I INLEDNING TILL FRÅGOR OCH PÅSTÅENDEN

Montesquieu avporträtterad år 1728

Under arbetet på denna bok har jag ofta tänkt: som om Montesquieu fortfarande hade någon betydelse i informationssamhället! En tid avsåg jag att låta detta mitt tvivel synas i essäsamlingens underrubrik. Men en yngre person, som jag visade ett utkast, rådde mig bestämt att låta bli. Vem är Montesquieu? frågade personen. Och varför ”som om”? Hoppas att den kloka och försiktiga samhällsförnyaren och underhållande författaren Charles Louis de Secondat de La Brède et de Montesquieu (1689-1755) framgent ska ges den plats i skolans historie- och litteraturundervisning som han förtjänar.

Det händer något i biblioteket

Skriven under sommaren 2012 på temat bildning och bibliotek för Ny Tids vetenskapsbilaga Ikaros.

Det händer någonting i mitt bibliotek. Porslinsblomman på fönsterbrädet till vänster snett bakom min rygg har skickat ut en vågrätt vindlande så gott som naken slinga mot skrivbordslampan, eller närmare bestämt mot de två tunna, korslagda stängerna av plastbeklädd ståltråd som spretar upp mot taket från lampans tofsprydda skärm.

En morgon rörde slingan vid min panna när jag rundade skrivbordet till stolen där jag tillbringar en kanske alltför stor del av min tid.

Antagligen har denna växt, som påminner mer om en buske än om en krukväxt, under alla dessa år existerat i mitt undermedvetande. Om jag inte minns fel kan den faktiskt få porslinsliknande blommor. Att porslinsblomman är expansiv är ingen nyhet. Den har till exempel låtit sina grenar krypa in bland (och bakom) böckerna i den närmast stående bokhyllan. En förutsättning för allt detta är att min fru regelbundet vattnar alla krukväxter på husets alla fönsterbräden, annars hade ju porslinsbusken inte kunnat frodas.

Men i dessa dagar kräver porslinsblomman alltså, att jag bugar mig för den varje gång jag ska inta min vanliga plats i husets västra hörn.

Vad jag inte kan begripa är hur krukväxten kan se stängerna på andra sidan avgrunden mellan fönstret och bordet och veta att sträcka sig ut i rätt riktning och på rätt höjd, för att slutligen (jag är säker på att den kommer att lyckas i sitt företag!) gripa tag om lampställningen, och hur den dessutom förstår att korrigera riktningen och höjden allteftersom slingan blir längre och följaktligen tyngre, så att den tenderar att sänka sig och vridas en smula under sin tillväxt? Hur går det till? Hur tänker porslinsblomman, hur fungerar dess intelligens?

Mitt svar på denna fråga är att jag inte har en aning. Vilket får mig att undra över hur jag kan tro mig veta någonting om vad som händer i andras bibliotek om jag vet så här litet om det som sker i mitt eget. Vad vet jag ens om min egen ”tankeförmåga”?

Att det händer någonting i mitt bibliotek som ter sig obegripligt för mitt förstånd är väl inte så underligt. Mitt bibliotek växer. Och medan det växer betraktar jag hur det överbryggar klyftor och söker sig ut i nya riktningar. Småningom blir hela huset överbelupet – bibliotekiserat!

För den som kan sin Ranganathan  ²  är tanken om bibliotekets organiska tillväxt välbekant. Som varje bibliotekarie vet säger nämligen Ranganathans femte lag, att biblioteket är en växande organism. Då ligger det nära till hands att jämföra biblioteken med växtligheten.

Bildcollage: ”S.R. Ranganathan och hans fem lagar”, av Sarah Glassmeyer

Naturforskaren Stefano Mancuso, som har specialiserat sig på växternas neurobiologi och vars föredrag jag har avlyssnat i mitt elektroniska biblioteksauditorium, ser för sin del också likheter i växtrikets utveckling och internets sätt att breda ut sig.  ³ 

Prof Mancuso antar, att växterna tänker strategiskt. Han illustrerar sina tankar om växtintelligens bl.a. med en videoinspelning av bönor, som sträcker ut sig mot en stång. Han finner deras förmåga att hitta fram till stången oförklarlig. Med andra ord: inte ens han har en aning. Så mycket lättare för mig att låta frågan stå öppen!

