II OM EN FJÄRDE, KONVERSERANDE STATSMAKT

I en viss bemärkelse styr biblioteket oss alla sedan mycket länge tillbaka. ”Bibliotekens makt ligger i deras avgörande roll i överföringen av kultur och kunskap”, skriver Christian Jacob i förordet till artikelantologin Le pouvoir des bibliothèques, bibliotekens makt. Genom translatio studii et imperii, överförandet av lärdomarna och anbefallningarna från gångna tider till nutiden styr våra bibliotek oss på många indirekta sätt, som vi kan vara mer eller mindre omedvetna om.   ²⁵  Frågan är: bör biblioteket göra ännu mer än garantera den historiska kontinuiteten inom mänskligheten? Borde biblioteket mer än hittills börja bete sig som regeringen i en stat och bli mer som en statsmakt? Mitt svar är ja. Men biblioteket kan och bör undvika att bli en våldsapparat.

Om den informationella makten

Först publicerad i ad lucem 1999.

Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.

Teknologi är någonting grundläggande i historien. Teknologi är mer fundamentalt än demokrati och diktatur. I vissa fall bidrar teknologin till att utveckla demokratin men i andra sammanhang bildar den ett fundament för diktatur.

De moderna diktaturerna förutsätter den moderna teknologin. T ex nazismens leviathanstat reste sig på den ur naturvetenskaplig grundforskning framsprungna teknologins grundval.

De moderna demokratierna bygger bland annat på informationsteknologier. Teknologiseringen av ordet börjar med skriften, och med de första redskapen för att framställa skrift. Pennan är ett led i ordets teknologisering. Skrift är teknologi och vår skriftkultur är alltigenom teknologisk. Vår demokrati bygger på skriftkulturen (som i sin tur bygger på skriftteknologin). Men beslutsfattandet som sådant, det må sedan vara mer eller mindre demokratiskt, sker fortfarande under orala snarare än skriftliga former.  ²⁶ 

Det offentliga samtalet, den diskussion mellan medborgarna som föregår det demokratiska beslutsfattandet, förs däremot företrädesvis med det skrivna ordets hjälp. Så mycket av det offentliga samtalet försiggår ju faktiskt ”skriftligen”, i böcker, tidskrifter och tidningar, att man lika gärna kunde tala om den offentliga ”samskriften”.

Den offentliga samskriften – det låter som en musikalisk paus. Men i the World Wide Web blir saken påtagligare. Länkarna i webbens hypertext konkretiserar det offentliga samtalets tysta, skriftliga natur.

Det förefaller rimligt att kalla bibliotekets makt för en informationell makt eller att helt enkelt ge den namnet informationsmakten. Därigenom skulle också det ofta upprepade påståendet om att vi lever i ett informationssamhälle kunna få en bestämd innebörd. Att leva i informationssamhället skulle innebära medborgarskap i en stat med en fungerande informationsmakt.

Det är inte längre nog med uppdelningen av statsmakten i en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt. I informationssamhället behövs ytterligare en informationell statsmakt.

Som känt kandiderar också tidningspressen (numera medierna) sedan länge för ”den fjärde statsmakten”.  ²⁷  Pressen är ju också en informationell makt. Men journalistiken har i allt större utsträckning blivit affärsverksamhet. Pressens ursprungliga politiska uppdrag har underordnats mediekorporationernas profitjakt samtidigt som de politiska partierna i allt högre grad börjat använda sig av affärskonsulter och reklambyråer.

Det moderna folkbiblioteket är inte bundet till någon regering, något politiskt parti, någon samhällsklass eller till Nokia Incorporated. Traditionellt administrerar och förmedlar biblioteket främst information i form av litterära och vetenskapliga verk. Dessa verk är per definition icke-officiella och icke-statliga; de är (oftast) skapade av privata medborgare för den läsande publiken, som likaledes består av privata medborgare.

Biblioteket, som fungerar i gränszonen mellan staten och civilsamhället, befinner sig i rätt position för att organisera och presentera all den information, som lyder under offentlighetsprincipen. Alla statliga handlingar och dokument, alla papper i ministeriernas dokumentskåp, varje promemoria och kommittébetänkande, för att inte tala om alla lagförslag och lagar, hör hemma på biblioteket.

En stor del av det officiella materialet finns också redan att tillgå via biblioteket. Av rent praktiska skäl har det dock inte hittills varit möjligt att samla ”alla offentliga papper” i bibliotekens begränsade utrymmen.

Men med dagens informationsteknologi har det blivit möjligt. Några ekonomiska hinder för att deponera regeringens och ministeriernas information i biblioteket föreligger inte heller. Framför allt är det socialt önskvärt att så sker.

Vilka är specialister på information om inte bibliotekarierna? Om det nu är så att vi lever i (eller rör oss i riktning mot) ett informationssamhälle, borde då inte bibliotekarierna få mera att säga till om?

Varför inte låta det allmänna biblioteket (folkbiblioteket) föra registret över, till exempel, EU:s alla dokument? Borde med andra ord EU:s tjänstemän och beslutsfattare förpliktas att hålla sina handlingar i biblioteket? Ja, låt bibliotekarierna besluta om beslutsfattarnas handlingar och om förmedlingen av dem till allmänheten.

Fempunktsprogram:

1. Flytta in statens informationssystem i biblioteket och för därmed beslutsfattandet ett stort steg närmare offentligheten;

2. Placera på motsvarande sätt länsförvaltningens server i länsbiblioteket och kommunens server i kommun- eller stadsdelsbiblioteket;

3. Gör lagstiftningsvägen bibliotekarien till en politiskt tung person med ”informationell makt” att övervaka regeringen, ministerierna domstolarna och affärsföretagen så att dessa inte kan hemlighålla eller förhala publicering av den information, som beslutsfattandet bygger på;

4. Skapa ett europeiskt Bibliothèque publique d'information och inrätta Europeiska ombudsmannens  ²⁸  kontor i samma byggnad;

5. Låt biblioteket och bibliotekarierna ta större ansvar för transparensen, öppenheten, på kommunnivå och på alla statliga och mellanstatliga nivåer.

Från finansministeriet till biblioteket

Först publicerad i den svenska tidskriften BiS (bibliotek i samhälle) 1/2004.

(Reflexioner kring begreppen informationssäkerhet och -frihet)

I Finland har finansministeriet till uppgift att ”leda och samordna informationssäkerheten inom statsförvaltningen”. Betyder informationssäkerhet helt enkelt säkra finanser? Vad är informationssäkerhet?

Finansministeriet föreslår följande definition:

”Med informationssäkerhet avses: –Ett tillstånd, där hoten mot informationens, informationssystemens och datatrafikens konfidentialitet, integritet och brukbarhet inte utgör någon betydande risk. –Administrativa, tekniska och övriga åtgärder varmed man skyddar och säkerställer information, tjänster, system och datatrafik i avsikt att kontrollera risker som dessa utsätts för såväl under normala förhållanden som i undantagsfall”.  ²⁹ 

En forskare vill för sin del bestämma begreppets innebörd – och samtidigt informationssäkerhetens grundval – så här:

"Informationssäkerheten är en av informationssamhällets grundstenar. Finansiella transaktioners integritet, elektroniska underskrifters pålitlighet, förtroendet inom det virtuella företaget, personernas integritet, den vitala infrastrukturens tillförlitlighet – allt detta är beroende av att vi har tillgång till starka och pålitliga säkerhetsmekanismer. För att säkerställa tillgången till sådana mekanismer krävs det många betydande forsknings- och utvecklingsinsatser”.  ³⁰ 

Definitioner av informationssäkerhet kunde också hämtas från olika företag och organisationer. En viktig aspekt lyfts fram i följande citat: ”Kan man inte med säkerhet säga exakt hur många exemplar innehållande viss information som framställts, kan man heller inte med säkerhet avgöra om informationen är skyddad som en företagshemlighet”.  ³¹ 

Sammanfattningsvis konstaterar jag att informationssäkerhet täcker tjänster, transaktioner, offentlig infrastruktur, privatliv och affärshemligheter! Informationssäkerheten (InfoSec) innefattar såväl statens och företagens kommunikationssäkerhet (ComSec) som den enskilda medborgarens privacy, alltså skyddet av den personliga integriteten (data protection).

En svensk expert på informationssäkerhet, Fredrik Björck, skriver att ”informationssäkerhet handlar om att skydda informationstillgångar”.  ³²  Tillägget tillgångar (i ”informationstillgångar”) är intressant och klargörande. Notera också den nya yrkesbeteckningen ”säkerhetsinformatiker”. Vad gör en sådan? Uppenbarligen förväntas han eller hon ”skydda informationstillgångarna” i en organisation, på ett företag eller i ett ministerium.

Informationstillgångar är definitivt någonting mer påtagligt än enbart information. Det låter nästan som bibliotek!

ↁ ↁ ↁ

Det är omöjligt för staten att samla in all information centralt och fatta kloka beslut i enlighet med den, skriver den svenska samhällsdebattören Johan Norberg i en essä om den berömde nationalekonomen Friedrich A Hayek.  ³³ 

Citatet beskriver ett viktigt drag i Friedrich A. Hayeks tänkande. I det sammanhang, varur citatet hämtats, avser ordet information priserna på varor och tjänster på ”den fria marknaden”. Priserna ger enligt Hayek m fl information om vad som bör produceras, under förutsättning att prisbildningen får ske spontant, utan politisk (statlig) inblandning. Bakom detta resonemang lurar som bekant en av den ekonomiska politikens stora stridsfrågor, som vi dock inte ska ge oss in på här.

Det är emellertid frestande att tillämpa de liberala ekonomernas tankegång om prisbildningen som en ”spontan process” också på begreppet informationssäkerhet. Det verkar nämligen rimligt att anta (minst lika rimligt som i fallet med prisbildningen!), att informationssäkerhet är ett tillstånd, som endast kan uppnås som en följd av en spontan (och decentraliserad) process. Ty hur fåfäng måste inte maktens strävan efter att "säkra informationen” vara! Begreppet informationssäkerhet förefaller vid närmare påseende inrymma krav om allvetande och fullständig kontroll, som helt enkelt är omöjliga att uppfylla. Vilka möjligheter har staten att samla in all information om all information? Å andra sidan: Vad betyder informationssäkerhet ifall en mängd (en hur stor mängd?) information förblir okänd för staten och sålunda undandrar sig statens kontroll?

Hayeks och de liberala ekonomernas argument för frihet från statlig inblandning i ekonomin kan alltså vändas mot statens (läs: finansministeriets) begrepp om informationssäkerheten. För att gå rakt på sak: Vem ska vakta väktarna? Sed quis custodiet ipsos custodes?

Denna fråga, som ställdes för ca 1900 år sedan av den romerska satirikern Juvenalis, står som motto för Europaparlamentets rapport om Echelon, ett av historiens största spionageprojekt.  ³⁴  Echelon är ett av många exempel på hur informationssamhällets regeringar försöker bita sig själva i svansen. Vem inbillar sig att regeringar, som aktivt undergräver varandras informationssäkerhet, ska lyckas uppnå ett tillstånd ”där hoten mot informationens, informationssystemens och datatrafikens konfidentialitet, integritet och brukbarhet inte utgör någon betydande risk”?  ³⁵  Därför tror jag att vi får ta EU-kommissionens förslag (i februari 2003) till upprättande av en gemensam europeisk ”nät- och informationssäkerhetsbyrå” med en stor nypa salt.  ³⁶ 

Insikten om att informationssäkerheten måste läcka som ett såll är oroväckande men samtidigt befriande.

ↁ ↁ ↁ

Vi är nödda och tvungna till att diskutera ”informationssäkerheten” i det så kallade informationssamhället och p g a den digitala informationsteknologins genombrott. Men informationssäkerhet borde inte uppfattas som en teknisk eller professionell fråga utan som ett politiskt begrepp. En av utgångspunkterna för diskussionen om informationssäkerhet borde vara, att värderingsgrund och politisk åsikt bestämmer, inte bara vad vilka åtgärder man anser vara kloka och önskvärda, utan också vad diskussionen ska handla om och vad man överhuvudtaget menar med informationssäkerhet. ”Informationssäkerheten” är en fråga för generalister. Det behövs inte minst historiska perspektiv, eftersom frågorna i långt ifrån alla avseenden är nya.

Sommaren 2002 förlorade finländarna definitivt sin politiska oskuld beträffande ”informationssäkerheten”. Soneraskandalen, som då drabbade landet, var en härva av betydande ekonomiska misstag samt misstankar om oegentligheter i affärsverksamheten och grov kränkning av personalens och utomståendes integritet. Brottsundersökningar pågick och rättegångar stundade.

Soneras (numera Telia-Soneras) ansamlingar av data om användningen av bolagets mobiltelefontjänster var mycket omfattande eftersom tjänsterna användes av miljoner människor. För att se till skyddet av bl.a. dessa informationstillgångar hade bolaget en säkerhetschef vid namn Juha E. Miettinen. Juha E. Miettinen hade författat gängse läroböcker om informationssäkerhet. Han tillhörde Finlands informationssäkerhetsetablissemang. Men sedan hösten 2002 misstänktes Miettinen, jämte några andra f.d. Sonerachefer för att ha utnyttjat ovannämnda data för att spionera på personalen och på journalister, som förmedlade nyheter om Sonera till allmänheten.

Soneraskandalen är en av historierna om hur informationssäkerheten fallerade. En viktig bit handlade också om hur personers integritet kränktes. Men paradoxalt nog var Soneraskandalen också – och kanske i synnerhet – ett exempel på hur vissa personers integritet omgärdades med ett övermått av skydd.

Sonera gjorde under Kaj-Erik Relanders tid som VD den dyraste missen i finländsk företagshistoria: köpet av – som det senare visade sig – totalt värdelösa UMTS-licenser i Tyskland för 4,3 miljarder euro. På något sätt, som ingen så vitt jag vet har förklarat, lyckades Relander emellertid skrapa ihop tiotals (kanske hundratals) miljoner euro åt sig själv varmed han skaffade sig delägarskap och ett nytt jobb i det multinationella investeringsbolaget Accel Partners. Också Relander hörde till de som misstänktes för grov kränkning av kommunikationshemligheten.

På grund av ovannämnda och ytterligare några andra misstag och misstankar ledde Soneraskandalen till att det restes krav om en specialrevision av bolagets ekonomiska och juridiska situation, förrättad av utomstående, oberoende revisorer och utredningsmän. Kravet stöddes uttryckligen av bl.a. oppositionsledaren Anneli Jäätteenmäki, justitieminister Koskinen, professor Jarmo Leppikangas (bokföringsexpert och ordförande i aktiespararnas centralförbund) och den globaliseringskritiska organisationen ATTAC.

Men här visade sig ”informationssäkerheten” plötsligt vara stenhård. Statsminister Lipponen, som kortsiktigt valde att prioritera genomförandet av fusionen av Telia och Sonera i stället för att verka för demokrati i informationssamhället, avvisade helt sonika kravet om en specialrevision och kallade det för ”populism”. På vilken grund?

Grunden bestod i att Sonera privatiserades på 1990-talet. Regeringen ansåg sig ha rätt att vägra ta ansvar för oegentligheterna i ett privat börsbolag, trots att finska staten kvarstod som bolagets största enskilda ägare. Direktör Relander, för sin del, uppfattades som en privatperson vars integritet inte fick kränkas. Frågan om hur Relander samlade det kapital, som han behövde för att bli delägare i Accel Partners, var onekligen pinsam för honom. Men hur mycket obehagligare var den inte för medborgarna i informationssamhället? En specialrevision hade när allt kommer omkring bara varit en säkerhetsåtgärd med syfte att ta fram tillförlitlig information. I första hand hade bolagets ägare kunnat dra nytta av specialrevisionen. När det gäller ett så stort och för samhällets funktioner viktigt bolag som Sonera hade det även varit viktigt att slå vakt om allmänhetens rätt till insyn.

