoppningsvis också på att ske också i min näromgivning nämligen att medborgarna själva drar fibernätet till sina hem i stället för att förgäves vänta på att staten, staden/kommunen eller teleoperatörerna ska göra det.

Innan jag spikade tesen om bibliotekets framtida roll som fibernätsförvaltare och -operatör var jag dock tvungen att förklara ett i mitt tycke grundläggande förhållande mellan biblioteket och de övriga delarna av samhällets helhet. Jag började då med att framhålla min önskan om att få vara medlem i biblioteket — en förhoppning som anknyter direkt till frågan om bibliotekets allmänna kraft eller makt i samhället. Om vi tänker oss att biblioteket ska bli mäktigare än hittills bör vi nämligen inte tveka att kalla det en organisation. Då kan det också kännas riktigare att tala om biblioteksmedlemmar än om biblioteksanvändare, för att inte tala om bibliotekskunder.  ¹⁵⁴ 

Bibliotek brukar visserligen inte uppfattas som medlemsorganisationer utan vanligen främst eller enbart som public service. Men en offentlig tjänst kan också bygga på medlemskap. Ja, som medborgare är vi ju också medlemmar i staten, förutsatt att statsformen är republik och att där råder demokrati. (Annars vore vi ju blott undersåtar.) Rättsväsendet (rättsstaten) är ett exempel på detta förhållande. Det ger ju medborgarna-statsmedlemmarna möjlighet att använda sig av bl.a. domstolarnas tjänster.

Men rättsväsendet är samtidigt den dömande makten, som vi har inrättat vid sidan av de lagstiftande och verkställande makterna. Vad jag ville säga innan jag gick in på fibernätsfrågan var att biblioteket i framtiden kommer att utgöra en ytterligare, fjärde statsmakt.

Som en allmän premiss för hur vi kan och bör föreställa oss framtidens bibliotek föreslår jag således, att vi försöker tänka oss det som en av statsmakterna, vilken har till uppgift att betjäna sina medlemmar, medborgarna.  ¹⁵⁵ 

Men lika litet som vi vid det här laget vill eller ens förmår tänka oss ett vingklippt internet, som stoppas vid de enskilda staternas gränser, går det att föreställa sig ett förverkligande av den nya maktdelningen i en enskild nationalstat. Den nya informationella makten (biblioteket som en ny statsmakt) är med nödvändighet transnationell. Den inbegriper med andra ord en ny maktdelning på globalplanet.  ¹⁵⁶ 

Men övergången till den nya maktdelningen måste börja någonstans — en sådan historisk förändring kan inte ske överallt samtidigt. Som européer bör vi för vår del sträva till att i vår del av världen stifta en ny grundlag, som syftar till att komplettera Montesquieus kända maktdelningslära så att denna bättre motsvarar nutidens krav och erkänner bibliotekets ställning såsom en fjärde statsmakt.

Om nu någon invänder, att dagens Europa i stället måste börja med att lösa sina problem med finanserna och eurovalutan så bevisar den personen bara sin egen trångsynthet. Framtidsutsikterna och den europeiska politiken bör ju ses ur ett större helhetsperspektiv, där inte minst statsformen och maktdelningen tilldelas en avgörande betydelse.

Varför räcker den traditionella, montesquieuska makttriaden inte längre till? Här vill jag främst peka på förändringsfaktorn internet, också för att nätet är den av samtidens stora nyheter, som omedelbarast berör biblioteket. Ja, internet inte bara ”berör” biblioteket utan det är faktiskt redan en del av biblioteket (och vice versa är biblioteket faktiskt redan en del av internet).

Detta likhetstecken mellan internet och bibliotek kan göras begripligt genom begreppet informationsteknik (IT). Internet och bibliotek har detta gemensamt: de är informationsteknik.

Internetutvecklingen tvingar oss kort sagt att revidera biblioteksvetenskapens traditionella begrepp såsom 'samling' och 'dokument', för att inte tala om begreppet 'bok'. Vad kunde vara mer självklart än att biblioteket självt som begrepp och biblioteksvetenskapen, vars objekt detta begrepp är, måste revideras?