ↁ ↁ ↁ

Jag har länge varit en anhängare av GH von Wrights uppfattning, som går ut på att ”tankeförmåga” är att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste.  ⁴ 

Men passar inte den där vonwrightska definitionen lika bra eller bättre på begreppet bildning? Om du bara uppför dig som en människa, ja då måste du vara intelligent! Och bildad, skulle jag alltså vilja tillägga. Ty att vara bildad är detsamma som att bete sig bildat, dvs. att bete sig såsom en människa bör bete sig.

von Wrights definition av ”tankeförmåga” låter alla människor vara bildade och intelligenta – bara de låter bli att uppföra sig illa eller uttrycka sig dumt. Så må vi alla vara jämlikar i vårt människoblivande!

Men varför behöver vi böcker och bibliotek, skolor och lärare för att hjälpa varandra att bete oss som människor bör bete sig? Ja, och snart går det knappast att bilda sig utan datorstöd och visualisering av lärostoffet med levande bilder som i de utmärkta undervisningsvideorna från Salman Khans akademi på internet.  ⁵ 

Kunde vi inte bara hjälpa varandra ansikte mot ansikte, att bete oss så som människor bör bete sig?

Nej, ty utan böcker och andra former av telekommunikation (läsning är också en form av telekommunikation) är nog varken ”tankeförmåga” eller bildning längre riktigt trovärdiga. Evolutionen har tydligen bestämt att det inte ska vara någon ände på bokskrivandet och filmmakandet. Därmed har den utstakat en bildningsväg för människosläktet, som går via bibliotek och internet. Vårt släkte kan överleva endast om vi går vidare på denna väg.

Det växande biblioteksnätverket (biblioteket+internet) är sinnebilden för människans evolution inom växternas uthålligare rike.

Men av någon anledning, som aristotelikerna har gett oss, tänker vi oss helst att evolutionen alltid leder uppåt från det lägre till det högre. Någonting sådant var det också som föresvävade mig när jag åtog mig att skriva denna essä om bildning och bibliotek. Nu, när jag har skrivit ned mina tankar tycks det mig, att bibliotekets uppgift inte består i att höja utan enbart i att – om möjligt – bevara bildningens nivå.

ↁ ↁ ↁ

Så här långt kommen i min essä trodde jag att jag hade nått slutet och tog ledigt. Men efter ett par veckor upptäckte jag, att mina cirklar hade rubbats. Vilket skall bevisas.

Porslinsblomman kämpar fortfarande för att nå ända fram till lampan. Den har kommit en bit närmare och därför tvingar mig slingan, som böjer sig under sin ökande tyngd, nu att buga mig ännu djupare än tidigare.

Jag för min del har emellertid blivit stursk. Det ska fan till att buga sig för en krukväxt! Jag har väl en egen vilja! Åt skogen med evolutionens lagar: indeterminism är ordet jag sökte!  ⁶ 

För att förklara vad jag menar ska jag genast ge ett konkret exempel nämligen bokbussen, Der Biblio-Bus, med böcker på arabiska, tyska och franska, som Goethe-Institutet i Ramallah bekostar för barnen i Gazaremsan. Det är väl fint?

Jawohl, det är riktigt bra. Men i dessa dagar bekostar tyska staten också en ubåt, som staten Israel tänker bestycka med sina kärnstridsspetsar, monterade på kryssningsrobotar. Ubåten är den sjätte i sitt slag som byggs för det israeliska försvarets räkning vid Howaldtswerken-Deutsche Werft i Kiel. Och förbundskansler Angela Merkel har lovat premiärminister Benjamin Netanyahu att tyskarna ställer upp med 135 miljoner euro för att täcka kostnaderna.  ⁷ 

Nu kan saken sägas tydligare. Bokbussen exemplifierar hur man bör bete sig – tankeförmåga och bildning! De tysk-israeliska kärnvapenbestyckade ubåtarna däremot, representerar någonting så hemskt att jag inte ens vet vad jag ska kalla det. Ondskans axel kanske, om inte president George W Bush redan hade lagt beslag på det uttrycket.

Kan och bör bibliotekarierna göra någonting i detta och andra liknande fall av att ge lite av det goda med ena handen och massor av det onda med den andra? Stadsbibliotekarierna i Cologno Monzese gav mig vid tiden för International Federation of Library Associations (IFLA) möte i Milano (2009) en bunt bokmärken med påskriften LIBRI NON BOMBE! Sådana små manifestationer är bättre än ingenting, men inte tillräckligt bra. Bibliotekarierna i Europa måste kämpa hårdare för ”tankeförmåga” (bildning) och förena sig bakom ett kosmopolitiskt krav.

Bibliotekarierna i Europa bör deklarera olydnad mot staterna, som innehar massförintelsevapen eller hjälper varandra att sprida dem, och resa det konstitutionella kravet om en kärnvapenfri europeisk union! För övrigt kan vi inte tvinga Mellanöstern att bli en kärnvapenfri zon om vi själva vägrar att bli en.