När det kom till kritan visade det sig i samband med Soneraskandalen, att den verkställande makten, regeringen, ensam bestämde om vad vi får och inte får veta. Under dessa omständigheter borde medborgarna bestämt ha avvisat begreppet informationssäkerhet som lögn och propaganda. För att bli acceptabelt som politiskt begrepp borde informationssäkerhet också inbegripa principen om transparens och rentav en ny myndighet eller makt, vars uppgift skulle bestå i att skydda offentligheten. Informationssäkerheten måste betraktas som en integrerad del av informationsfriheten.

ↁ ↁ ↁ

Skulle biblioteket kunna axla rollen som informationstillgångarnas beskyddare och allmän garant för informationssäkerheten och -friheten i informationssamhället? Mycket ska givetvis till innan denna tanke börjar likna en verklighet. Den är dock tänkvärd.

Med biblioteket avser jag i detta sammanhang den organisation som vi i Norden kallar folkbiblioteket eller det allmänna biblioteket. Jag vet egentligen ingen annan organisation som vore mer kvalificerad för uppdraget som informationstillgångarnas och informationsfrihetens beskyddare än folkbiblioteket. Men detta är ett uppdrag som förutsätter politisk makt, något som biblioteket tillsvidare saknar. Som medborgare i informationssamhället kräver jag följaktligen en ny maktdelning. Mitt krav innebär att biblioteket bör utrustas med politiska maktbefogenheter och att en av dessa bör vara ”att leda och samordna informationssäkerheten”.

Som avslutning på den här artikeln ska jag kort skissera några argument till stöd för ovanstående slutsats.

1. Biblioteket är sedan länge välbekant för alla grupper av befolkningen som en allmännyttig, offentlig informationstjänst. Bibliotekspersonalen är de facto en professionell kår av specialister på information. De kan anses vara kallade att utöva ”informationsmakten” (eller ska vi kalla det för biblioteksmakten?) ungefär såsom domare och jurister är den dömande maktens yrkesutövare. Bibliotekets geografiska spridning och bibliotekspersonalens lokalkännedom (biblioteken är ju närvarande i alla städer och kommuner) skapar goda förutsättningar för att undvika centralbyråkraters och statliga planeringsbyråers misstag.

2. Mellan biblioteket och IT-samhällets viktigaste nya inrättning, alltså internet, råder en viktig artlikhet. Detta bekräftas för övrigt också i hur mänskorna spontant upplever internet. På frågan ”Vad tycker du att internet liknar?” svarade de tillfrågade så här i en amerikansk enkätundersökning år 2002:  ³⁷ 

3. Internets utveckling innehåller flera drag av en spontan process i den hayekska meningen. Men internet är inget kaos, det påminner som sagt starkt om ett bibliotek. Vi bör bejaka bibliotekets och internets artlikhet och tänka oss deras framtid som ett harmoniskt äktenskap där bägge parter ges tillfälle att växa, utvecklas och påverka varandra. För många bibliotekarier och bibliotekskunder (m a o för den läsande allmänheten) är det nyss sagda redan självklart. I Finland och Sverige kan så att säga giftermålet mellan bibliotek och internet redan anses ha ägt rum. Nu gäller det att gå vidare. Bibliotekets roll borde stärkas t ex genom medbestämmande i de lokala, nationella och internationella organ som har inflytande över internetutvecklingen. Kommunens internetservrar bör placeras i kommunbiblioteket och IFLA bör ha säte i ICANN.

4. Biblioteket har bättre förutsättningar än finansministeriet att stå politiskt neutralt i den mening som vi förväntar oss av t ex domstolarna. Biblioteket är väl förankrat både i medborgarsamhället och i staten. Det befinner sig någonstans mellan dessa två poler i samhället.

ↁ ↁ ↁ

Upprättandet av biblioteksmakten kommer antagligen ta flera år eller årtionden i anspråk. Mycket beror givetvis på lokala förhållanden i olika länder och på politiska och ekonomiska konjunkturer. Det är också uppenbart, att den nya maktfördelningen måste inbegripa en omfördelning av ekonomiska resurser (här är vi tillbaka i finansministeriet!) så att biblioteket förfogar över de medel som behövs för att sköta både sina gamla och nya uppgifter. Till de nya uppgifterna skulle som sagt höra att ta hand om informationssäkerheten.

Vad sedan informationsfriheten beträffar spelar biblioteket naturligtvis en betydande roll redan idag. När medborgarnas förtroende för massmedia sviktar, vilket är ett faktum, ökar bibliotekets betydelse ytterligare som ett slags offentlighetens ryggrad. Därför har alla försök att köra ner folkbiblioteken åtminstone i Finland mötts av ett kompakt och ilsket motstånd.

Informationsfriheten kan inte säkras genom tillsättandet av en ny myndighet eller ombudsman i stil med Kanadas ”Freedom of Information Commissioner”.  ³⁸  Men om en sådan ombudsman tillsattes och placerades i biblioteket kunde det i alla fall bli ett första steg i rätt riktning. På sikt behövs dock en större förskjutning i makten över informationen till förmån för medborgarna. Denna grundläggande reform av statsmakten kan inte genomföras utan ett aktivt och massivt stöd från medborgarnas sida. Jag vill gärna uppmana biblioteksfolket att gå med i, påverka och få stöd från nutidens globala och globaliseringskritiska medborgarorganisationer av typ Attac, Jordens Vänner, Greenpeace och Amnesty International.

Lars D Erikssons kritik

I tidskriften BiS 1/2004 hade prof Lars D Eriksson ett inlägg med några kritiska synpunkter på min åsikt om att biblioteket borde skaffa sig (och ges) mer politisk makt. Med författarens tillstånd citerar jag inlägget i dess helhet:

Mikael Bööks artikel ”Från finansministeriet till biblioteket – reflexioner kring begreppen informationssäkerhet och –frihet”, som ingick i nummer 2/2003 av bis, förtjänar några kritiska kommentarer. I artikeln gör sig Böök till tolk för uppfattningen att biblioteket i framtiden skulle kunna axla rollen som informationstillgångarnas beskyddare och allmänna garant för såväl informationssäkerheten som –friheten i informationssamhället.

Tanken förefaller naturligtvis tilltalande för alla vänner av biblioteket, men tyvärr vore den, om den förverkligas, förödande för hela biblioteksinstitutionen. Bibliotekets styrka ligger just i det faktum att det är maktlöst, att det inte kan inordnas i de politiska maktstrukturerna. Om det ges makt enligt den modell Mikael Böök föreslår, måste det givetvis kontrolleras. Men av vem och på vilket sätt? När Böök ställer den i och för sig berättigade frågan ”vem skall vakta väktarna?” och därmed av allt att döma menar att biblioteken borde överta väktarrollen, förbiser han en väsentlig sak. I samma ögonblick som biblioteket blir väktare uppstår givetvis frågan om vem som skall vakta biblioteket. Jag koncentrerar mig här på det högeligen problematiska förslaget att biblioteket borde ta hand om kontrollen av informationssäkerheten. Med informationssäkerhet avser M.B. så vitt skilda ting som statens och företagens kommunikationssäkerhet och den enskilda medborgarens integritet och privatliv. Det är i sanning inte särskilt lätthanterliga uppgifter. Biblioteken skulle med andra ord också förpliktas att syssla med till exempel virusbekämpning och övervakning av skräpposten. – Gud bevare oss för en sådan utveckling!

I Finlands riksdag ligger som bäst ett förslag till en lag om dataskydd vid elektronisk kommunikation. I det lagförslaget är det kommunikationsministeriet, kommunikationsverket och dataombudsmannen som ges ansvaret för både styrningen och övervakningen av dataskyddet. Det är möjligt att det finns bättre administrativt-byråkratiska lösningar på vem som skall handha dataskyddet. Den frågan kan jag tyvärr inte ta ställning till. Men jag måste ärligt erkänna att jag har ringa förståelse för förslaget att belasta biblioteken med dessa högst tekniska övervakningsuppgifter. Biblioteken är starkt decentraliserade enheter med lokal förankring. Det är deras styrka. Jag kan inte inse att medborgarsamhället skulle stärka sina positioner genom att göra även biblioteken till ämbetsverk. Det säger sig nämligen självt att en överföring av dataskyddet till dem skulle resultera i att deras verksamhet skulle regleras via lagstiftning och andra administrativa mekanismer. Vad vore då vunnet?

Men det finns även andra minst lika viktiga invändningar mot det böökska förslaget om biblioteksmakt. Bibliotekarierna skulle bli tjänstemän i ordets mest stränga mening: skärpta och delvis helt nya kompetenskrav, i lag reglerad tystnadsplikt med åtföljande straffrättsliga och tjänstemannarättsliga ansvarighetsregler o.s.v.

Den transparens som Mikael Böök så vältaligt talar för skulle, om hans förslag blev verklighet, vändas i sin motsats. Bibliotekariernas egen verksamhet skulle med nödvändighet bli icke-transparent!

Det finns ytterligare en invändning som jag inte kan låta bli att nämna. Informationssäkerheten är en av de mest känsliga (och viktiga) frågorna i informationssamhället. Om den uppgiften anförtros biblioteken och om dessa fortsättningsvis skall fungera som representanter för medborgarsamhället och inte enbart som statens förlängda arm, kommer det att vid sidan av biblioteken uppstå en parallellmakt som de facto styr och övervakar dataskyddet. Det ligger nära till hands att ”kontrollen” i så fall i praktiken antingen anförtros försvarsministeriet eller skyddspolisen. – Sic transit gloria mundi atque transparentiae.

Min slutsats är alltså att biblioteken bör förbli vid sin läst. Det är helt tillräckligt att de förblir institutioner för bildning och information. Det är lika viktigt att de förblir decentraliserade företrädare för medborgarsamhället. Deras makt ligger inte i att de får nya på lag baserade kontrollfunktioner utan i att de, då det behövs, lyckas mobilisera närmiljön till aktioner i situationer då deras ställning som bildnings- och informationsspridare hotas.

Lars D. Eriksson

Professor i offentlig rätt vid Helsingfors universitet

Svar till Lars D. Eriksson

Mitt svar till Lars D. Eriksson ingick också i BiS 1/2004:

1. ”Bibliotekets styrka ligger just i det faktum att det är maktlöst, att det inte kan inordnas i de politiska maktstrukturerna”, skriver Lars D Eriksson. Detta är kanske en fruktbar paradox. Vari består då bibliotekets maktlösa styrka? Jag tror att den består i att biblioteket upprätthåller informationsfriheten, även kallad den intellektuella friheten. Då är det förstås inte vilket bibliotek som helst vi talar om, utan det är det moderna folkbiblioteket, som uppstod ur 1800-talets amerikanska och europeiska folkbildningsrörelser. Informationsfriheten är till viss del en frihet från makt. Men den är också en frihet att kritisera, motarbeta, reformera och revolutionera makten. Dessutom är den en frihet som makten själv tar sig och använder sig av. Det har påpekats om informationsfriheten, att den blivit en så ingrodd vana, att den numera tas för given – ungefär som ”en naturlag” (Jan Ristarp).

I motsats till naturens lagar är dock informationsfriheten någonting som människorna har skapat. Biblioteket är en av informationsfrihetens viktigaste men kanske inte en av dess mest uppmärksammade institutioner. Genom att dag efter dag stå öppet för allmänheten befäster biblioteket informationsfriheten liksom riksdagen genom att väljas och sammanträda bekräftar demokratin. Bibliotekets styrka ligger allmänt taget i att det ständigt gör informationsfrihetens principer förhärskande.

Men det är en överdrift att påstå, att biblioteket inte kan inordnas i de politiska maktstrukturerna. Biblioteket liksom allt annat som människorna har skapat är ju en del av samhället och har genom historien de facto på en mängd olika sätt fungerat som den politiska maktens verktyg.

Informationsfriheten är emellertid inte bara en del av utan också ett rättesnöre för samhället. I den meningen är biblioteket faktiskt en maktstruktur, som bidrar till att upprätthålla en demokratisk samhällsordning. De från staten och affärsföretagen fristående universitets- och forskningsbiblioteken är på motsvarande sätt en demokratisk maktstruktur i forskarsamhället.

2. ”Om biblioteket ges makt måste det givetvis kontrolleras”, fortsätter Lars D Eriksson, och då ”uppstår givetvis frågan om vem som skall vakta biblioteket”. På detta kan man för det första svara att biblioteken kontrolleras sedan länge tillbaka genom bibliotekslagstiftning och eftersom kommunen och staten mer eller mindre regelbundet utvärderar bibliotekens verksamhet. Dessutom måste ju de biblioteksanställda uppfylla behörighetsvillkor. Ifall biblioteken ges makt i den mening jag avser behövs det säkert också nya och kanske fastare regler för bibliotekens verksamhet än hittills. I en demokrati bör i varje händelse biblioteksmakten, liksom den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten kontrolleras av folket. Min motfråga är följande: Varför skulle det vara svårare att kontrollera biblioteken än att kontrollera domstolarna?

Många aktuella omständigheter och utvecklingstrender talar för att biblioteken borde ges maktbefogenheter. Jag är övertygad om att detta är nödvändigt för att informationsfriheten och demokratin ska kunna fortleva och fördjupas i informationssamhället. Biblioteken borde erkännas som den fjärde statsmakt man traditionellt har ansett att den fria pressen kan utgöra. Biblioteket genomgår en metamorfos, vilken inte låter sig beskrivas tillräckligt tydligt enbart med hänvisning till ”IT” och ”den digitala revolutionen”. Det viktiga, och fortfarande nya i sammanhanget, är internet. Internet är hädanefter en del av biblioteket. Internet, men också ”utbildningsexplosionen” mm, gör att biblioteket för närvarande växer så att det knakar, lämnar sin långa barndom bakom sig och inträder i puberteten. Biblioteket håller, får vi hoppas, på att bli myndigt.

Men biblioteket och internet erkänns inte ännu fullt ut. De anses inte vara delaktiga av makten i informationssamhället. Grundlagen innehåller visserligen formuleringar om yttrande- och åsiktsfrihet och om allas rätt till utbildning, vilka kan anföras till stöd för bibliotekens verksamhet och möjligen också som ett bejakande eller erkännande av internet. Men biblioteken och internet borde uttryckligen nämnas i grundlagen vid sidan av riksdag, regering och domstolar.

Biblioteksmakt innebär en konstitutionell uppgradering av biblioteken och internet. (Ordet internet förekommer för övrigt inte heller i Sveriges bibliotekslag från år 1996 eller i Finlands bibliotekslag och -förordning från år 1998.)

3. ”...jag har ringa förståelse för förslaget att belasta biblioteken med dessa högst tekniska övervakningsuppgifter”, anmärker Lars D. Eriksson på mina reflexioner kring biblioteksmakt och informationssäkerhet. Till detta invänder jag att biblioteken från allra första början har använt informationsteknologi och skött tekniska uppgifter – skrift är ju informationsteknik! Biblioteken har inte heller låtit sig akterseglas av internetutvecklingen, utan faktiskt lyckats hålla jämna steg med den. För att beskriva dagens bibliotek, som kombinerar traditionell och digital teknik i sin strävan att bevara, presentera och leverera kultur och kunskap till allmänheten, har EU- och andra byråkrater redan myntat nya begrepp som t ex ”hybridbibliotek”. Vi behöver inte dela deras vision av informationssamhället, där kultur och kunskap först och främst uppfattas som en handelsvara. Klart är i alla fall, anser undertecknad, att biblioteket är precis rätt ställe för att bygga upp en hög kompetens inom informationsteknologi och databehandling inklusive informationssäkerhet.