Gångna tiders bibliotek existerade endast i byggnader. Och bibliotekshus av det hittillsvarande slaget kommer, det tror åtminstone jag, att behövas också i framtiden. Men också internet är någonting som vi har byggt och bygger vidare på. I internet tillkommer, så fortsätter min tankegång, biblioteket och bibliotekarierna en särskild makt, som jag hoppas att vi en gång ska begripa att konstituera. Problemet idag är att biblioteket inte ännu har intagit sin givna plats i nätet. Därför regerar bibliotekarierna tillsvidare inte över sin nya domän såsom domarena, juristerna och de rättslärda bestämmer över rättsväsendet i en republik där makten är delad. Min och många andras skräckvision är att de nutida stormakternas chefer med sina overkillvapen och sin till synes obotliga statsegoism ska få övertaget över internetutvecklingen. Vi har redan sett ansatser till mellanstatliga cyberkrig och fått uppleva många exempel på hur regeringar blandar sig i nätets fria kommunikationsformer. Men vi har också upplevt WikiLeaks, ett embryo till folkens eget underrättelseväsen, som förhoppningsvis är i färd med att klassa ut imperiernas spionorganisationer och propagandamaskinerier. Vidare har vi kunnat följa med och delta i framväxten av den flerspråkiga Wikipedia, som redan är på god väg att både kvantitativt och kvalitativt överträffa alla tidigare encyklopedier.

Outhärdlig är också tanken på att vårt nya bibliotek allt framgent skulle domineras av Google, Facebook, Amazon, Samsung och andra kapitalistiska storföretag. Dessa har redan lyckats skapa sig alltför starka maktpositioner, som behöver inskränkas, regleras och balanseras.

Men hur tar sig dessa tankar ut i vardagen, på lokalplanet? Jag är rädd för att de ter sig alldeles för abstrakta och avlägsna med avseende på våra omedelbara möjligheter. Det gäller först och främst att hitta trådar att börja dra i.

Fibernätet är, som jag ovan har antytt, en sådan förenande länk. Man må jämföra fiberkabeln med vattenledningen och biblioteket, som sköter om informationsförsörjningen med vattenverket eller vattenandelslaget, som ser till vattenförsörjningen. Det fiberoptiska överföringssystemet, när det väl är installerat, torde inte vara svårare att driva än ett vattenverk.

Fibernätet omgärdar och täcker redan stora delar av världen. Men det är inte ännu vårt nät. Vi har knappast vaknat till medvetande om fibernätets existens.

Lyckligtvis har vi hunnit bli nog så medvetna om internet. Men för att komma vidare behöver vi nu också ta oss an nätets och det framtida bibliotekets infrastruktur, fibernätet.

Omställning på fiberoptikens grund

Först publicerad i FiKT Finlands kommuntidning 6/2012.

Under internetepoken (som började ca 1995, ifall vi bortser från nätets förhistoria inom det västliga militärindustriella och akademiska komplexet) har människorna fortfarande bara hunnit börja anpassa sig till den nya historiska situation, som det för hela mänskligheten gemensamma digitala kommunikationsnätet medför.

Ta t ex begreppet ”sociala medier”. Uttrycker det någonting mer än en en nymornad insikt om internets inbyggda sociala dimension?

Det sociala samarbetsnätverket internet ägs varken av någon stat eller eller något enskilt affärsföretag. Fortfarande leds detta i sanning sociala medium inte heller av något lands regering. Internet har inte heller någon verkställande direktör eller president. I stället kan man alltjämt med fog påstå att internet ägs och leds av sina användare, vilkas antal numera anses uppgå till drygt 2 miljarder eller en tredjedel av jordens befolkning. Hur ska man då tolka det faktum, att nästan hälften (snart 1 miljard) av oss internetanvändare under de allra senaste åren har slutit ett slags kundavtal med det amerikanska börsbolaget Facebook, som leds av den unge miljardören Mark Zuckerberg?

Facebooks oerhörda och osannolikt snabba expansion tyder onekligen på omognad. Internetanvändarna lider av växtvärk.

Positivt är i alla fall, att Facebook hjälper hela människosläktet att upptäcka och lära sig utnyttja nätets sociala möjligheter.

Mindre positiv är däremot den tendens till en privatisering och kommersialisering av internet, som Facebook m fl ITC-jättar representerar.

Hur vill vi internetanvändare, kort sagt gemene man och vanliga kommuninvånare (i Europa anses vi utgöra ca 61 % av befolkningen) egentligen vidareutveckla detta digitala nät, som i princip är allas vår gemensamma egendom?

Som jag ser det är internet nära besläktat med det allmänna biblioteket. Båda verkar i och för sig alltför bra för att vara sanna. Tänk att det i varje finländsk stad och bygd finns ett bibliotek där den indiska matematikern Ranganathans principer har upphöjts till lag!