I sitt dagliga värv borde bibliotekarierna sätta press på stadens borgmästare (eller kommunalfullmäktiges ordförande) att gå med i Borgmästare för fred  ⁸  . BÖCKER, INTE BOMBER!

I skrivande stund pågår IFLA-kongressen i Helsingfors. Tar IFLA-mötet upp de nukleära frågorna så tyder det på att bibliotekariernas bildning har nått önskvärd nivå. I annat fall har den ännu inte gjort det.

Remember your humanity and forget the rest, skrev vetenskapsmannen Einstein och filosofen Russell i sitt gemensamma manifest år 1955. Nu är det bibliotekariernas tur!

ↁ ↁ ↁ

Med begreppet bildning kan man få vem som helst att råka i obalans. Mig, till exempel. Jag ville egentligen inte skriva om bildning. Jag måste. Bildningen är ett tvång som vi bör bära med jämnmod i stället för att gå omkring och inbilla oss att vi är helt fria.

Begreppet bildning tog så mycket av min tid att jag endast fick rum för en del av vad jag ville säga om biblioteken och åt bibliotekarierna. Resten får stå över till en annan gång.

Porslinsblomman har för sin del ännu en gång vänt sin slinga inåt mot sin egen kruka. I väntan på att den ska nå fram till lampan låter jag denna gång tangentbordet i min Linux-PC ta en paus.

Gamla och nya biblioteksvisioner

Först publicerad i Nya Argus 1-2/2010.

Bibliotekarierna tenderar att återuppliva gamla visioner. Det är inte fel. Felet består i att de gamla visionerna inte har förverkligats, eller inte har förverkligats i tillräcklig utsträckning.

Men nya visioner behövs onekligen också. Jag börjar med att kommentera några av de gamla goda visionerna. Därefter skall jag ställa några frågor, som förhoppningsvis leder vidare.

Många uppfattar gärna biblioteket som en mötesplats och det gör de rätt i, ty bakom mötet skymtar erfarenheten. Utan möten vore livet inte värt att leva, lär bland andra Sokrates ha ansett. I detta kan man bara instämma: hellre en total brist på erfarenheter (= medvetslöshet) än en total brist på möten!

I varje bibliotek bor chansen att läsaren möter sin like. Nämligen den, som har skrivit det lästa.

"Biblioteken tar allt mera rollen av en mötesplats där människor kan få hjälp med olika sorters frågor”, preciserar bibliotekschef Maja Berndtson.  ⁹  Jag tycker ärligt sagt att detta är ett ganska löst påstående, som varken förklarar vad som håller på att hända eller vad vi vill att ska ske med biblioteken.

I januarinumret av Library Journal, årgång 1917, hade bibliotekarien Marilla Waite Freeman ett inlägg om ting av allmänmänskligt intresse där bland annat följande episod ingick:

”Han böjde sig förläget över disken med sin fråga, som han hade skrivit ned på en liten papperslapp: – ”Har ni en bok med kärleksbrev?” Medan bibliotekarien läste strömmade en lång procession av förälskade brevskrivare, från Abelard och Héloïse till Balzac och hans fru Hanska, genom hennes medvetande. Bibliotekarien läste på nytt och nu kom den rätta ingivelsen. ”Vägledning för affärs- och övriga korrespondenter” plockades fram från sin egen plats och bibliotekarien pekade med en diskret men medkännande fingervisning på ”Avdelning III: Kärlek och äktenskap”. Den amorösa ynglingen drog sig lättad tillbaka till ett hörn där han feberaktigt ömsom läste, skrev och förstörde vad han skrivit tills ett av utkasten äntligen fick godkänt, veks ihop och stacks i bröstfickan för säkert förvar. Till slut avlägsnade sig den stumma bibliotekskunden, lämnande i papperskorgen och kring stolen där han suttit ett stort antal stympade och hopskrynklade inledningar och avslutningar på ”kärleksbrev”, som inte saknade gudomlig glöd fast de bar synliga spår av handbokens något stelbenta terminologi”.  ¹⁰ 

Ovanstående historia tyder på att bibliotekarien också tidigare har fått fungera som ”socialarbetare”. Att turister och andra mänskor som letar efter svar på ”olika frågor” gärna upptar bibliotekariernas arbetstid eller att biblioteken sedan hedenhös fungerar som ”lokala kulturhus” behöver knappast upprepas.