Om informationssäkerhet råkar vara ett begrepp som innefattar en mängd till synes disparata områden och aktiviteter, inklusive bekämpning av skräppost, minskning av risken för elavbrott och åtgärder mot företagsspionage, så är det inte mitt fel. Jag ville i min artikel ifrågasätta statsbyråkratins kompetens att axla det högsta ansvaret för informationssäkerheten, dels genom att avmystifiera begreppet och problematisera det ur en ny synvinkel, dels genom att peka på bibliotekets traditionella höga kompetens inom informationsbehandlingens område.

Om bibliotekets och och internets status i grundlagen

Början är utdrag ur mitt ”Svar till Siv Wold-Karlsen” i BiS 4/2008. De två synpunkterna på varför biblioteket och internet saknar konstitutionell status är skrivna för denna bok.

Montesquieus berömda avhandling Om lagarnas anda (1748) avsåg att motivera en begränsning av den absoluta makten och öka medborgarnas frihet genom lagstiftning, men verket tillkom före yttrande-, tryck- och pressfrihetens genombrott. I Montesquieus begrepp om friheten ingår inte informationsfriheten. Thomas Carlyle nuddade vid problemet när han ett sekel efter Montesquieu myntade talesättet om ”det fjärde ståndet” (the fourth estate). Carlyles formuleringar om ”fjärde ståndet” i föreläsningen ”The Hero as Man of Letters” (1840) brukar citeras som termens ursprung. Carlyle behandlar i denna uppsats hela litteraturinstitutionen inklusive biblioteket som ett ”fjärde stånd”. Termen har sedermera använts för att beskriva den speciella makt, som det skrivna ordet kan och bör besitta. Vanligen har man då främst tänkt på hur pressens politiska reportrar kan utöva inflytande genom att ”bevaka” det politiska beslutsfattandet för allmänhetens räkning.

Men parallellen haltar. Medan de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna sedan länge definieras och beskrivs såsom obligatoriska maktinstitutioner, har informationsfriheten förblivit enbart en frihet och en rättighet. Riksdag, regering och domstolar måste vi helt enkelt ha, för det står så i grundlagen. Annat är det med informationsfriheten, som förblir ett tomt ord ända tills någon modig man eller kvinna tar sig för att verkligen använda ordets makt.

Ändå anser många, att biblioteket har förträffliga demokratiska egenskaper och att biblioteket, snarare än press och media, vilka sist och slutligen är affärsföretag, bildar den yttersta garantin för informationsfriheten. Bibliotekspolitiker som Oliver Garceau i USA  ³⁹  och Jan Ristarp i Sverige,  ⁴⁰  har också lagt fram övertygande argument och empiriskt material som tyder på att biblioteket faktiskt har spelat en viktig roll vid demokratins förverkligande.

Också lagstiftarna tycks utgå ifrån att ett fungerande biblioteksväsen hör till förutsättningarna för ett demokratiskt samhällsskick. Men ingenstans har biblioteket skrivits in i grundlagen. Informationsmakten, som ytterst baserar sig på bibliotekens existens (och som därför också kunde kallas för biblioteksmakten) , saknar med andra ord konstitutionell status. Varför?

Till denna fråga har jag två anmärkningar:

1. Problemet är politiskt. Detta är en av den så kallade informationspolitikens grundfrågor. Den nya, fjärde statsmakten låter sig inte bindas av statsgränserna. Den är överstatlig och kosmopolitisk. Dess politiska uppgift består i att dämpa och balansera nationalstaternas nuvarande informationella övermakt. Biblioteket och internet kan tillsammans bilda en ny, informationell makt, en fjärde statsmakt, som minskar regeringarnas och andra styrande organs möjligheter att hemlighålla, förvränga och privatisera information, som bör vara offentlig.

Det betyder att vidareutveckla internet som en global offentlighetsstruktur, som är i stånd att stå emot eller kringgå även stormakternas maktintressen.

För att lösa problemet måste man således ta ställning till och avgöra vissa känsliga frågor om ”globalstyre” och ”världsregering”. En första svårighet är då, att de flesta av oss av gammal vana föreställer sig ”regeringen” som en hop ”politiker” och några ”statsmän”, vilka ”sitter i regeringen” som ministrar eller innehar ”presidentens” roll. Å andra är vi inte vana att uppfatta biblioteken som regerande organ, utrustande med grundlagsenlig och dessutom världsomfattande makt. Bibliotekarierna själva uppfattar vanligen inte heller sig själva på det viset, trots att många bibliotekarier faktiskt upplever sig själva som kommunala eller nationella tjänstemän vid sidan av sin roll som servicepersonal. Vi betraktar ju i nuläget bibliotekarierna så gott som enbart som servicepersonal. Inte ens av nationalbibliotekarien väntar vi oss mer än en mycket begränsad relativ autonomi.  ⁴¹ 

2. Antag, att det i grundlagen skulle inskrivas regler, som för det första stipulerade att landet ifråga måste låta sig styras, förutom av regering, riksdag och rättsväsende, också av den globala biblioteksmakten, och för det andra i detalj skulle ange i vilken utsträckning landet erkänner denna makt. Skulle detta medföra en risk för att man samtidigt begränsade åsikts- och tryckfriheten? Och hur skulle den politiska process se ut, som ledde till att staterna i sina grundlagar beaktade och skrev in den informationella makten?

Detta är känsliga frågor. Här lurar också risker för diktatur och censur ifall bibliotekariernas etik åsidosätts av regeringarna, eller – med andra ord – ifall bibliotekarierna (och journalisterna) inte lyckas hålla regeringarna stången. Men denna reform (eller vore det riktigare att kalla det för en revolution, eftersom det ju är fråga om att införa ett nytt politiskt system?) bör trots allt eftersträvas. Särskilt efter 11-septemberattentaten 2001 har demokratin i det västliga politiska systemet urholkats och allt mera börjat likna de mer auktoritära regimer som råder i Kina och Ryssland, vilka å andra sidan ekonomiskt och även politiskt med stora steg har närmat sig Väst. Upprättandet av biblioteksmakten vore ett led i en global demokratiseringsprocess, ett återerövrande av demokratin. Detta kan inte åstadkommas av staternas regeringar, det kan bara ske genom att världens folk tillkämpar sig en ny, gemensam lag. Min uppfattning om hur detta kan gå till grundar sig på vad jag själv skulle vilja kalla regional federalism. Således behöver Amerikanerna vidareutveckla sin federalism eller antagligen två federalismer, ifall Latinamerika bör gå sin egen väg, Kina och de Oberoende staternas samvälde (OSS, som inkluderar Ryssland) behöver sina respektive federalismer, det behövs en panafrikansk och en gandhisk, indisk federalism (en vidareutveckling av dagens indiska federation, som består av 28 delstater och sju unionsterritorier, med utgångspunkt i Gandhis vision) och, sist men inte minst, en fortsatt utveckling av Altiero Spinellis med fleras visioner av den europeiska, regionala federalismen. På globalplanet kan världens folk förverkliga ett gemensamt styre endast genom att bygga vidare på biblioteket och internet.

Inom FN lär man för några år sedan ha försökt komma fram till ett avtal om staternas 'förpliktelser'; detta ord användes för att man ville undvika att tala om staternas 'skyldigheter'.  ⁴²  FN-förhandlingarna kring denna grundläggande fråga förtjänar att undersökas närmare. Kanhända borde man allvarligt överväga att låta staternas och regeringarnas informationspolitik ”förpliktas” och styras av bibliotekariernas yrkesetik?

Utredning av begreppen Fjärde Ståndet och Fjärde Statsmakten

Bygger på ”Fjärde ståndet – en personlig begreppsrevidering”, blogginlägg 8.3.2008.

Montesquieu bör inte förbigås när man talar om Fjärde Ståndet, som ju, åtminstone i den mening som det ibland fortfarande används, är det ”fjärde” i förhållande till hans berömda statsmaktstriad, dvs. den lagstiftande, verkställande och dömande makten. När man läser vad Thomas Carlyle skriver om Fjärde Ståndet i boken On Heroes and Hero Worship (1841) inser man dock, att begreppets rötter snarare står att finna i Englands än i Frankrikes historia, trots att också Carlyles Fourth Estate – via Edmund Burke – hänvisar till den franska traditionens tre generalständer (États généraux), dvs. prästerskapet, adeln och borgerskapet. För övrigt kommer Carlyle i sina formuleringar om Fjärde Ståndet närmare min egen uppfattning om bibliotekets makt än jag kunnat ana.

Enligt en vedertagen historiesyn bildar franska revolutionen den politiska historiens stora vändpunkt; den moderna politiska historien anses egentligen börja först då, år 1789. Då införs nämligen Demokrati, eftersom Tredje Ståndet, dvs. folket självt, tar makten, och Republik, eftersom maktens former hädanefter definieras i grundlagar, vilket innebär att makten formellt fördelas på olika institutioner med uppgift att balansera och kontrollera varandra. (Det är ju här Montesquieu kommer in i bilden med sin berömda maktfördelningslära.)

Hos oss i Norden uppstår lätt förvirring då man talar om Fjärde Ståndet. Carlyle pekar på ”The Reporters"; enligt honom är nämligen just dessa ett fjärde stånd och innehavare av en speciell makt. Är det meningsfullt att kalla denna makt för Fjärde Statsmakten? Ja, men det var kanske ändå inte riktigt så som Carlyle tänkte sig saken. Han hänvisar ju bokstavligen till tre stånd i parlamentet.

Carlyle uppfattar emellertid detta fjärde parlamentsstånd i en mycket vid mening. För honom är reportrarna i parlamentets läktare bara Fjärde Ståndets synliga spets. Han skriver t ex : ”Literature is our Parliament too” – litteraturen är också vårt parlament. Vidare likställer han litteraturen med ”trycket” (printing). Fjärde Ståndets makt är med andra ord att uppfatta som ett resultat av att skrivandet och litteraturen kombineras med en (på Carlyles tid allt vanligare) kopieringsteknik.

Carlyle fäster visserligen speciell uppmärksamhet vid journalisternas yrkesgrupp men inbegriper i Fjärde Ståndet överhuvudtaget alla människor som ”talar” till nationen genom det tryckta ordet. (Idag inbegrips alla människor, som producerar medieinslag och dessutom en del ”kändisar”.)

Carlyle anser, att det tryckta ordet innehåller demokratins möjlighet. ”Democracy is virtually there”, påpekar han om ”trycket”. Därigenom kommer han ju mycket nära uppfattningen, att det tryckta ordet är en virtuell – i betydelsen potentiell – statsmakt. Han kallar faktiskt också ibland det tryckta ordet för ”a power, a branch of government” (en makt, en gren av statsstyret).

Nuförtiden går det naturligtvis inte längre att sätta likhetstecken mellan ”stånd” och ”statsmakter”. I parlamentariska regimer (som våra i Norden) vore det ju också befängt att kalla riksdags- eller stortingsledamöterna för ”ett stånd” och regeringen med sina ministrar för ett annat "stånd”.

Med den dömande makten förhåller det sig i någon mån annorlunda, eftersom den är uppbyggd kring en yrkesgrupp, vars medlemmar ofta begränsas till de, som har genomgått en juridisk utbildning. Någon motsvarande specialutbildning förutsätts inte av riksdagsmän eller ministrar. (”Yrkespolitiker” blir man t ex genom sin karisma, sin egen eller sina vänners förmögenhet, eller genom att skaffa sig politiska erfarenheter, men vanligen inte för att man fyller formella kriterier på yrkeskompetens.)

En viktig förutsättning för att Carlyles Fjärde Stånd (eller ”branch of Government”) skall fungera är naturligtvis yttrandefriheten och pressfriheten. I Montesquieus politiska teori är yttrande- och pressfriheten däremot inte så viktiga, även om friheten (la liberté; liberty) – i betydelsen frihet från tyranni genom konstitutionell delning av makten – är det. I Montesquieus böcker om lagarnas anda söker man förgäves efter en motsvarighet till Carlyles begrepp om en litterär, skrivande, fjärdedel av makten. Den skotska forskaren Iain Stewart påpekar i sin kommentar till Montesquieu's underhållande ”Anteckningar om England”, att M:s uppfattning om den politiska makten i själva verket är ytlig, eftersom han inte räknar med att makten också kan slå fast valmöjligheter och sätta agendor, eller med maktens förmåga att få människor att ändra på sina egna innersta önskningar. Montesquieus kommentarer i anteckningarna om England (vilka f ö publicerades först på 1800-talet) tyder dock på att han skulle ha hälsat pressfrihetens ankomst med glädje, skriver Stewart.  ⁴³ 

Idag håller internet på att överta den roll av ”fjärde statsmakt” som det tryckta ordet har spelat alltsedan det blev fritt. Men för att detta skall kunna ske måste ”den fjärde statsmakten” utvecklas till en global ”biblioteksmakt” och bibliotekarierna träda fram som det globaliserade fria ordets väktare och garanter överallt i världen.

Om journalisternas och bibliotekariernas roller inom den informationella makten

Inte tidigare publicerat. Bygger på brevväxling med Anders Ericson, journalist vid Norges biblioteksförening.

Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel.

Antag, att några bibliotekarier och journalister har fått i uppdrag att spela i ett och samma ”fotbollslag” och att de ska tilldelas positioner, som motsvarar deras yrkesroller. Då skulle jag vänta mig att få se journalisten i anfallskedjan, spelande t ex högerytter. Bibliotekarien skulle däremot, antar jag, spela i försvaret, t ex som vänsterback, dock icke att förglömma, att också en back kan göra mål! Det må även var tillåtet för en bibliotekarie att emellanåt fungera som avslöjare av obekväma sanningar eller som en väckarklocka inför en sovande publik.

I det tilltänkta ”fotbollslaget” är det framför allt den granskande eller grävande journalistiken som räknas. Höger och/eller vänster saknar därför politisk betydelse då ju den granskande journalistiken, som journalistikprofessorn Jesper Strömbäck skriver, står ”i motsatsställning till partipolitiska aktörer”.  ⁴⁴ 

Resultatet av de båda yrkesgruppernas samspel borde bilda en motvikt inte bara till partiintressena utan också till de traditionella statsmakterna. Tillsammans skulle bibliotekarierna och journalisterna kunna bilda ett oslagbart team: Fjärde Statsmakten.

I verkligheten fallerar samspelet ändå betänkligt. Exemplen på detta missförhållande är legio. Här ska jag bara lyfta fram ett exempel.

Efter jordbävningen i Indiska Oceanen och den åtföljande tsunamin 26.12.2004 publicerade FN:s miljöorgan UNEP en rapport där det framkom att

”Somalien är ett av många s k Minst Utvecklade Länder, som enligt uppgift fått ta emot otaliga transporter av illegalt kärnavfall och annat giftigt avfall, vilket har dumpats längs kusten. Dumpningen längs Somaliens kust började tidigt på 1980-talet och fortsatte under inbördeskriget. Det farliga avfallet innehöll uran, radioaktivt avfall, bly, kadmium, kvicksilver och giftigt industriellt avfall, sjukhusavfall, kemiskt avfall, avfall från behandling av läder med mera. Största delen av avfallet dumpades helt enkelt på stränderna i läckande fat och avfallskärl utan hänsyn till lokalbefolkningens hälsa och med förödande miljökonsekvenser."  ⁴⁵ 

Som beundrare av de avslöjande journalist-anfallarna och de dokumenterande bibliotekarie-backarna skulle man naturligtvis önska sig att såväl bibliotekarier som journalister skulle följa upp dessa fakta från UNEP. Men här, liksom i flera andra fall, har statsmakterna och partiintressena (”kärnkraftspartiet!”) tydligen varit övermäktiga. En ensam journalist vid namn Vladislav Marjanovic vid Radio Afrika International i Wien, sköt visserligen ett skott mot mål, men skottet träffade målstolpen så att bollen åter studsade ut på planen. Marjanovic, en av de få som i detta fall har publicerat granskande journalistik, kom fram till att dumpningen av kärnavfall mm på Somaliens stränder länge sköttes – och kanske fortfarande sköts? – av maffian! På vems uppdrag? Kärnkraftsindustrins?  ⁴⁶ 

Bibliotekariens roll skulle jag, fortfarande i anknytning till prof Strömbergs med fleras uppfattning vilja beskriva som det politiska medvetandets väktare.