    Böcker är till för att användas
    Böcker är till för alla
    Åt varje bok dess läsare
    Spar läsarens tid
    Ett bibliotek är en växande organism

Genom att helt enkelt byta ut ordet bok mot information, ordet läsare mot användare och, ja, ordet bibliotek mot internet får man följande tänkvärda påståenden:

    Information är till för att användas
    Information är till för alla
    Åt varje information dess användare
    Spar användarens tid
    Internet är en växande organism

Ovanstående något mekaniska jämförelse uppvisar en viktig skillnad: i det första fallet verkar det enbart talas om ”ett bibliotek”, varmed man nog bör tänka sig närmaste lokala stadsbibliotek, medan det i det senare fallet tycks vara tal om internet i hela dess vidsträckta helhet.

Men poängen är, att vi också mycket väl kan välja att betrakta internet ur ett lokalt för att inte säga kommunalt perspektiv.

Vi inte bara kan utan vi bör också fundera på internet ur lokalsamfundets synvinkel och som kommunal informations- och kommunikationsservice.

Många av de kommuninvånare, kommunala planerare och beslutsfattare som i dessa dagar bygger eller vill främja utbyggnaden av optiska fibernät gör förstås också just det.

Det optiska fibernätet utgör ju internets och därigenom informationssamhällets tekniska infrastruktur.

Redan en snabb titt på EU-kommissionens digitala agenda för Europa och Finlands regerings uppföljande redogörelse ”Ett produktivt och nyskapande Finland – Digital agenda för åren 2011-2020” kan dock göra vem som helst fundersam. EU:s och regeringens främsta motivering för optiska fibernät är nämligen att ”utveckling av informationssamhället höjer produktiviteten”. Förutom allmän ”produktivitetshöjning” talas i regeringsdokumenten främst om ”tillväxt”, ”konkurrenskraft” och om att inte ”släpa efter” USA.

Ingenstans påpekas, att internets infrastruktur, det optiska fibernätet, bör uppfattas som ett naturligt monopol, som (i likhet med biblioteket) är gemensam, offentlig egendom.

Ingenting tyder heller på att den omställning av produktionen, konsumtionen och finanssystemet som måste komma står på våra beslutsfattares "digitala agenda”. De predikar om konkurrens, marknadsandelar och vinstmaximering. Men säger inte ett ord om vad internet egentligen borde handla om, dvs. kommunikation, samarbete och folkupplysning. EU-kommissionen och vår regering går kort sagt på som om det digitala samarbetsnätverket internet aldrig hade uppfunnits.

Det gäller att rädda internet från regeringarnas marknadsfundamentalism och ITC-jättarnas överdimensionerande inflytande. Därför ska vi bygga optiska fibernät som förblir i kommuninvånarnas eller kommunens ägo. Fiberoptiken erkänns ju allmänt vara en överlägsen teknik för informationsöverföring, så ur teknisk synvinkel är det klart motiverat att den ska tas i allmänt bruk. Men detta tekniska motiv är inte tillräckligt. I dagens läge krävs dessutom en klar samhällspolitisk riktlinje: internets infrastruktur, det optiska fibernätet, bör bli och förbli ett naturligt monopol som ägs och drivs av kommuninvånarna, gärna via biblioteket. Detta är en förutsättning för att vi, användarna, själva ska kunna påverka och fatta beslut om vårt informationssamhälles vidare öden. Dystopin, skräckvisionen, är att några transnationella affärsföretag lyckas tillskansa sig ägande- och beslutsrätten över hela det digitala och sociala nätverkets infrastruktur. För övrigt: är det inte just dessa samma banker och storbolag som upphöjer produktivismen och konkurrenskraften till informationssamhällets högsta (och enda?) värden och därmed också sätter den ovannämnda officiella ”digitala agendan"?

Utopin, alternativet, är uppenbarligen vad många människor i olika länder redan har börjat kalla för Omställningsrörelsen.  ¹⁵⁷  Det är en snabbt växande rörelse som, tro det eller inte, liknar ett folkbildningsprojekt. Eller snarare ett internationellt nätverk av lokala folkbildningsprojekt. Behovet av sådana har vuxit sig stort. Hur ska vi annars tillsammans ta reda på varför det samhälle, som vi tänker oss att ska resa sig över den fiberoptiska infrastrukturen, är socialt önskvärt? Och hur öka dess motståndskraft mot följderna av det nuvarande samhällets sammanbrott?