Däremot är det inte lika självskrivet att biblioteken fortsätter att vara ”public service”. Ifall publiken försummar att klart och tydligt uttrycka sin politiska vilja och bibliotekarierna missar sin chans att organisera det digitala biblioteket, kommer de kommersiella informationstjänsterna med säkerhet att ta över inom de följande fem eller tjugo åren. Google har ju redan skannat in över 7 miljoner biblioteksböcker i akt och mening att erbjuda dem till försäljning genom sin egen kommersiella internetbokhandel.  ¹¹ 

A propos gamla, goda idéer ska jag också passa på att ansluta mig till dem som understryker bibliotekskaféernas betydelse. Det är (och har alltid varit) nödvändigt att få prata med någon mellan allt läsande; och ifall man känner sig blyg för att prata med de andra läsarna går man ändå till cafeterian för att se och ses av dem. Antagligen behöver läsaren också ge utlopp för sina tankar om det hon inhämtat. Därför kan universitetsbibliotekens cafeterior vara lika viktiga för forskningen, och folkbibliotekens fikor vara lika viktiga för folket, politiken och konsten, som bibliotekens böcker eller datorer. Eller kanske ännu viktigare!

Är internet ett bibliotek?

–"Vi tror inte tillsvidare på e-boken så hemskt mycket”, sade bibliotekschef Sunniva Drake till Hufvudstadsbladets reporter. Hennes utsaga sammanfattar en inställning som många biblioteksproffs hyser inför digitaliseringen av det skrivna ordet.

Jämförelsen är kanske lite underlig, men anta, att jag föredrog häst och vagn framför bil. Skulle jag då, medan jag tittade på de förbisusande bilarna genom krogfönstret, påpeka: –Jag tror inte så hemskt mycket på bilen?

Vill bibliotekarierna inte tro på sina sinnens vittnesbörd?

Någonting oerhört håller faktiskt på att ske, nämligen att e-boken i stor utsträckning ersätter boken och internet biblioteket. Detta är inte en trosfråga utan dagsens sanning.

Men å andra sidan är också e-boken en bok och internet ett bibliotek. ”Ersätter” är alltså en sanning med modifikation.

Ranganathans femte biblioteksvetenskapliga lag lyder: BIBLIOTEKET ÄR EN VÄXANDE ORGANISM.  ¹²  Just det. Och nu har biblioteket alltså nått internetstadiet.

Biblioteket har från första början legat de elektroniska nätbyggarna nära om hjärtat. Härom vittnar Internetdrömmar, en bastant antologi med hårda pärmar, som utgavs i USA år 1996.  ¹³  I bokens första del diskuteras ”den digitala biblioteksmetaforen” och det kollektiva minnet (community memory) på nätet. Till de givna bidragen i detta sammanhang hör Vannevar Bushs berömda uppsats As We May Think (1945) och J C R Lickliders rapport Libraries of the Future (1963). En annan avdelning i boken handlar om internet som ”en värld” och ”en väg till erfarenhet”. Det ligger nära till hands att jämföra internetdrömmarnas nya erfarenhetsväg med bibliotekariernas flitigt använda mötesplatsmetafor.

Också e-posten förtjänar att tas upp i samband med biblioteksutvecklingen. Dels med anledning av parallellen: e-posten är ju för posten vad e-boken är för biblioteket. Dels för att vi genom digitaliseringen ställs inför helt nya förhållanden mellan post, bibliotek och arkiv. Hur vill vi utforma dessa nya relationer mellan några av samhällets äldsta institutioner? Just nu är till exempel frågan om bibliotekens rättigheter att erbjuda – t.ex. mejla – böcker i digitala format aktuell. Traditionellt anses arkiv innehålla unika dokument; bibliotek däremot dokumentkopior. Digitaltekniken utplånar denna skillnad mellan arkiv och bibliotek. Hädanefter kan varje bibliotek innehålla varje arkiv, och vice versa, såvida inte Google Inc. lyckas lägga beslag på hela kakan.

Internet är lika gränslöst som biblioteket, om vi bara vill ha det så.

En dag, när jag tittade på några gamla filer från förra årtusendet, snavade jag över följande reflexioner:

”Om någon i framtiden avgiftsfritt från biblioteket skulle kunna hämta en elektronisk kopia av en bok, vilken det än vara månde, varför skulle han någonsin sätta sin fot i en bokhandel igen? Men om böckerna på den elektroniska bibliotekshyllan inte vore avgiftsfria, vad skulle då återstå av distinktionen mellan bok, boktryckare och bokhandel – och hur mycket skulle kvarstå av bibliotekets traditionella existensberättigande, d.v.s. att tillhandahålla information till dem som inte har råd att betala för den?"  ¹⁴ 

Dessa frågor är fortfarande bra och aktuella, men påståendet att det allmänna bibliotekets raison d'être skulle bestå i att göra informationen tillgänglig för dem, som inte har råd att köpa den, kräver flera viktiga tillägg. Egentligen väcker påståendet just den fråga, som det så prompt besvarar: Vilken är egentligen bibliotekens uppgift?