Strömbäck citerar i sin artikel om ”Medierna som fjärde statsmakt” de amerikanska forskarna James S. Ettemas och Theodore L Glassers definition av de granskande journalisterna. Ettema & Glasser kallar dem ”custodians of public conscience. Som svensk översättning föreslår han ”medvetandets väktare”. Men jag undrar om inte ”det offentliga samvetets väktare” eller helt enkelt ”samvetets röst” vore en lämpligare beskrivning av journalisternas yrkesroll såsom maktens och makthavarnas granskare.  ⁴⁷ 

Medvetandets väktare passar bättre som en beskrivning av de allmänna bibliotekariernas (folkbibliotekariernas) yrkesroll – förutsatt att bibliotekarierna är beredda att återupprätta begreppet dokumentation och vidareutveckla sin roll som allmänhetens (folkets) dokumentalister.  ⁴⁸ 

Bibliotekarien-dokumentalisten skulle samla på evidens. Han eller hon skulle välja ut och bevara relevanta dokument, vilka utgör evidensens bärare, och se till att dokumenten permanent är tillgängliga för journalisterna och medborgarna. Detta vore precis vad som behövdes för att rädda livet på det offentliga medvetandet – ja, på offentligheten som sådan. Därför kunde bibliotekarierna lämpligen beskrivas (och de kunde uppfatta sig själva) som ”medvetandets väktare”. Så skulle bibliotekarierna hjälpa de granskande journalisterna och oss alla att hålla samvetets röst vid liv.

Apropå 'väktare' råder det också släktskap mellan bibliotekariens och underrättelseagentens respektive yrken. Härom skriver Marilyn Johnson:

”Bra bibliotekarier är borna agenter. De äger alla färdigheter och egenskaper som behövs i underrättelsetjänsten: nyfikenhet, vida kunskaper, gott minne, fallenhet för organisation och analys samt försiktighet”.  ⁴⁹ 

Google — ett etiskt piratbolag?

En version av min ledare i Information for Social Change nr 30, Summer 2010, Special Issue on Information Ethics; se ‹http://www.libr.org/isc›. Jag tackar Toni Samek, forskare och lärare i biblioteksvetenskap vid universitetet i Alberta, som hjälpte mig med med sin kommentar om representationer av kunskap. En ytterligare förkortad version på norska har ingått i Norsk Bibliotekforum 9/2010.

”Internet är inte ett bibliotek. Biblioteksmetaforen förutsätter så många saker – en central källa till information om informationstillgångar, en betald personal som plikttroget och fortlöpande indexerar nytt material, en invand och strängt tillämpad ontologi – att man kan gå vilse ifall man försöker tänka sig internet som ett bibliotek”,

skriver Tara Calishain och Rael Dornfest i sin handbok för googleanvändare.  ⁵⁰ 

Jag håller inte riktigt med dem, utan vidhåller att ”det digitala biblioteket” är och förblir en gångbar metafor för internet. Biblioteksmetaforen har inspirerat internets byggare alltsedan nätets barndom.  ⁵¹ 

Ordet central är uppenbarligen mycket centralt i sammanhanget. När O'Reilly-skribenterna inte vill gå med på att kalla internet en ”central källa till information om informationstillgångar”, så tror jag att de med ”central” avser någonting som luktar byråkrati. Biblioteket är i deras ögon en central, som styrs av byråkrater, dvs. bibliotekarier, vilka skulle kunna få ett negativt inflytande över internet ifall internet uppfattades som ett bibliotek.

O'Reilly-skribenterna tycks också tro, att alla bibliotekarier rigoröst följer en viss ontologi. Bibliotekarierna har emellertid haft och fortsätter att ha tämligen varierande uppfattningar om böckernas ordning och andra representationer av kunskap. Man behöver inte gräva djupt i bibliotekens historia för att övertyga sig om detta.  ⁵²  Men internetutvecklingen har (återupp)väckt ett allmänt intresse för ontologier. Internet har också skakat bibliotekariernas tidigare ontologier i grunden. Således befinner sig biblioteksvetenskapen i en förändringsepok.

O'Reilly-skribenterna har i sin tur förmodligen sina ontologier från computer science, AI-forskningen och kognitionsvetenskapen. Att läget inte heller på dessa områden precis utmärks av stillastående är uppenbart.

Internet har, delvis tack vare Googles sökmaskin men också av andra anledningar, otvivelaktigt blivit en central informationskälla och faktiskt också en central källa till information om informationstillgångar (en källa till information om information). I dessa avseenden påminner nätet starkt om och tävlar framgångsrikt med biblioteket. Men i det här sammanhanget används ju ordet ”central” inte i betydelsen byråkratisk eller toppstyrd utan snarare i betydelsen ”viktig” eller ”väsentlig” och således i en positiv bemärkelse.

Det är riktigt, att man får lov att diskutera skillnaden mellan ”ett bibliotek” och ”biblioteket”, vilket (i likhet med internet) är ett märkligt ting. Det enskilda biblioteket påminner ju faktiskt i någon mån om företaget Google. Såväl företaget Google som närmaste stads- eller universitetsbibliotek har ju chef och styrelse, anställd personal, för bok över sina inkomster och utgifter, mm.

Men internet är som alla vet inte en enskild organisation eller korporation, utan ett nätverk. Och där har vi antagligen förklaringen till att O'Reilly-skribenterna inte kan eller vill tänka sig internet som ett bibliotek. Men också skriftkulturen, böckerna och biblioteken bildar nätverk. För att inte tala om bibliotekens och bibliotekariernas egna världsomspännande biblioteksnät.

Vad är då särskilt utmärkande för nätverk? Nätverk av typen internet och kanske även biblioteket beskrivs med en term från botaniken, som Gilles Deleuze m fl har infört i filosofin. Nätverk är rhizomatiska.

Vitsippan är en växt med rhizom, det vill säga rötter som sträcker sig i olika riktningar under jordytan och förbinder hela system av vad som uppifrån ser ut som enskilda sippor. Getramsen är ett annat exempel, liksom många ormbunksarter.  ⁵³ 

Karakteristiskt för internet är, förutom dess rhizomatiska natur, att det kan styra sig självt utan att någon person har behövt utses eller väljas till högsta chef. Detta torde också vara en av anledningarna till att internet kallas för cyberrymden. Ändå kan också cyberrymden bilda ett slags makt, eller motmakt.

Under det pågående 2010-talet kan det emellertid se ut som om att privatföretaget Google håller på att få en alltför dominerande roll inom såväl biblioteket som internet. I avsikt att få reda på mer om hur det förhåller sig med den saken beslöt jag mig därför en vacker dag i april för att boka en intervju med en av Googles grundare och direktörer.

> Date: Tue, 20 Apr 2010 11:32:49 +0300 (EEST)
> From: Mikael Book <book@kaapeli.fi>
> To: sergey.brin@google.com
> Cc: press@google.com, Luca Ferrieri, TONI SAMEK

> Subject: Request for interview / Information for Social Change
> Dear Sergey Brin,
> in your New York Times-article on October 8, 2009 you wrote that Google
> wants to contribute to building ”A Library to last forever”.
>
> It would be interesting to hear more about your thoughts on this subject.
> Would you be willing to grant an interview to Information for Social
> Change (ISC)?
>
> ISC (http://libr.org/isc) is an international journal of what might be
> called ”the library Left” . The theme of its Summer 2010 issue is
> ”Information ethics”. I am a library activist from Finland, a member of
> the editorial board of ISC, and the editor of the summer 2010 issue
> together with Luca Ferrieri, who is head of the city library at Cologno
> Monzese, Italy, and library scientist Toni Samek, Canada.
>
> Proposed themes of the interview:
>
> 1. ”The library is a growing organism"
> (http://en.wikipedia.org/wiki/Five_laws_of_library_science).
> Is Ranganathan's fifth law of library science still valid? Or, is the
> library being superseded by the internet?
> Alternatively, is the growth and spread of the internet just new
> evidence to prove the validity of Ranganathan's law?
> What is a library, except, perhaps, being a growing organism? Will
> Google Books become a library?
> 2. The rise of ”the Second Superpower"
> (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Superpower).
> The growth and spread of the Net inspire hope for a greater intellectual
> freedom in the world and the formation of an informed global public
> opinion, which is independent from the interests of the nation-states.
> Hence a fundamental question of information ethics: what can we do to
> make ”the Second Superpower” prevail? (”We”, here, refers to you, to me,
> to Google, and to the library profession.)
>
> In order to be included in the Summer issue of ISC, the interview should
> be made no later than June 2010 (the deadline for articles has been set
> to 31 May). It would be OK with me to do the interview by email, or in some
> other way. However, I would prefer a dialogue face-to-face, if only the
> Icelandic volcanos do not spoil the possibilities of air-travelling.
>
> Well, these were the subjects I thought the interview would touch upon.
> For your entertainment, I enclose some verses from ”Alice in
> Wonderland":
>
> ”The time has come,” the Walrus said,
> ”To talk of many things:
> Of shoes–and ships–and sealing-wax–
> Of cabbages–and kings–
> And why the sea is boiling hot–
> And whether pigs have wings."
>
> The spring advances, greetings from Finland.
> – Mikael Böök

Företagets pressavdelning fick som ovan synes en kopia av min begäran. Följande dag mottog jag ett svar från ”Google Press”, som skrev:

> ”Hi Mika[e]l,
>
> Thanks very much for your inquiry. Unfortunately, we will be declining
> this offer. Good luck and take care.
>
> Best,
> Google Press"

Bra att Google genast gav ett klart, om än negativt svar! Det är möjligt, ja troligt, att Sergey Brin, eller personen som avsände svaret också tyckte att mina frågor var alltför vaga och därför riskabla att ge sig in på. Ifall man går på djupet med dessa frågor måste man vara beredd att beträda minerad mark.

Många tycker antagligen att Google är en piratfirma eftersom de har skannat in över 10 miljoner böcker  ⁵⁴  och därmed utmanat världens bibliotek, förläggare och författare. Jag skulle ändå tro att farhågorna för att Google på något sätt ska ska lyckas lägga beslag på ”allt vi vet” är överdrivna. Problemet är, såvitt jag kan se, huruvida Google faktiskt kommer att visa sig vara en piratfirma. Då tänker jag mig, i linje med Piratpartiets idé, som räknar med att piraten också kan vara en etisk figur.

Det tycks mig, att människorna idag lever i en undantagssituation där vi faktiskt bör handla som pirater. Absolut inte för att stjäla, röva och mörda utan för att ett etiskt handlande endast förefaller möjligt utanför nationalstaternas och regeringarnas domäner.

Ifall Google ämnar fullfölja sin fina princip om att ”inte göra illa"  ⁵⁵  , så borde bolaget säga upp sitt samarbete med det militärindustriella och akademiska komplexet och vägra USA:s underrättelsetjänst exklusiv tillgång till sina bakre rum dit dessa prompt vill komma in under förevändning av att övervaka och fängsla terrorister och pirater.

Man torde visserligen inte kunna påstå att Google intar någon speciellt framträdande plats bland Komplexets kontraktorer. Sålunda uppgick värdet på företagets militärindustriella kontrakt endast till ca 137,000 USD år 2006, viket är småpotatis i jämförelse med t ex telekomjätten Verizons kontrakt på 2,500,000,000 USD.  ⁵⁶ 

Men de viktiga frågorna i detta sammanhang handlar om informationens etik, och om maktfördelning och demokrati.

Därför är nyheten om att Google har gått ihop med USA:s underrättelsetjänst CIA för att finansiera det nystartade företaget Recorded Future både upprörande och nedslående.  ⁵⁷ 

Vem vill vara delaktig i Googles och CIA:s ”inspelade framtid"? Åtminstone inte undertecknad. Jag är ju inte ens amerikan.

Förslaget om att Google borde bli ett etiskt piratbolag förefaller väl lika utopistiskt som att att be företaget lyfta sig själv i håret. Men har vi egentligen något annat val än att efter bästa förmåga försöka hjälpa och stöda Google i företagets uttalade strävan till ett etiskt handlande? Ett etiskt piratbolag får lätt (om det inte redan har fått) många fiender. Det behöver alltså stöd. Därför gör biblioteken och bibliotekarierna kanske trots allt rätt i att alliera sig med Google.

Sergey Brin skriver, i sin artikel om biblioteket i New York Times: ”Om Google Books är framgångsrikt kommer andra att följa efter”. Detta tyder på att Brin trots allt är medveten om vad varje bibliotekarie måste uppfatta som en självklarhet. Nämligen att Google när allt kommer omkring bara är en av alla vitsippor som sticker upp ur det stora, underjordiska nätverket.

Alexander den Store och piraten

Översättningsövningar. Publiceras här för första gången.

”Om vi således bortser från Rättvisan, vad är då kungariken annat än stora rövarband? Och vad är rövarband om inte små kungariken? Bandet består av män och styrs av en ledare med auktoritet, det binds samman av en föreningspakt och bytet delas enligt överenskomna regler. Om detta gissel växer genom att allt fler desperata män ansluter sig, skaffar det sig mark och fasta boplatser, upprättar en regering, intar städer och underkastar folk sitt välde. Nu då det inte längre behöver frukta bestraffning, trots att det har kvar sin tjuvlystnad, kan det helt öppet kalla sig för ett kungarike. När Alexander den store bad en tillfångatagen sjörövare förklara varför denne gjorde haven osäkra gav piraten honom föraktfullt följande lika eleganta som sanningsenliga svar: ”Av samma anledning som du gör det du gör med hela världen. Men eftersom jag bara gör det med en båt kallas jag rövare. Du däremot, som gör det med en stor krigsflotta, kallas imperator.”   ⁵⁸ 

Men kan man verkligen vara etisk om man är pirat? Visst kan man det, men bara ifall man är tillräckligt stor, som Google. Det gäller för oss etiska pirater att bli tillräckligt stora, tillsammans.

Den kända forskaren och tänkaren Bruno Latour avslutar sin uppsats i antologin om bibliotekens makt med att peka på ett av de War Rooms där Winston Churchill ledde det senaste världskriget från en bombskyddad bunker under Westminster:  ⁵⁹ 

”På väggarna i detta skyddade utrymme ser vi endast inskrifter, statistiska och demografiska tabeller över antalet sjunkna konvojer, döda soldater och militära leveranser i produktionsskedet. Utrymmet är ändå inte isolerat från det stora, planetariska fältslaget. Tvärtom, här sammanfattas och mäts det, platsen tjänar bokstavligen som dess förminskade modell. Hur kan man veta om Axelmakterna eller de Allierade kommer att segra? Det kan ingen med säkerhet veta utan att bygga en ”dynamometer”, som uppskattar styrkeförhållandena med hjälp av statistik och beräkningar. Liksom vår kartritares arbetsrum bemödar sig denna låga salong i bombskyddet om att medelst tusen mellanhänder – mappar, register, förteckningar, rapporter, utvärderingar, fotografier, uträkningar, lager – insamla information om striden som rasar utanför, men vars hela innebörd skulle gå förlorad utan denna panoptik, och ifall den inte fogades ihop av en notarie. Trots sin krigiska karaktär liknar situationen, vågar jag påstå, mer den länk som förbinder en under lampans gula ljusgloria böjd läsare med den omgivande världen än de perversa myter som vetenskapens sanningar har gett upphov till eller Borges oändliga bibliotek. Laboratorier, bibliotek och samlingar ägnar sig åt en värld som utan dem vore obegriplig och därför bör vi stöda dem, ifall förnuft är vad vi eftersträvar. Enligt Christian Jacob tycks biblioteket i Alexandria ha fungerat som ett kalkyleringscentrum för ett omfattande nätverk, vars avrinningsområde det utgjorde. Ptoleméerna var inte grekiska för ingenting. Alexanders imperium visste mycket väl att man kan slå tillbaka styrkor med tecknens imperium.”   ⁶⁰ 

Om WikiLeaks, Wikipedia och bibliotekens framtid

Först publicerad i Nya Argus 3/2011 samt 4/2011.