Bibliotekens uppgifter är uppenbarligen många. De allra mest grundläggande uppgifterna skulle jag vilja kalla teknologiska: att stöda individens minne och att låta flera individer dela ett gemensamt minne med hjälp av skrivkonsten samt därtill hörande materiella verktyg och byggnader, i vilka informationen förvaras.

Men vems minne och för vilka ändamål? Framväxer biblioteket ur de världsliga och andliga makternas behov av en skriftlig databas? Klart är också, att biblioteket från första början har tjänat som ett redskap för makten. ”Skrivkonsten ger”, som Jared Diamond skriver i sin makrohistoriska översikt,

”det moderna samhället makt, genom att möjliggöra överföring av betydligt exaktare kunskap i betydligt större omfattning och detalj, från fjärran länder och tidsåldrar”.  ¹⁵ 

Biblioteket har visserligen också från begynnelsen tjänat den fria forskningen, åtminstone potentiellt om än inte alltid i praktiken, i ett ständigt skiftande och konfliktfyllt förhållande till makterna.

Men bibliotekets uppgift att förse de egendoms- och maktlösa med information är av mycket senare datum. Under senare delen av 1800-talet tog sålunda public libraries-rörelsen fart i Amerika, varifrån dess idéer spred sig till och sammanvävdes med folkbildnings- och bibliotekstraditionerna i bl.a. de nordiska länderna. Först då föddes det som i Sverige kallas folkbiblioteket och hos oss i Finland det allmänna biblioteket.

”Folkebibliotekerne i deres moderne skikkelse stammer fra U.S.A., hvor der allerede i sidste halvdel av 1700-tallet eksisterede social libraries, foreningsbiblioteker, der blev direkte forløbere for de biblioteker, som i begyndelsen av 1800-tallet med offentlig støtte og anerkendelse efterhånden organiserades som kommunale institutioner og benævntes free public libraries, eller blot public libraries […]”,

läser vi i den något dammiga nyutgåvan av Nordisk handbok i bibliotekskunskap från år 1957.  ¹⁶  För att göra en lång historia kort gör vi därifrån ett hopp i tiden ända fram till Sveriges Allmänna Biblioteksförenings demokratigrupp anno 2000. Gruppens medlemmar Ingrid Atlestam, Ulla Forsén och Kerstin Hassner spikar för sin del folkbibliotekens uppgifter i följande 10 teser:  ¹⁷ 

1. Mötesplats i tid och rum

2. Uppleva, leva sig in, leva samman

3. Fria råd, ord och länkar

4. Grogrund för delaktighet

5. Gränssnitt för medborgare

6. Kunskapsväg till makt

7. Utsikt, insyn, insikt, åsikt

8. Ord, mening, sammanhang

9. Frizon för alla

10. Mångfald och möjligheter

Biblioteket som en fjärde, global statsmakt

Hur långt bör biblioteket gå för att hjälpa fredsrörelsen och liknande propaganda? How Far Should the Library Aid the Peace Movement and Similar Propaganda? Bibliotekarien George F. Bowerman ställde frågan till amerikanska biblioteksföreningens kongress i Berkeley, Kalifornien, år 1915.  ¹⁸ 

Bowerman besvarade frågan jakande. Det gällde för bibliotekarierna att motarbeta kriget och bidra till fredens bevarande när kriget väl skulle vara över. Då skulle den sympatiska världsandan (the sympathetic world spirit) behövas. Den sympatiska världsandan kan bara åstadkommas genom bildning (education) och där spelar biblioteken en allt större roll, förklarade Bowerman.

Men hur långt är bibliotekarierna beredda att gå idag? Och hur står det till med bibliotekariernas sympatiska världsanda?

Här ska jag inflika några ord om biblioteket som en politisk kategori och en potentiell statsmakt. Så snart det blir tal om statsmakter i pluralis och om fördelningen av makt i staten infinner sig namnet Montesquieu, som om M. alltfort hade någon betydelse i informationssamhället. Detta ”som om” är för det första den maktlösa medborgarens sarkastiska kommentar. För det andra förändrades människans samhälle och livsvillkor definitivt cirka år 1945 i och med att atomvapnen och datorn föddes. Därefter har människornas liv endast fortsatt ”som om” nedrustningsproblemen och den nödvändiga omvandlingen av det politiska systemet till något slag av (förhoppningsvis demokratisk) global regering eller globalt styre redan hade lösts. Montesquieus skarpa republikanska väderkorn för behovet av att dela upp makten, och således att ta makt från några och ge makt åt andra, antas dock fortsättningsvis vara en nödvändig förutsättning för att lösa dessa problem.

Vilka möjligheter har biblioteket att bli en relativt autonom fjärde ”informationell” statsmakt, som skulle vara kapabel att kontrollera och balansera de verkställande, lagstiftande och rättsliga grenarna av staten?

Idén om en fjärde statsmakt återfinns egentligen inte hos Montesquieu; den tillkommer först under 1800-talets första hälft hos skribenter som T.B. Macaulay och Thomas Carlyle. Det var de som myntade uttrycket The Fourth Estate (egentligen ”fjärde ståndet”) för att beskriva en i deras tycke godartad informationell makt. Deras fjärde statsmakt inbegrep till att börja med pressens politiska reportrar, men i en vidare bemärkelse räknade de dit alla skribenter, hela litteraturen samt, utan tvivel, biblioteket. Uttrycket ”fjärde statsmakten” har fortlevt alltsedan dess. Numera syftar det också på radion och televisionen, och ibland rentav på bloggar och wikir. Men tanken har inte formats till ett verkligt filosofiskt eller politologiskt begrepp; den är tillsvidare inte mer än en liknelse, en metafor. Nu håller emellertid biblioteket snabbt på att utvecklas till en fjärde statsmakt genom den globala spridningen av internet. Därför har det också blivit dags att utveckla det politiska begreppet.

Bibliotekets grundläggande problem, när det betraktas ur synvinkeln framväxande statsmakt, är hur det ska kunna omvandlas från en politiskt passiv offentlig tjänst till ett aktivt politiskt organ. Jag skulle tro att problemets lösning bör sökas i två faktiska förhållanden, som sammanhänger med varandra: a) internets nästintill självstyrande natur, som det gäller att slå vakt om och om möjligt förstärka; bäst vore att få den inskriven i samhällets grundlagar (konstitutionen) som ytterligare en statsmakt (men en global sådan!) vid sidan av de tre traditionella statsmakterna; och b) den utvecklingstrend, som pekar framåt mot ett globalt civilsamhälle. Världens sociala forum (WSF) är ett av de mest uppenbara konkreta uttrycken för denna världshistoriska process.

Enligt Chico Whitaker, en av dess förgrundsgestalter, är Världens sociala forum ”ett öppet rum”. Formuleringen återfinns i WSF:s principdeklaration från år 2001.  ¹⁹  ”Öppet rum” innebär först och främst att WSF inte som sådant antar några gemensamma politiska resolutioner eller program. Därmed står WSF inför samma grundläggande fråga som biblioteket: hur ska vi tillsammans kunna åstadkomma någonting av politisk betydelse om vi inte får utarbeta och driva en gemensam policy? Svaret består, som ovan antytts, i vad man kunde kalla biblioteksmakt, d.v.s. en makt som i mycket stor utsträckning är självstyrande. Internet, cyberrymden, är nämligen just detta: ett nytt slags makt bortom det förskräckliga systemet av nationalstater, som i varje ögonblick hotar att utplåna varandra och hela mänskligheten med sina oerhörda nukleära arsenaler, för att inte tala om de nya generationer av robotiska, nanotekniska och biologiska vapensystem, som det militärindustriella och akademiska komplexet för närvarande tar fram och massproducerar.

Att biblioteket och världens sociala forum bägge två är ”öppna rum” fastslog IFLA:s dåvarande ordförande Kay Raseroka, som är bibliotekarie vid universitetet i Gaborone (Botswana) på WSF i Mumbai år 2004.  ²⁰  Hon uppmanade samtidigt alla bibliotekarier att gå med i världens sociala fora och att dokumentera WSF:s aktiviteter i sina bibliotek. För bibliotekarier såväl som för aktiva medborgare i alla länder gäller det att bygga vidare på denna tanke för att på ett bestående sätt sammanlänka biblioteken med världens sociala fora.

I sin både underhållande och tänkvärda skrift In Search of Jefferson's Moose (På jakt efter Jeffersons älg) funderar den rättslärde David G. Post sida upp och sida ner på problemet Internet governance: vem styr egentligen, och borde överhuvudtaget någon styra internet? Han konstaterar därvid med illa dold tillfredsställelse att staternas regeringar hittills bara har lyckats åstadkomma formuleringar liknande dem som George Orwell i sin essä om det politiska språkbruket beskrev med orden: ”utformade i avsikt att ge ett sken av fasthet åt vinden”. Thomas Jefferson, som är David Posts egen favorit bland USA:s statsgrundare, skulle säkert med förtjusning ha överlåtit uppgiften att styra internet åt internet självt. Däremot hade Jeffersons kollega och trätobroder Alexander Hamilton antagligen gått in för att styra och reglera nätet, menar Post. Hans resonemang mynnar mycket riktigt ut en klassisk indelning av amerikanen i två slags människor: jeffersonianerna, längtansfullt blickande västerut mot de nya vidderna, och hamiltonianerna, oroligt vakande över den gamla världen i öster.  ²¹ 