Denna artikel bygger på inlägg om Wikileaks och Wikipedia, som undertecknad gjorde på Sveriges yrkesbibliotekariers epostlista BIBLIST och i de finska bibliotekariernas diskussionsforum Kirjasto-Kaapeli i slutet av år 2010 och i början av år 2011. Diskussionerna kan följas och fortsättas via forumens arkiv på nätet.  ⁶¹  Jag har också tagit med ett epostbrev på engelska om WikiLeaks ur min privata korrespondens med några nordiska och amerikanska bibliotekarier och bibliotekstjänstemän.

Läsaren förutsätts vara åtminstone flyktigt bekant med Wikifenomenen, för att inte tala om biblioteket. Mer än en flyktig bekantskap bör vi inte heller tro oss om att ha om någon av dessa tre storheter. Detta är självklart då vi talar om Biblioteket. Också individens kännedom om Wikipedia är med nödvändighet begränsad. Bara den engelskspråkiga versionen innehåller vid det här laget över 3.5 miljoner artiklar.

Även om WikiLeaks inte är helt jämförbart med biblioteket och Wikipedia räknas också dess dokument i hundratusental. Av WikiLeaks-dokumenten har visserligen bara en bråkdel tillsvidare publicerats. Julian Assange har nämligen inte, i motsats till vad som ofta hävdas, dumpat 250.000 amerikanska diplomatbrev (Cablegate 1966-2010) på internet. WikiLeaks har tillsvidare endast förmedlat ett litet urval (under 1.000 brev) till vissa stora tidningar. Personligen har jag tittat lite närmare bara på ett tiotal av dem.

Inte heller de kanske mer betydande dokumentsamlingarna ”Iraq War Logs” (2004-2009) och ”Afghan War Diary” (2004-2010) känner jag i detalj. WikiLeaks-filmen ”Collateral Murder”, som avslöjar amerikanska soldaters mord på civila, inklusive journalister, i Bagdad, har jag däremot sett i sin helhet.

Den 6 juli 2010 åtalades 22-årige Bradley Manning, en underrättelseanalytiker i USA:s armé, för att ha sett till att denna video kom ut i offentligheten. Daniel Ellsberg, även han en f.d. anställd inom det militära underrättelseväsendet, som själv då det begav sig (1967-1968) riskerade livet genom att publicera de topphemliga ”Pentagonpapperen” om Vietnamkriget, anser att Bradley Manning är en hjälte. Däri vill jag helt och fullt instämma.

Två reservationer: Meningen med WikiLeaks och motsvarande projekt är såvitt jag förstår inte att bekämpa eller motarbeta någon särskild stat eller organisation utan att avslöja krigsplanering, ränk­smideri och skumraskaffärer som regeringar, banker och transnationella bolag annars skulle kunna fortsätta att ägna sig åt. För det andra bör understrykas, att WikiLeaks trots namnet inte har något organisatoriskt samband med det digitala uppslagsverket Wikipedia. Däremot låter det sig sägas, att WikiLeaks och Wikipedia är två viktiga inslag i den nya världsoffentlighet, vars grundstruktur utgörs av biblioteket och dess digitala utvidgning, det vill säga internet.

WikiLeaks och biblioteken

30 november 2010

Kära svenska bibliotekarie,

har du kommit att tänka på, att WikiLeaks i allra högsta grad handlar om bibliotekens nutid och framtid? Varför? Jo, tänk bara på alla dokument som nu läcker ut på nätet genom WikiLeaks och många andra nya kanaler.

Därefter, begrunda alla dokument i största allmänhet.

Ännu på 1950-talet kunde begreppet ”dokumentation” stå i centrum för våra föregångares reflexioner om bibliotekariernas och bibliotekens speciella uppgifter. Suzanne Briet , som arbetade vid Bibliothèque nationale i Paris från 1924 till 1954, beskriver i sin lilla men naggande goda bok Qu'est-ce que la documentation? (1951) bibliotekarien som en blid mjölkflicka eller en praktfull dam, men alltid klädd och utrustad enligt sin herres vilja.

Dokumenten antas innehålla sanningen, som kanske varken du eller jag kommer att finna. Men försöka duger.

Därför föreslår jag att du och jag och världens alla bibliotekarier slår ihop sina påsar med Wikileaks för att hädanefter kunna erbjuda allmänheten vidaste möjliga information.

Med vänliga hälsningar från Finland, där du kanske aldrig har varit. Osv.

PS Någon frågade efter en barnbok om en gädda. Bifogar en dikt som jag skrivit av för ändamålet.

             Gäddan

             Jag?

             Jag är gäddan.
             Gulringad grön och svart:
             stjärthård triumf.
             Mig är given all makt.

             Vem är du?

             Ditt bete tog jag.
             Dess förförelse blänker i mig.
             Tro aldrig jag ångrar.
             Jag ville. Jag tog.

             Sant: det gör ont
             under mitt starka hjärta.
             Men sällan: i sakta ryck.
             Vad är det du vill mig? Lek?

             Tro inte du har mig.
             Det roar mig att komma när du kallar
             Ibland, att förfära dig
             med min plötsliga smygarrygg.

             Men bort!
             Bort från ditt onda öga
             i stjärtskum virvelvissel
             störtstupande mot natt
             – min lektids skuggklara jaktmark
             min darrande småfisk min huggande käft
             min pilfärds fräsande vilja -

             Hugg
             Hugg under mitt vilda hjärta.
             Död har jag svalt?
             Men tar du mig levande?
             Aldrig.

             Ur Allt sker nu av Solveig von Schoultz (1952)

3 december 2010

Kära bibliotekarie,

idag har jag en dålig nyhet: tyrannerna har eliminerat internetdomänen wikileaks.org och WikiLeaks har, liksom en gång marskalk Mannerheim, farit till Schweiz.

Den omtalade webbplatsen nås för närvarande på adress ‹http://wikileaks.ch›. Nu gäller det att fatta mod. Biblioteken, som utgör den moderna offentlighetens själva ryggrad, bör offentligen ta ställning för WikiLeaks, för Julian Assange och för den unge Bradley Manning. Följden blir kanske att vi anklagas för ”antiamerikanism” men den anklagelsen bör vara ganska lätt att avvisa. USA med sin fina grundlag har ju åtminstone historiskt sett tjänat som ett bålverk för det fria ordet! Att försvara WikiLeaks rättighet att publicera alla dokument som dess redaktörer finner anledning att ge ut innebär därför att ta ställning för, inte mot, USA.

WikiLeaks och Biblioteket är nära släktingar. Fast egentligen är ju WikiLeaks bara en sida av hela internet. Och internet, i sin tur, är fino in fondo bara en av dimensionerna hos det nya bibliotek, som nu tar form inför våra häpna ögon.

Det nya biblioteket är inte längre enbart en ”minnesinstitution"; det fungerar inte längre enbart som ett allmänt stöd för forskning, bildning och kultur, utan också som en global, cybernetisk (självstyrande) statsmakt. Biblioteket-internet håller på att bli den efterlängtade informationella makt, som behövs för att garantera medborgarnas insyn i de lagstiftande församlingarnas, regeringarnas och rättsväsendets verksamhet och därmed bidra till att hålla dessa tre traditionella statsmakter i schack.

Nu hör det till saken att traditionella makter inte gärna släpper ifrån sig ett uns av sina vedertagna maktprivilegier. Hellre skrider de då till tyranniska handlingar som att blockera WikiLeaks.org. Men det bör vi inte tolerera! Ovan talar jag om ”tyranner” i allmänhet utan att utpeka någon särskild. Det kan vara Putin, det kan vara Hillary Clinton. Eller Kinas Wen Jiabao. Vilken det än är av världens regeringar och diplomater så vill den/han/de vrida historiens ur tillbaka. Men det går bara inte.

Med vänlig hälsning från Östra Nyland, osv.

Tillägg på kvällen 3.12.: wikileaks.ch är nere men i gengäld nås WikiLeaks på wikileaks.fi, wikileaks.de och wikileaks.nl. Ifall ingen av dessa fungerar, försök med ‹http://88.80.13.160/›. Tråkig twitternyhet: Library of Congress Blocks Access To Wikileaks, se ‹http://bit.ly/hkCH7p› What a shame! #wikileaks

5 december 2010

Detta är ett gyllene tillfälle att ge biblioteken en ställning i det svenska samhället som det tidigare aldrig haft. Det svenska biblioteken borde erbjuda sig att skydda Wikileaks servrar. Genom denna handling skulle det svenska bibliotekssystemet stå upp för människors rätt i världen att uttrycka sina åsikter och offentliggöra material även när det skadar mäktiga länders ekonomiska och militära intressen. Utan denna rätt återstår bara slavrollen för oss som medborgare. Och bibliotekens roll reduceras till att tillhandahålla den typ av litteratur och information som inte skadar den svenska regeringen eller annan med den svenska regeringen befryndad stat i den globala ekonomin. (Ur Jonny Sundells inlägg på BIBLIST 4.12.2010)

Ja, det var verkligen ett fint inlägg av Jonny Sundell! Om bara bibliotekarierna i ett land skulle visa kurage så skulle kanske bröderna och systrarna i andra länder också våga lyfta på huvudet.

Ni noterade väl, att Library of Congress har blockerat WikiLeaks på sina servrar så att varken personalen eller biblioteksbesökarna ska kunna ta del av dokumenten?

The Library decided to block Wikileaks because applicable law obligates federal agencies to protect classified information. Unauthorized disclosures of classified documents do not alter the documents' classified status or automatically result in declassification of the documents, skriver Kongressbibliotekets presschef på bibliotekets blogg.  ⁶² 

Därmed har problemet ställts på sin spets: ska biblioteket följa grundlagen, den amerikanska konstitutionens berömda första tillägg? Eller kommer biblioteket hädanefter att vara regeringens Sanningsministerium, som endast tillhandahåller godkända dokument? Men Kongressbibliotekariens fega skenmanöver hindrar naturligtvis inte WikiLeaks från att nå ut; se http://wikileaks.fi.

För övrigt publiceras dokumenten ju också av tidningarna. Kongressbibliotekets bibliotekarier och besökare behöver alltså bara ge sig iväg från bibliotekets läsesalar, ut till tidningskioskerna och internetcaféerna, för att läsa WikiLeaks.

Vilken skam!

Till all lycka har Internationella journalistfederationen fördömt regeringarnas förtvivlade och farliga försök att vrida historiens hjul tillbaka:

Federation of Journalists (IFJ) today condemned the political backlash being mounted against the whistle-blowing website WikiLeaks and accused the United States of attacking free speech after it put pressure on the website's host server to shut down the site yesterday.  ⁶³ 

Som sagt, bibliotekarier: nu gäller det att fatta mod!

5-6 december 2010

Har biblioteken makt över sina dataservrar?

På de svenska bibliotekariernas epostlista BIBLIST utspann sig igår kväll och i morse följande korrespondens.

Först bad Jonas Aghed om en precisering:

Hur, exakt, ska de svenska biblioteken göra det [dvs. ”skydda WikiLeaks servrar"] ? Annars håller jag med. Wikileaks är det bästa som hänt på länge. Filmen med massmordet från helikopter är fruktansvärd och avslöjande.

Eftersom WikiLeaks på sina servrar faktiskt uttryckligen har bett om stöd och angett att man kan ge sitt stöd genom att sätta upp allt fler av nya WikiLeaks-servrar på webben, påpekade jag att ett svar på frågan finns här: ‹http://46.59.1.2/mass-mirror.html›

Följande inlägg gjordes av Jenny Åström:

Jag är fortfarande student och vet inte riktigt hur det ser ut bland biblioteken. Har biblioteken makt över sina dataservrar, eller är det någon högskolas/universitets eller kommuns dataavdelning som bestämmer över hur dessa får användas? Skulle denna metod som Mikael hänvisar till kunna genomföras bland svenska bibliotek? Mvh Jenny Åström, Distansstudent BHS, Högskolan i Borås

Här följer mina reflexioner över Jenny Åströms fråga:

Hej Jenny,

du sätter fingret på en springande punkt med din fråga om bibliotekens ”makt över sina dataservrar”. Detta är ju definitivt en fråga som 2010-talets bibliotekarier borde diskutera och ta ställning till. Men samtidigt är det också en fråga som fram till idag har fallit utanför många bibliotekariers synrand. I det avseendet kommer läget, får man väl anta, att ändras med tiden, så att allt fler bibliotekarier blir medvetna om sin (potentiella) makt över ”sina dataservrar”.

Men den behövliga insikten härom ges endast med åren, erfarenheten och vanan. (Vanan vid den nya tekniken och globaliseringen kunde man tillägga här, som förklaring.) Typiskt nog är det du, en ung (förmodar jag) studerande som formulerar problemet. Dina professorer på högskolan kunde svårligen ha gjort det, hur intelligenta och bildade de än är.

Något direkt svar på din fråga om hur ”det ser ut bland biblioteken” ges alltså knappast. Eller har någon forskare forskat i denna fråga? Detta är ju egentligen precis vad du frågar av BIBLIST-prenumeranterna. Kanske någon BIBLIST-läsare kan leta fram någon intressant rapport eller utredning? Din fråga är slutligen också en fråga om mod. Tack för att du vågade! Med vänlig hälsning, osv.

PS. Jag måste erkänna att jag tvekade lite innan jag beslöt att skicka detta inte bara till dig utan också till hela BIBLIST. Hur mycket får man kräva av en bibliotekarie? Alla kan ju inte och behöver väl inte heller vara ”gäddor”, som i dikten av Solveig von Schoultz.

7 december 2011

Bästa bibliotekarier, forskare och filosofer!

Those who are repeatedly passive in the face of injustice soon find their character corroded into servility. – Julian Assange

WikiLeaks aktualiserar några grundläggande frågor. Hur förhåller sig biblioteket till internet? Hur bör biblioteket förhålla sig?

En annan typ av frågor har att göra med skillnaden mellan Biblioteket, allmänbegreppet, och världens alla bibliotek, som är en oerhörd mängd av varierande företeelser alltifrån biblioteksbussen, som cirkulerar mellan skolorna i Ouagadougou (eller som åtminstone gjorde det ännu under sommaren 2006) ända till universitetsbiblioteket i Dakar (som författaren till dessa rader hade nöjet att besöka i november 2010).

Bibliotekarier, forskare och filosofer tvingas nu ta itu med alla dessa frågor, inte bara i teorin, utan också i handling. Bibliotekscheferna på Library of Congress i det stora landet i väster har redan gett sitt svar genom att blockera WikiLeaks.

Ett praktiskt förslag har framlagts och i någon mån preciserats. Vi bör spegla WikiLeaks webbplatser och publicera dokumenten på våra internetservrar.  ⁶⁴ 

Detta är antagligen det viktigaste som Biblioteket och Universitetet kan göra just nu. Ja, och biblioteksföreningarna, inklusive den internationella bibliotekarieorganisationen IFLA och dess organ för informationsfrihet FAIFE, borde också protestera mot blockeringarna av WikiLeaks och hetsjakten på Assange och Bradley. Bibliotekarien i Ougadougous biblioteksbuss kan i avsaknad av nödvändig teknisk utrustning och personal naturligtvis inte göra allt detta. Men i vårt Norden finns det utan tvivel flera folkbibliotek och universitetsbibliotek som både kan och bör försöka.