Men ett saknar jag hos Post: biblioteket. Man får väl anta att det hos medlemmarna av bibliotekariernas yrkesgrupp, liksom inom alla andra yrkesgrupper, förekommer både mumintroll och hemuler? (Mumintroll och hemuler är det närmaste jag kan komma som jämförelse mellan jeffersonianer och hamiltonianer här på hemmaplan.) Skulle inte bibliotekarierna kunna ta hand om Internet governance, i den mån en sådan överhuvudtaget behövs, och särskilt då den stora katalogen över IP-nummer och domännamn? Denna uppgift, som till att börja med sköttes av nörden Jon Postel och därefter (från och med 1998) av den tämligen dunkla organisationen ICANN, borde utan tvivel överlämnas åt världens yrkesbibliotekarier.

Jefferson och Hamilton hade åtminstone det gemensamt att båda förespråkade självständighet i förhållande till dåtidens makter. Det borde dagens bibliotekarier också våga göra.

Som tankeexperiment ska jag till slut presentera några notationer om banker och bibliotek.

Om banker och bibliotek

–For meg er det derfor helt avgjørende at biblioteket får utgjøre samfunnets sentrum.

–I stedet for banken?

–I stedet for banken! Banken er på sett og vis sin egen metafor. Ordet skaper verden som igjen skaper ordet – men banken produserer jo ingenting annet enn penger. Dét er ingen kreativ prosess. –- Alberto Manguel  ²² 

Klart att biblioteket, inte banken, borde stå i centrum. Men hur skiljer sig egentligen biblioteket ifrån banken?

Tänk dig ett bibliotek, som åtagit sig att bevara, ordna och presentera en verkligt högklassig ekonomisk information för sina besökare. För att klara av denna uppgift borde väl detta ekonomi- och finansbibliotek införliva bankernas informationstillgångar med sina samlingar?

Å andra sidan: för att kunna förvalta kapitalet väl och investera klokt behöver väl bankirerna ha tillgång till all möjlig relevant information och kunskap? Och var finner de den? Jo, i biblioteket.

Gemensamt för biblioteket och banken är att båda sysslar med information management. Jag vet inte riktigt om det stämmer, som Alberto Manguel påstår, att biblioteket är kreativt medan banken inte är det. ”Banken producerar ju ingenting annat än pengar”, säger Manguel. Men även om vi går med på påståendet att ”pengarna” som sådana är ”ingenting”, så måste det nog erkännas att banken producerar information, d.v.s. information som behövs för att förvalta pengarna. Ett viktigt tillägg till detta konstaterande är, att tyngdpunkten i bankernas verksamhet och informationsproduktion redan har förskjutits till programmeringen av deras datorer.

Inom biblioteket pågår en motsvarande utveckling. Det digitala biblioteket är det programmerade biblioteket, där software har hamnat i centrum för vad man kanske kunde kalla bibliotekets kreativa process.

Bibliotekets skapande process består knappast, som man med utgångspunkt i Manguels uttalande skulle kunna förledas att tro, enbart i att vara bärare av ”ordet”, som ”skapar värden, vilka i sin tur skapar ordet” (Manguel) även om själva bevarandet och överföringen av information över långa tidrymder onekligen också är en skapande process. Liksom sin släkting banken producerar biblioteket också metainformation genom att registrera katalogisera, klassificera och presentera informationen. Denna uppgift kallades länge dokumentation, vilket jag tycker är en utmärkt beskrivning.

Men anmärkningsvärt nog är det i det nuvarande skedet transnationella IT-korporationer typ Google och Amazon som till stor del driver och utformar en stor del av bibliotekets skapande verksamhet.

Manguel förefaller inte vara speciellt intresserad av biblioteket som sådant och som en grundläggande samhällsinstitution. Detsamma gäller hans förhållningssätt till bankväsendet. Han tycks inte inse den ovannämnda släktskapen – och konvergensen – mellan banker och bibliotek, att bägge två är stora informationsbehandlare, eller att relationen mellan dessa två institutioner för närvarande faktiskt genomgår en spännande omvandling på grund av digitaliseringen.