“Har biblioteken makt över sina dataservrar, eller är det någon högskola/universitets eller kommuns dataavdelning som bestämmer över hur dessa får användas?”, frågade studerande Jenny Åström. Det är just dessa frågor saken gäller.

Makten över internetservrarna tillhör oss, deras användare. För bibliotekarierna och biblioteken gäller det att inrätta sig stadigt i sin nya boning, alltså i internet. Bibliotekarierna måste äntligen bli herrar och fruar i eget hus.

Som vanligt avslutar jag med vänliga hälsningar från Finland där bibliotekarierna, forskarna och filosoferna tillsvidare inte har fått särskilt mycket till stånd för att stöda och hjälpa WikiLeaks. Men det ska väl bli andra bullar så småningom, hoppas osv.

PS Vad bibliotekarierna på US Library of Congress beträffar så kan jag inte föreställa mig att de är eniga med chefernas beslut om censurering av WikiLeaks. Antagligen tycker de att Jefferson, Washington och Madison vänder sig i sina grav.

9 december 2010

Internetbiblioteket

Jag har inte talat om att bryta mot lagen utan endast om att biblioteket saknar teknisk och administrativ makt att erbjuda serverutrymme åt någon , skriver Heikki Poroila, känd finsk musikbibliotekarie i de finska bibliotekariernas diskussionsforum Kirjasto-Kaapeli 8.12.2010.

Vilken lag förbjuder biblioteket att erbjuda WikiLeaks serverutrymme? Har WikiLeaks gjort någonting lagstridigt?

Vad skulle det innebära om biblioteket gjorde WikiLeaks denna tjänst? Först och främst innebär det att lägga WikiLäckorna till bibliotekets samlingar. Såvitt jag begriper har just biblioteket, om någon, till uppgift att göra detta. I detta sammanhang kan och bör vi hänvisa till den nordiska, grundlagsenliga offentlighetsprincipen.

Vad sedan bibliotekets tekniska makt beträffar måste medges, att den är alldeles otillräcklig, vilket delvis beror på bibliotekariernas mjäkighet på informationsteknikens område. (Tillägg: bibliotek är informationsteknik och bör följaktligen sträva efter att gå i spetsen för densamma.) Nu stämmer WikiLeaks i alla fall till eftertanke om hur biblioteket ska befästa sin makt i samhället. WikiLeaks tvingar fram en diskussion om vad jag skulle vilja kalla bibliotekets och internets interna maktrelationer.

Bland nördar och internauter funderar man för närvarande febrilt på frågan om internets frihet. Är det fria internet på sikt på väg att dö ut? Kommer regeringarna och den till synes mäktigaste av dem, USA:s regering, att försöka strypa informations- och kommunikationsfriheten? Och kommer de i så fall att lyckas med det? Eller kommer i stället det moderna biblioteket, WikiLeaks, journalisterna, The First Amendment, den nordiska offentlighetsprincipen och frihetsviljan hos all världens folk att avgå med segern?

Måhända har det moderna biblioteket  ⁶⁵  lite mer makt än vad som tillkom dess föregångare? Denna informationella makt måste i så fall tas, eftersom den inte kommer att ges.

WikiLeaks är ett av flera uttryck för den vidare frågeställningen om internet governance, som frågan benämns inom det internationella samfundet. Jag är övertygad om att just biblioteket och bibliotekariernas yrkesgrupp vore allra bäst lämpade att förvalta internet och jag tror att det också blir så i framtiden. Det är det jag menar med rubrikens sammansatta ord, internetbiblioteket.

Tanken på att överlämna makten över mänsklighetens gemensamma nätverk till staternas regeringar, som hotar varandra med massförstörelsevapen och allehanda fientliga ränker, ter sig förfärlig. Staternas och regeringarnas makt måste i stället begränsas och omfördelas, vilket är en utveckling som internet som sådant främjar.

Men den traditionella montesquieuska tredelningen är inte längre tillräcklig: de lagstiftande församlingarnas, regeringarnas och domstolarnas makt behöver kompletteras med en fjärde: informationsmakten, biblioteksmakten. Internet, som utgör bibliotekets historiska fortsättning, har redan skapat de globala förutsättningarna för denna nya maktfördelning. Tillsvidare dock enbart förutsättningarna. Det återstår att förverkliga förutsättningarna. Leve WikiLeaks!

10 december 2010

Vad ädelt har Assange gjort?

I den pågående diskussionen om WikiLeaks och biblioteket frågade den finska bibliotekarien Anna-Liisa Snicker: ”Vad ädelt har Assange gjort, som skulle motivera, att vi ger honom vårt stöd?”

Nu är Julian Assange bara en människa. Men just därför bör vi å andra sidan stöda honom, ty viktigast är slutligen hur vi behandlar varandra. Assange bör skyddas från förföljelser även om det skulle visa sig att han har felat eller syndat. Så lär oss i alla fall etiken.

I början av vår västliga civilisation uppträder ädelmodet som en manlig, militär dygd. Vändpunkten kom 6. och 9. augusti år 1945. I atomåldern borde krigen föras med informationen och måhända även med datorernas mjuka program som enda ”vapen”. Numera är endast freden värd att kämpa för (”la paix est le seul combat qui vaille d'être mené”, som Albert Camus skrev dagen efter Hiroshimabomben). Månne inte en man eller en kvinna som söker efter rätt och sanning kan uppvisa ädelmod också i det pågående ”cyberkriget"?

Frågan är bara hur rätten ska kunna skipas och lögnen undvikas i fallet WikiLeaks där inte bara våra mänskliga passioner utan även stormaktspolitikens ödesdigra maskinerier blandas.

De två personer, som Assange hade samlag med under sitt senaste sverigebesök, de må sedan vara CIA-agenter eller inte, förtjänar också stöd. Att varken Assange eller hans damer är moraliskt helvita eller helsvarta begriper säkert alla.

12 January 2011

Dear librarians

during the last days, I've tried to follow the flow of tweets and blog posts and websites on the ALA Midwinter Conference in San Diego, focussing on what has been said about Wikileaks. Yesterday evening I was happy to find and read the ALA Council's ”Resolution on Access to and Classification of Government Information” on your OIF blog at ‹http://www.oif.ala.org/oif/?p=1796› . (Wrote a news item about this resolution in Finnish, ”ALA:n neuvosto otti kantaa Wikileaksiin”, in the webforum of Finnish librarians, here ‹http://bit.ly/er6TJU)›.

This resolution to encourage the further declassification of government information seems not to have been the only resolution, however. Two further resolutions are quoted at ‹http://connect.ala.org› , namely: RESOLUTION IN SUPPORT OF WIKILEAKS,  ⁶⁶  and Resolution on WikiLeaks and Federal Agencies.  ⁶⁷ 

Both of these are quoted as being considered at the ALA MW Meeting, and as coming from the ALA Social Responsibilities Round Table Group. Grateful for information on what happened to these statements. Were they passed? Changed? Did the media cover the discussions and the resoutions?

Apologies if I have missed some natural information outlets I should have checked, which I most probably have. ...

All the best etc.

Wikipedia och bibliotekarierna

15 december 2011

Wikipedia fyller 10

Idag firar alla wikipedianer i världen Wikipedias 10-årsjubileum. Alla andra borde också finna anledning till att festa. Wikipedia är ett av nutidens sju underverk.

I synnerhet borde bibliotekarierna och medlemmarna av Biblioteksföreningen som jag själv slå klackarna i taket. Men eftersom jag råkar vara grundligt förkyld måste jag tyvärr avstå för egen del. Mellan nysningarna och huvudvärkarna ska jag väl undå kunna pressa ur mig några ord.

Senaste december deltog jag i föreningen ”Wikimedia Finlands” årsmöte, som f ö hölls i Kirjasto 10 i Helsingfors. Med största sannolikhet var jag den enda medlemmen av biblioteksföreningen som infunnit sig. Jag skulle också gärna vilja påstå att var och en av de ca tio närvarande personerna vad åldern beträffar kunde ha varit mitt barnbarn. Men det vore kanske ett osakligt påstående. Nå, någonting säger det väl om evenemangets natur och anda.

Där talades det bl.a. om bibliotekets eventuella roll i föreningens verksamhet. Det slogs fast att biblioteket och föreningen borde samarbeta. Jag hörde själv till dem som föreslog detta.

Vad skulle ett sådant samarbete kunna tänkas innebära? Härmed ställer jag frågan till er, Kirjasto-Kaapelis läsare och skribenter, som bildar det allmänna bibliotekets grädda i Finland (redan genom att diskutera vad biblioteket och bibliotekarierna nu borde göra skiljer ni er från från alla tysta mjölkflickor och -pojkar).

20 januari 2011

Om bokförvärvets förvillelser

Till Bokförvärvare Ann-Sofi Green och de svenska bibliotekariernas BIBLIST.

Vissa läsare vill ha riktiga böcker, som är tryckta på papper. Det händer att de också är villiga att betala tusen kronor för en sådan bok. Andra läsare nöjer sig med e-böcker som bara kan läsas på skärmar eller e-papper (för att inte tala om audioböcker) men som å andra sidan är gratis. Den som skriver hittar numera ofta sig själv i den senare läsarkategorin, särskilt då jag läser artiklar i uppslagsverk. Då är det den underbara Wikipedia – ett av den postmoderna världens sju underverk – som gäller.

I Wikipedias artikel om det tyskspråkiga förlaget VDM (tack för referensen i Ann-Sofis meddelande!), som ger ut böcker med innehåll från t ex Wikipedia, nämns det att förlaget i fråga håller sig med kontor i Mauritius och i Moldavien, vilket väcker associationer till de senaste avslöjandena från Wikileaks m fl om diverse företags, bankers och politikers ekonomiska oegentligheter i skatteparadisen.

Wikipedianerna, som skrivit artikeln, påpekar också: ”Submissions are neither peer reviewed nor edited”. Alltså att inlämnade manus varken fackgranskas eller redigeras. Men här tycker jag nog att wikipedianerna som skriver om VDM försöker bita sig själva i svansen. Wikipedias fantastiska framgångar beror ju inte minst på att så mycket av det som står där faktiskt har blivit ovanligt noggrant granskat och redigerat.

Vid det här laget nödgas jag erkänna att jag också är wikipedian och i den meningen kanske jävig. Men jag ska ändå fortsätta den här lilla utläggningen med ett konkret exempel hämtat ur den ovannämnda Wikipediaartikeln.

Förlaget VDM har publicerat en History of Ghana av Fredric P. Miller m fl. Boken består av några Wikipedia-artiklar om Ghana. Författaren "Fredric P. Millers” och medförfattarnas namn har förlaget måhända skarvat till ur egen fatabur. Girafferna på bokomslaget påminner mig om Johan Bargums utmärkta teaterpjäs där det frågades: ”Finns det tigrar i Kongo?” Jag utgår i alla fall ifrån att bokens själva innehåll är någorlunda vederhäftigt, och kanske rentav riktigt upplysande. Ty det är som sagt hämtat från Wikipedia.

Men poängen är att Wikipedias användare kan klara sig utan att öppna kontor vare sig i gamla, hederliga Tyskland eller i skatteparadisen. Wikipedia har nämligen en egen bokskapare som varje wikipedian eller läsare av uppslagsverket kan ta i bruk. ”Med bokfunktionen kan du skapa en bok av valfria wikisidor”, står det i Wikipedias meny. ”Du kan exportera boken i olika format, till exempel PDF eller ODF, eller beställa en tryckt kopia”. Det här ska jag använda mig av när jag reser till Ghana nästa gång med bara en iPad och kanske någon enstaka färsk, om än gammaldags, bok i bagaget...

Hälsningar osv.

22 januari 2011

Om bokförvärvets förvillelser (fortsättning av ämnet)

“Man ska inte bara säga't, man ska göra't också”, sade några kloka lärare på 1970-talet.  ⁶⁸  Så blir det ju dock bara alltför sällan. I morse använde jag i alla fall Wikipedias bokskapare för att sammanställa (kompilera, som det heter) en bok om Ghana. Närmast för mina egna behov, bör jag väl tillägga.   ⁶⁹ 

Ja, och så var vi (särskilt Marie B) ju inne på frågan om hur man egentligen ska definiera ”en bok”. En sak förefaller klar: sedan ett antal år tillbaka är vi i färd med att omdefiniera boken. Detsamma gäller förvisso journalismen och journalisten (behöver jag påminna om WikiLeaks?) samt biblioteket och bibliotekarien. Även dessa är redan på god väg att bli omdefinierade.

Medan jag valde ut och kombinerade de olika avsnitten i min Ghana-bok (som kallas ”min” närmast därför, att jag har försökt skräddarsy boken för mitt eget omedelbara behov av samlad information om Ghanas geografi, förflutna och senaste politiska historia) upptäckte jag att wikipedianerna redan har satt ihop några tusen böcker av detta slag.

Precis då jag hade sparat ”manuskriptet” stötte jag på ”WikiProject Ghana”. Det är en grupp av wikipedianer, som bildats ”för att i en anda av samarbete organisera Wikipedias artiklar om Ghana”.   ⁷⁰  Medlemmarna i gruppen har letat fram och klassificerat inte mindre än 2 332 Ghana-relaterade artiklar – hela två storleksordningar mer än de 22 artiklarna i min Ghanabok! Som en gest av erkänsla för sakkunskapen och en påminnelse om var mer kunskap står att söka infogade jag omedelbart Wiki-projektets projektbeskrivning i slutet av min bok. Där återfinns också en imponerande, automatiskt genererad förteckning över alla wikipedianer som har bidragit till att skriva, redigera och korrekturläsa min boks innehåll.

Nu är det dags att tala lite om ännu en ”bok” nämligen iPad. Sedan några veckor tillbaka äger jag ett sådant ting. Ska då det också kallas för en bok, undrar jag emellanåt, men jag ska inte försöka besvara den frågan i det här sammanhanget. Låt oss helt enkelt kalla iPaden för en läsplatta. Och låt oss samtidigt påminna om någonting som Apple, iPadens tillverkare, nyligen hade mage att göra. Vad jag syftar på är detta: för ett par veckor sedan förbjöd Apple mjukvaruutvecklaren Igor Barinov att sälja sin specialdesignade ”WikiLeaks app” via sin butik på nätet! Och var hittar man Apples appar om de inte står att få på Apples egna butikshyllor? Ingenstans. Apple har nämligen monopol på Ipad-appar.

Jag tycker det borde pratas och skrivas mer om Apples censuråtgärd i offentligheten. Dokumentationen av denna skandal har visserligen inletts av journalisterna men bliotekarierna kunde gärna dokumentera fallet grundligare. Det handlar om den läsande publikens rättigheter!

Förklaringen till att iPaden dyker upp här, i samband med Wikipedia, är förstås den att jag till slut, efter min learning by doing-upplevelse med Ghanaboken, överförde den sistnämnda till den förstnämnda i akt och mening att börja läsa eller åtminstone bläddra i (och på) den.

Det visade sig vara riktigt trevligt. Boken innehåller inte bara text utan också fina bilder, t ex av kraftverket i Akosombo, som producerar elektricitet för aluminiumsmältverket i Tema... Men nu har jag skrutit tillräckligt med min bok. Som tyvärr saknar dikter. Mvh osv.

22 januari 2011

Bibliotekarierna och Wikipedia

Förslaget om att biblioteken borde stöda Wikipedia med pengar är kanske inte riktigt så bra som det verkar vid första påseendet. Biblioteken tilldelas offentliga medel för bok- och materialförvärv, inte för att göra donationer.

Däremot skulle biblioteksfolket kunna stöda Wikipedia på arbetstid (och varför inte också på sin fritid) genom att ytterligare förbättra uppslagsverkets innehåll och främja kännedomen om och användningen av det bland den läsande allmänheten.

Varför bara tar biblioteken av Wikipedia utan att ge åt Wikipedia? Förbjuder reglementet bibliotekarierna att bidra till Wikipedia på sin arbetstid?

Skulle inte biblioteket kunna betrakta Wikipedia som sin sak på samma sätt som läkarna försöker främja folkhälsan och domarena strävar efter att stöda rättsstaten?

På den frågan svarar Heikki Poroila att det inte går för sig, eftersom ”biblioteket inte är en självständig förvaltningsenhet”.

Men vad innebär det att biblioteket inte är självständigt? Vem eller vilka är självständiga ur en administrativ synvinkel? Hur kommer det sig att Wikipedia är självständigt medan biblioteket inte är det? Varför kan inte biblioteket vara lika självständigt som Wikipedia?

Undersåtementaliteten, den andliga underkastelsen under överheten, var ska den sluta! Biblioteket, sådant som vi har lärt känna det, har kommit till vägs ände. Antingen gör sig det allmänna biblioteket (the public library; folkbiblioteket) fritt och självständigt eller kommer det att uppslukas av Google, Apple, Microsoft, Amazon, Visa med flera IT-jättar.

Biblioteket i ordets vidaste mening kommer naturligtvis inte att försvinna helt ens ifall vi tillåter den kapitalistiska IT-industrin och medvetandeindustrin (för att återanvända Hans Magnus Enzensbergers begrepp) att ödelägga det. Men som en offentlig tjänst kanske biblioteket försvinner åtminstone för en tid framåt. Det går kanske med biblioteket som det gick med Posten. Det blir ”Librella” eller någonting annat på de imperialistiska mördarnas volapük.

De imperialistiska mördarnas handgångna män uppträder i WikiLeaks-videon Collateral Murder, som publicerades på nätet senaste vår, antagligen tack vare soldat Bradley Manning.

Administrativ självständighet betyder att man förstår och erkänner att dessa ting hör ihop: WikiLeaks, Wikimedia och biblioteket. Ifall den offentliga bibliotekstjänsten försvinner, då försvinner också offentligheten. Journalisterna förmår inte ensamma upprätthålla den eftersom pressen och media är affärsföretag, som först och främst görs för att fullfölja vinstmotivet. Biblioteket har andra primära syften.

Sociologen Habermas beskrev hur offentlighetens strukturer successivt hade förfallit från 1750-talet till 1950-talet (i Strukturwandel der Öffentlichkeit, 1962). Ifall Habermas hade hunnit se World Wide Web, Wikipedia och WikiLeaks hade han kanske varit mindre pessimistisk.

24 januari 2011

Hegemoni?

Hur mycket man än försöker betona och dyrka ”fakta” kommer det tider då också de mest etablerade förhållanden och begrepp förefaller att rubbas och bringas på fall – ända tills de faktiskt faller. Då förändras ”hela världen”. (Efteråt kanske det trots allt visar sig att mycket ändå förblev som tidigare.)

Att boken, biblioteket och bibliotekarien är föremål för kraftiga och till synes obevekliga transformationer har länge stått klart. Förändringen som sådan är alltså ”ett faktum”, vilket Wikipedia är ett gott (och positivt) exempel på. Och trots trots att WikiLeaks i jämförelse med Wikipedia framstår som ett ytfenomen förtjänar också dess aktiviteter att nämnas då samhällsutvecklingen betraktas ur ett längre perspektiv.

WikiLeaks är ett uttryck för det faktum att det har uppstått en ny, annorlunda, självständig och global makt vid sidan av kommundirektörens, byråkratens, chefredaktörens, direktörens, ministerns, presidentens och ordförandens makt. Även om denna nya makt ”enbart” stöder sig på "information” så tycks den i någon mån vara kapabel att rubba t o m den med rymd- och atomvapen rustade supermakten. Hur förklarar man annars dödshoten mot Julian Assange? Varför förföljer man i så fall Bradley Manning? Och varför förbjuds Kongressbiblioteket att ge sina besökare och sin personal tillgång till WikiLeaks?

Denna nya makt skulle gärna kunna få namnet ”Hegemonia” som en ärebetygelse mot den republikanska statsteoretiska tradition, som började med Niccolò Machiavelli och som via Antonio Gramsci fortsätter ända in i vår tid. Men i internets och ”cyberkrigets” era har också denna tradition gått in i en brytningsperiod. Dessutom vet vi inte ännu riktigt hur den nya hegemonins ansikte kommer att se ut.

Utgångspunkten bör i alla fall vara att de allmänna bibliotekens framtid beror på bibliotekarierna och inte enbart på de kommunala beslutsfattarna eller -ordförandena. Bibliotekarierna måste naturligtvis oavbrutet sköta den ”grundläggande informationsförsörjning (perushuolto) som också de mest passionerade militanterna är beroende av” (Poroila). Men är detta tillräckligt? Biblioteket fyller som alla vet många olika uppgifter och uppdrag i samhället. Jag skulle t ex vilja nämna följande:

Dessa verksamhetsområden betonas olika beroende på land och kontext. Icke desto mindre är biblioteket universellt. ”Bibliotek är fantastiskt så totalt lokalt och globalt samtidigt”, rapporterar Ingrid Atlestam från ett besök på Mauritius (BiS 4/2010). Den nya universalism som behövs i dag kan bara byggas i samarbete med biblioteken och med bibliotekariernas direkta bistånd och medverkan.

Vilket ger anledning att återkomma till Wikipedia och till frågan om bibliotekets självständighet. Den innebär framför allt att biblioteket vägrar att andligen underordna sig överheten. Tiden är mogen för att föra den politiska maktfördelningen i samhället ett steg vidare så att biblioteket och internet hävdar sin globala självständighet och ser till at den tryggas i grundlagarna. Detta innebär utan tvivel en revolution, men det måste vara en revolution som bygger på ickevåld – har någon sett biblioteket eller bibliotekarierna gripa till våld? Biblioteket, liksom f ö Wikipedia och WikiLeaks, är helt enkelt ickevåldsprojekt. Vidare måste den nya maktfördelningen genomföras globalt. Dess syfte är att ta makt från de alltför mäktiga och militanta nationalstaterna och att ge makt åt biblioteket respektive internet. Om detta låter mycket besvärligt för att inte säga omöjligt att genomföra bör man än en gång betänka, att biblioteket och internet är universella mänskliga institutioner.

Hela världen kommer ändå inte att förändras i ett slag. Förändringen, den globala utvidgningen av republiken och demokratin, kommer knappast heller genom mellanstatliga avtal. Avgörande är det som sker i byar och kommuner och det gäller att i första hand förändra sin egen världsdel. Ett exempel på hur man nuförtiden samtidigt kan tänka och handla globalt och lokalt med hjälp av internet är Mayors for Peace  ⁷²  , borgmästare för fred, till vilka ca 5.400 borgmästare och kommunala chefer i 154 länder  ⁷³  har anslutit sig. Skam till sägandes har hittills bara 3 kommuner i Finland (Mariehamn, Varkaus, Nousiainen) gått med i Mayors for Peace.

24 januari 2011. Vad är upplysning?

Innan dimman av missförstånd tätnar och anklagelserna börjar hagla vill jag påminna om filosofen Kants tanke enligt vilken upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.

Vad jag har sagt är, i korthet, att förhållandet mellan folkbiblioteket och Wikipedia kanske inte är riktigt som det borde vara. (Detsamma gäller f ö också WikiLeaks). Sanningen att säga bekymrar det här mig i så hög grad att jag kan ha skrivit någonting som kunde tolkas som en anklagelse. Men jag har inte velat anklaga någon utom det militärindustriella akademiska komplexet.

Vad är då det militärindustriella akademiska komplexet? ”Det militärindustriella komplexet är en term som syftar på gemensamma intressen mellan försvarsindustri, militär, övriga myndigheter och politiskt system”, definierar svenska Wikipedia, som erbjuder en jämförelsevis utförlig artikel om fenomenet där det också nämns, att ”militärindustriella komplex är inte unikt för USA utan finns eller har funnits i olika varianter i många länder världen över”. Artikeln avslutas med en typisk Wipipediafras: ”Denna artikel om militär verksamhet, organisation eller vapen är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den”.

25 januari 2011

Specialister och generalister

Till skillnad från en ganska vanlig missuppfattning har Wikipedia inte skrivits av specialister utan uppslagsverket är tvärtom ett verk av generalister, som också riktar sig till generalister och till alla andra.

Med generalister avses t ex journalister, politiker och bibliotekarier, till vilkas jobb hör att handskas med stora mängder information på ett tämligen ytligt sätt. En annan sak är sedan, att vissa politiker, journalister och bibliotekarier inte ens ytligt befattar sig med tillräckligt stora informationsmängder.

En del framgångsrika generalister är visserligen också specialister. Så t ex Jared Diamond, en fysiolog som ursprungligen specialiserade sig (doktorerade på) gallblåsan. Sedermera har Diamond utforskat bl.a. världshistorien, sociologin, antropologin, ornitologin, människans sexualliv och epidemierna – och således kommit att bli en verkligt imponerande generalist.

När Jared Diamond nyligen tilldelades det svenska Kunskapspriset, uttalade han i tidskriften Tvärsnitt (4/2010) en varning mot den utbredda misstänksamheten beträffande generalister. Denna utgör ”ett allvarligt problem”, påpekade han. Vidare sade Diamond:

”Ju bredare kunskaper du har, desto mer kan du se. Ju fler tekniker du har, desto bättre kan du lösa problem."

Man skulle önska att bibliotekarierna gjorde Diamonds synpunkter på generalism till sin ledstjärna och infogade dem i sin yrkesetik. Då skulle de också fullt ut erkänna Wikipedia såsom ett av sina arbetsverktyg, som bör utnyttjas, vårdas, kultiveras och vidareutvecklas i samarbete med den läsande publiken.

Till wikipedianernas tumregler hör att inte försöka bidra till uppslagsverket med originalforskning (regeln kallas 'no original research'). Det är därför Wikipedia inte kan fylla måttet för de verkligt sakkunniga, alltså specialisterna, som ju med rätta betraktas som sådana precis p g a sin originalforskning. För generalisterna och alla andra är det gemensamma digitala uppslagsverket ändå ett nödvändigt verktyg. Detsamma gäller specialisterna så snart de vågar sig utanför sina egna smala specialområden.

Vari bottnar Wikipedias nödvändighet? Jo, den beror på att det gemensamma studiet och den gemensamma kunskapen bidrar till att lösa våra gemensamma problem.

Bland Jared Diamonds verk i svensk översättning finns boken Undergång – Civilisationernas uppgång eller fall – ett mastigt verk med ca 600 trycksidor. Tidskriften Tvärsnitts intervjuare bad Diamond sammanfatta denna bok i en enda sats. Såhär svarade han:

”Faktorerna bakom ett samhälles förmåga eller oförmåga att upptäcka och lösa sina problem kan grupperas i fem kategorier: mänsklig påverkan på nödvändiga resurser, extern klimatförändring, relationer med vänliga samhällen, relationer med fientliga samhällen samt att samhällets egna politiska, ekonomiska och sociala institutioner tillåter att man upptäcker och löser problemen”.

Detta, att samhällets egna politiska, ekonomiska och sociala institutioner måste tillåta att man upptäcker och löser problemen, får mig att ännu en gång tänka på biblioteken och biblioteksvetenskapen som ett mer eller mindre mindre specialiserat forskningsfält. Och givetvis också på bibliotekarieyrkets transformationer i internetåldern.

26 januari 2011

Exkurs. Exemplet Frank Zappa

Låt oss på en läsares begäran skärskåda den finskspråkiga Wikipedians artikel om ”Frank Zappa” (‹http://fi.wikipedia.org/wiki/Frank_Zappa)›. Artikelns första version uppstod 8.2.2005 och den första korrigeringen gjordes 2 minuter senare. Då lydde artikeln i sin helhet som följer: ”Amerikkalainen muusikko, säveltäjä. Syntynyt 1940. Kuollut 4.12.1993.” (Amerikansk musiker och komponist. Född 1940. Död 4.12.1993.)

Bara 74 bokstavstecken. Sex år (26.1.2011) och enligt mina beräkningar 773 ändringar och tillägg senare har Zappa-artikeln vuxit till 75.767 bokstavstecken. Men det betyder inte att den är färdig. För ett par veckor sedan ändrade signaturen 'Agony' ordet kitaravirtuoosi (gitarrvirtuos) till kitaristi (gitarrist), vilket bättre motsvarar uppslagsverkets neutrala synvinkel (Neutral Point of View; jfr ‹http://sv.wikipedia.org/wiki/NPOV)›.

Under årens lopp har finska Wikipedia också fått en artikel, påbörjad 2009, om ”Mothers of Invention”, bandet som spelade ihop åren 1964-1975 med Frank Zappa som musikalisk ledare.

Är Zappa-artiklarnas upphovsman specialist eller generalist? Vem har egentligen skrivit dessa artiklar? Och varför?

Vi kan bara gissa. Zappa är en högt älskad musiker. Men det finns förstås de som hyser avvikande åsikter om Zappa. Kanske det också finns kritiker som med en till paranoia gränsande vaksamhet följer med vad som skrivs på Wikipedia för att se till att ingen i misstag utnämner Zappa till "virtuos"?

I vilket förhållande står Wikipedia till kritiken? Här stöter man på ännu en av uppslagsverkets begränsningar. I uppslagsverken trivialiseras oundvikligen varje kritiskt omdöme då ju, som Walter Benjamin uttryckte saken, konstverket är det blanka vapnet i andarnas kamp. Uppslagsverket utgör inte den kampens slagfält. Snarare är det att uppfatta som ett övningsfält.

En encyklopedisk artikel kan inte vara kritikens sista ord men kan ändå vara vara till nytta och nöje. Och vad är läsning och studier, om inte övning eller rent tidsfördriv?

26 januari 2011

Fortsättning av exkursen

Det påpekades, att en specialist eller sakkunnig inte behöver vara en forskare. Ja, så förhåller det sig också i vårt exempel. En diskofil kan ju ha kommit över någon Zappaskiva eller någon sakuppgift, som bara ett fåtal längre vet om. Diskofilen behöver inte vara vetenskapsman för det.

Å andra sidan måste den vetenskapliga specialisten vara forskare. Vetenskapsman eller -kvinna blir man bara genom att forska.

Wikipedia är en historisk nyhet (ett novum) eftersom den möjliggör ett omedelbart samarbete mellan vetenskapliga forskare, andra specialister och generalister. Alla har möjlighet att bidra till Wikipedias innehåll. Och 'wiki' betyder 'snabb' på Hawaiiska. Snabb, ögonblicklig, omedelbar...

Varje bibliotekarie borde (ursäkta att jag upprepar mig) göra sitt bästa för att på sätt eller annat bidra till Wikipedia. Under de senaste 10 åren har Wikipedia blivit en del av biblioteket lika väl som Encyclopaedia Britannica eller Uppslagsverket Finland. De sistnämnda uppslagsverken är enligt mångas åsikt skrivna av specialister. Andra sakkunniga är kanske av annan åsikt både om vissa allmänna ting och om en del av detaljerna.

Men nu har jag kommit långt ifrån Frank Zappa och musiken, denna stundernas stora fördjupare, som t o m får Wikipedia och biblioteket att blekna.