Att ställa biblioteket i centrum i stället för banken, vad skulle det innebära? För Manguel: ett annorlunda samhälle där läsning och självreflexion värderas högre än i det nuvarande. Mot detta kan invändas, att såväl bankerna som biblioteken bjuder på ett specifikt motstånd. Enbart värdeomdömen ger inte en tillräcklig utgångspunkt för reformeringen av dessa relativt tröga och sega strukturer. Men Manguels utsaga är ändå klok som en uppmaning till individen: sätt inte pengarna i första rummet, utan läs böcker och reflektera! (Fast de som följer uppmaningen torde ofta vara... läsande och reflekterande individer.)

A propos bankerna så anser jag att det behövs diskussion om demokratisk kontroll av deras informationstillgångar. Finansglobaliseringen har skapat ett behov av global demokratisering av finansinformationen. Allmänheten borde få bättre insyn både i hur informationstillgångarnas förvaltas och i informationen som sådan. Här borde också biblioteket kunna spela en större roll än det gör idag.

Dagsläget är prekärt; ett oroväckande exempel är avtalet mellan EU och USA om de amerikanska myndigheternas tillgång till SWIFT:s databaser.

Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (SWIFT) är en förening som ägs av ca 9000 banker. Varje dag behandlar SWIFT omkring 15 miljoner penningtransaktioner mellan företag och vanliga medborgare. År 2006 lät Bush-administrationen meddela, att CIA spionerar på SWIFT:s databaser som ett led i USA-regeringens program för att spåra finansiering av terrorism. Nyheten ledde till rättmätiga protester inte minst i Europa där man varken har glömt industrispionaget i Echelonprojektet eller avslöjandena om CIA:s olagliga fångtransporter.

I slutet av november 2009 fogade sig Europeiska rådet i USA:s enträgna önskan om att låta underrättelsetjänsten CIA avläsa SWIFT:s databaser. EU och USA har alltså slutit ett avtal som ger USA:s underrättelsetjänst ett sådant specialtillstånd. Avtalet väntar dock i skrivande stund ännu på EU-parlamentets godkännande. Hoppas att våra europarlamentariker utnyttjar alla möjligheter i Lissabonavtalet för att stoppa det.

ↁ ↁ ↁ

Grunden för ett sundare bankväsende skulle antagligen kunna läggas genom att bankräntorna avskaffades. Detta skulle också ligga i linje med gammal visdom, d.v.s. motviljan mot ocker, som kommer till uttryck i världsreligionerna.

En global skatt på finansiella transaktioner borde införas. Detta diskuteras inte längre bara inom föreningen för införande av skatter på finansiella transaktioner (ATTAC) utan också – som en följd av finanskraschen 2008 – av staternas regeringar. Sålunda föreslog Gordon Brown på hösten 2009 att en global så kallad bankskatt borde införas. Men enligt min åsikt syftar en bankskatt i Browns tappning enbart till att rädda det nuvarande finanssystemet, i stället för att i grunden förändra det.

Vad man inte talar om i regerings- och kapitalistkretsar är satsningar på att utveckla statsbanker, andelsbanker, postbanker och sparbanker i stället för att rädda och gynna profitinriktade affärsbanker och spekulerande penningfonder.

Varför tillåta bankernas ocker och mänsklighetens skuldsättning att fortsätta? Avskaffa bankirerna och låt banktjänstemännen leva på transaktionsavgifter. Statliga banker har också möjlighet att finansiera sin verksamhet med de inkomster de gör på sin sedel- och myntutgivning (seignorage). Ifall finanssystemets vidareutveckling kräver nyinvesteringar borde en del av de skattemedel som bankskatten (den minimala beskattningen av de finansiella transaktionerna, typ Tobinskatten på valutaväxlingen) skulle inbringa, kunna anslås för ändamålet. I takt med att penningväsendet digitaliseras kommer bankernas löpande verksamhet i ännu större utsträckning än idag att skötas av dataprogrammerare och -tekniker. Förvaltningen av ett nytt internationellt finanssystem, byggt på digitala informationsnät och global finansiell transaktionsbeskattning, bör handhas av en särskild demokratisk organisation av det slag som skisserats av Lieven Denys och Heikki Patomäki i deras utkast till ett internationellt avtal om valutaväxlingsskatt.  ²³ 

En del av bankskatteintäkterna kunde med fördel investeras i den offentliga biblioteksutvecklingen.

Detta vore också en logisk följd av att bibliotekens och bankernas informationsförvaltning fusioneras eller, som modeordet lyder, konvergerar, i informationssamhället. För övrigt hade redan bibliotekarierna i Assurbanipals bibliotek  ²⁴  till uppgift att bevara och förvalta såväl samhällets ekonomiska information som astronomiska observationer och gudaberättelser.