Avslutning: Om bibliotekens framtid

Den som vill förutspå framtiden måste försöka begripa både det som är, och det som borde vara – det senare för att själv på ett positivt sätt kunna bidra till att framtiden förverkligas. Vad jag tycker mig se i nuet är en risk för att biblioteket i den form vi känner det, helt enkelt subsumeras under Kapitalets logik (även kallad marknadslogiken). Nog för att informationen och informationsförmedlingen sedan länge är djupt integrerade i kapitalismen. Men vi har trots detta lärt oss uppfatta biblioteket såsom en offentlig tjänst, vilken upprätthålls (och bör upprätthållas) vid sidan av varuproduktionen och -marknaderna i ett slags jämviktsförhållande med dessa. Läsningen som sådan har inte heller hittills belagts med tim- och minutavgifter och läsaren själv har inte kunnat anklagas för brott mot äganderätten bara för att han eller hon läst en viss bok eller text. Så kommer det tyvärr inte nödvändigtvis att fortsätta att vara i framtiden.

Wikipedia illustrerar tesen, som jag omhuldar, att biblioteket fortsätter och finner förlängningar i internet. Människornas gemensamma knåpande med Wikipedia i alla dess olika språkversioner förefaller också på det stora hela att undandra sig statlig propaganda och kommersiell infiltration.

Fallet WikiLeaks har för sin del uppenbarat risken för en återgång till Nya Tidens första århundraden då biblioteken ägdes av mer eller mindre tyranniska kungar och drottningar, vilka också hade rätt att vid behov bestämma precis vad som fick eller inte fick visas och läsas.

“Välkommen till Kina!”, kommenterade någon i det amerikanska kongressbibliotekets blogg bibliotekets beslut att blockera tillgången till WikiLeaks på personalens och besökarnas datorterminaler. Nu håller ju även Kina på att bli ett modernt samhälle, men så långt som till en autentisk åsikts- och internetfrihet har det landet inte ännu avancerat. I det avseendet är Västerlandet dessvärre kanske redan på väg tillbaka till Kinas nuvarande stadium.

Jag hoppas innerligt att internet i längden kommer att visa sig vara en alltför hård nöt att knäcka för all världens supermaktsstrateger och nationalstatsregeringar. Men den som ställer den egna nationens, det egna partiets eller det egna prästerskapets intressen högre än någonting annat vill dessvärre upphäva etiken, som gör WikiLeaks, Wikipedia och biblioteket till kosmopolitiska krigsmotståndare. Från Norges bibliotekarier kom följande stöduttalande för WikiLeaks.

UTTALELSE OM WIKILEAKS (17.12.2010)

Åpne samfunn

Det er et grunnleggende prinsipp i et demokrati at befolkningen skal
ha innsyn i de beslutninger og beslutningsprosesser som angår
dem. Åpne samfunn er et hinder for korrupsjon og misbruk av makt.
WikiLeaks har bidratt til økt innsyn for allmennheten gjennom å bringe
fram til offentligheten kritikkverdige forhold. Forsøkene på å stenge
WikiLeaks bærer preg av forhastede reaksjoner, som pr i dag ikke er
sanksjonert i noen rettssal. Dette kan true informasjonsfriheten. 

Ytringsfrihet

Bibliotekene betrakter informasjonsfriheten som grunnleggende for å
fremme ytringsfrihet og demokrati.  WikiLeaks' virksomhet og materiale
åpner for fornyet diskusjon om hvilke rolle bibliotekene skal spille i
den forbindelse. Det grunnleggende er etter vårt syn at bibliotekene
bl.a. skal kunne tilby informasjon – også på nett – som er
maktkritisk. Bibliotekorganisasjonene i Norge har gjennom sine felles
etiske retningslinjer slått fast at så sant materialet er innenfor
lovens rammer skal ikke dette materialet spesialbehandles, men være
like tilgjengelig som annet materiale ved biblioteket. 

Svein Arne Tinnesand
Norsk Bibliotekforening

Kristin Røijen
Norsk fagbibliotekforening

Monica Deildok
Bibliotekarforbundet

Trygve Eliasen
Fagforbundet – rådet for bibliotekansatte

Tillägg 16.8.2012: I februari 2011, när jag skrev ovanstående, avslutade jag med en förhoppning om fler stödmanifestationer från bibliotekariernas sida. Sådana har dock, såvitt jag vet, inte förekommit. I augusti 2012 är saken fortfarande högst aktuell. Efter att under en längre tid ha sett sina konton spärrade av privata banker och firmor på order av sina politiska förföljare har folkens egen underrättelsetjänst visserligen lyckats återetablera några inkomstkanaler, se ‹http://shop.wikileaks.org/donate›. Viktiga nya läckor har också öppnats av WikiLeaks trots regeringarnas trakasserier mot organisationens aktivister, se t ex The Spy Files från Wikileaks, ‹http://blogi.kaapeli.fi/book/420›. Men Bradley Manning hålls fortfarande fängslad under tortyrliknande förhållanden medan han väntar på sin dom och Julian Assange sitter f n som pantfånge i Ecuadors ambassad i London efter att Ecuador idag har beviljat honom politisk asyl. Vad kan man göra för att stöda WikiLeaks? Se ‹http://www.wikileaks.org/Supporters.html›

En atlas för det nya biblioteket

Först publicerad i Information, Society and Justice Vol. 4 No. 2, Dec 2011, Special Issue: Struggle to Create Libraries for the People: a Progressive International Perspective. På svenska i Nya Argus 5/2012.

”Det var en gång en rödhårig man som inte hade ögon eller öron. Han hade inte heller hår, så rödhårig var han bara bildligt talat. Tala kunde han inte eftersom han inte hade någon mun. Näsa hade han inte heller. Han hade inte ens armar och ben. Mage hade han inte heller, och rygg hade han inte heller, och ingen ryggrad heller och inga som helst inälvor hade han. Han hade ingenting! Så vem talar vi egentligen om? Det är nog bäst vi inte talar om honom mer.” — Ur ”Blå skrivbok nr 10” av Daniil Charms.  ⁷⁴ 

Tänk er ett stort bibliotek men utan katalog eller klassificering av böckerna. Några böcker skulle det inte heller ha, så att bibliotek vore väl snarast en teoretisk beskrivning. Detta är ett bibliotek utan golv eller väggar. Vet vi vilket bibliotek vi talar om?

Den amerikanska professorn R. David Lankes från Syracuse University i New York har gett ut ett stort verk om ett bibliotek som, till skillnad från den rödhårige, faktiskt har något, är något.  ⁷⁵ 

Men den metod som David Lankes måste ha använt för att kunna skriva The Atlas of New Librarianship är inte helt olik Daniil Charms. Först och främst har han gjort rent hus med alla de artefakter — särskilt bok- och dokumentsamlingarna — som biblioteken brukar innehålla. Ja, och på tal om hus: för Lankes är det knappast heller biblioteksbyggnaderna som gör biblioteken.

Efter denna reductio ad absurdum har Lankes spanat noga efter eventuella återstående delar. Slutligen har han tagit itu med att återuppbygga biblioteket med hjälp av vad han då lyckades finna.

Lankes bibliotek saknar nämligen inte ”inälvor” (den rödhårige hade ju inte ens några sådana). Biblioteket förutsätts fortfarande ha en professionell personal. Det skulle med andra ord finnas bibliotekarier i biblioteket. Därför vill vi också gärna fortsätta att tala om det.

Tänk er ändå inledningsvis ett bibliotek där allt annat saknas utom bibliotekarierna med sin biblioteksvetenskap. Lankes biblioteksvetenskap kan summeras i följande sats: ”BIBLIOTEKARIERNAS UPPDRAG BESTÅR I ATT FÖRBÄTTRA SAMHÄLLET GENOM ATT UNDERLÄTTA SKAPANDET AV NY KUNSKAP I SINA LOKALSAMHÄLLEN”.  ⁷⁶ 

Denna formel innehåller ett budskap som för mina tankar till planschen med fartyg och båtar i många former och storlekar som hängde i rummet där jag sov som barn. Planschen beskrev sjöfararens väsentligheter. Över det hela trängdes orden NAVIGARE NECESSE EST VIVERE NON EST NECESSE — sjöfarandet måste fortsätta om det så skulle kosta sjöfararen livet.

The Atlas of New Librarianship är en stor och tjock bok. Den är inte lättläst, även om dess prosa ofta liknar utskrifter av det talade ordet. Det är utan tvivel en bok som ger läsaren mycket att tänka på och argumentera om.

Bokens struktur är visserligen tydlig och klar. Den levereras rentav med en karta. Men se upp, det gäller att ha tillräckligt med utrymme omkring sig när man vecklar ut kartan! Den är lika stor som planschen från min barndom, vilken jag nämnde ovan.

Hela Atlasen är indelad i sex kapitel i strikt överensstämmelse med dess grundläggande princip. Därtill kommer förord, tackord och inledning, bruksanvisning, efterord och många tillägg, som jag skall återkomma till.

Sålunda handlar ett kapitel om UPPDRAGET, ett annat om KUNSKAPSSKAPANDET, ett tredje om UNDERLÄTTANDET; därefter följer kapitel om LOKALSAMHÄLLENA respektive SAMHÄLLSFÖRBÄTTRINGEN och slutligen ett kapitel om BIBLIOTEKARIERNA.

Lankes kallar kapitlen ”trådar”, vilket jag associerar till spindelnät och nätverk, och till att ”träda” (som när man försiktigt träder ut på okänd mark). Man kommer också att tänka på ett hierarkiskt system av datafiler. För att inte tala om att den medföljande kartan närmast liknar en bläckfisk!

I diskussionerna på nätet efter Lankes besök i Sverige i maj 2011, där han var huvudtalare  ⁷⁷  vid Svensk Biblioteksförenings årliga sammankomst, anmärkte någon att boken lika gärna kunde ha fått heta ”The New Atlas of Librarianship”, men vari ligger i så fall skillnaden och vilken var då bibliotekariernas föregående Atlas ifall detta ska representera den nya?

Biblioteksvetenskapens fem lagar enligt S.R. Ranganathan, kanhända? Ja, kanske det. Ranganathan höll sig ju också med en helhetssyn på biblioteket och bibliotekariernas uppdrag. Han ansåg och undervisade, att bibliotekarierna borde befria kunskapen och bidra till att sprida den så vida kring som möjligt. Medan R.D. Lankes som sagt tycker och lär, att bibliotekariernas mission består i att underlätta kunskapsproduktionen. I Lankes bibliotek finns emellertid bara ett gapande hål, där finns ingen kunskap att sprida. Enligt Lankes måste kunskapen ständigt (re)produceras, (åter)skapas, skapas på nytt.

Jag tror att redan Sokrates och Platon hade den här idén om att kunskap skapas eller förlöses genom samtal. Frågar någon efter källan hänvisar jag till den dialog som kallas ”Gästabudet” och överhuvudtaget till tanken på att föra dialoger för att ta reda på sanningen i ett visst ärende. Men om vi ska gräva i teorierna om konversationen och dialektiken, kommer vi snart nog att igen behöva hela bibliotek av böcker och bibliotekarier som håller böckerna i ordning så att vi kan hitta dem eller så att de kan hitta böckerna åt oss.

David Lankes, som är en modern tänkare, hänvisar för sin del till Gordon Pask (1928-1996) och dennes cybernetiska samtalsteori.

Tanken att kunskap skapas tillsammans, i konversationer, och följaktligen genom möten, har alltid dragit till sig anhängare. Fast jag minns nog en gammal professor i filosofi vid Helsingfors universitet, som hävdade att kunskap inte alls bör väntas resultera ur möten. Men kanske det bara var hans sätt att klaga på att hans elever höll så många politiska möten istället för att följa hans egna föreläsningar? Själv är jag i alla fall benägen att hålla med prof Lankes och hans medarbetare om samtalets stora betydelse.

Nästan hälften av sidorna (s 193-406) i bibliotekariernas nya atlas upptas av bihang i form av artiklar och illustrationer i alfabetisk ordning. Medan jag läste här och där bland dessa funderade jag mycket på varför Lankes har valt att kalla dem ”överenskommelser” (agreements) eftersom jag verkligen inte kan hålla med om allt som står i dem. Men småningom kom jag fram till en försonande lösning på problemet: ifrågavarande ”avtal” bör naturligtvis anses vara tillfälliga, ungefär som innehållet i Wikimedia.  ⁷⁸  Eller, som diplomatiska överenskommelser mellan regeringar och stater, vilka ju också brukar vara av övergående natur.

Nu till vad som faktiskt sägs i boken. En sak som jag personligen värdesätter högt är Lankes utsaga om att bibliotekarier bör vara aktivister och radikaler. ”Vissa människor i den akademiska världen tycker att kunskap är någonting kallt, en opartisk granskning av fakta och begränsningar. Men kunskapen är allt annat än kall och fri från känslor”, skriver Lankes. Med detta credo står eller faller den nya biblioteksvetenskapen. I detta avseende skiljer sig den nya biblioteksvetenskapen dock knappast från den gamla.

Att vara radikal innebär att omplantera trädet (med rötterna) vilket i detta fall innebär att bekräfta bibliotekets sociala och politiska dimension i internetåldern.

För läsare utanför USA kan noteras, att The Atlas of New Librarianship är en inspirerande vägledning till specifikt amerikanska tänkesätt beträffande social mobilisering och organisering som tar sikte på social förnyelse och förbättring på lokalplanet. Här är positiva lärdomar fortfarande att hämta av amerikanerna, i motsats till deras ovisa och skrämmande utrikespolitik. Jag tvivlar på att bibliotekarier och forskare från något europeiskt land skulle ha kunnat åstadkomma något så djärvt och, ja, radikalt, som denna biblioteksatlas av David Lankes och hans kollegor och studenter. Allteftersom den finansiella, politiska och ekologiska krisen djupnar blir det dock nödvändigt att också här i Gamla Världen erinra sig Bertolt Brechts devis: Man muss so radikal sein wie die Wirklichkeit — man måste vara lika radikal som verkligheten.

Atlasens reduktionism kan vändas mot den. Går det faktiskt att destillera essensen ur bibliotekariernas uppdrag till en enda mening (”att förbättra samhället genom att underlätta skapandet av ny kunskap i sina lokalsamfund”)? Ändå kan det vara nödvändigt att göra så i en viss situation. Bibliotekarierna är (som alla andra) tvungna att fokusera på vad som är viktigast just nu. Vem vill förneka att biblioteket (liksom de flesta av våra institutioner) befinner sig i djup kris? Allt fast och beständigt förflyktigas, skrev Marx och Engels. Är inte e-böckerna med sin öppna access och sina öppna data ett bestickande exempel? I denna svåra situation är det gott att finna några ”trådar” att gripa tag i. Livlinor.

Som jag redan påpekat, skulle jag vilja rekommendera att vi tacksamt fattar tag i denna livboj från David Lankes och hans besättning på New York Syracuse University. Men om och när bojen hjälper oss att nå stranden, vad ska vi göra sedan? Det återstår fortfarande att avgöra i vilken riktning vi ska börja gå.

När jag sökte efter svaret på denna fråga hittade jag en av R. David Lankes föregångare, nämligen Norman Cousins (1915 – 1990). Atlasen innehåller också ett Norman Cousins-citat:

”Biblioteket är inte en helgedom för bokdyrkan. Det är inte ett tempel där läskunnighetens rökelse måste brännas eller där man bör uttrycka sin hängivenhet för boken i ritualer. Ett bibliotek bör, för att använda Sokrates berömda metafor, vara en idéernas förlossningssal."

En bok av Norman Cousins, som var en amerikansk politisk journalist, författare, professor och fredsaktivist, har den talande titeln Den moderna människan är föråldrad.  ⁷⁹  Norman Cousins skrev denna lilla bok i augusti 1945, strax efter atombombsexplosionerna över Hiroshima och Nagasaki. Hans reflektioner kring den nya situationen var inte olika Albert Camus, Mohandas Gandhis eller Albert Einsteins. Däremot liknade hans tankar inte vad Harry Truman, Josef Stalin, Winston Churchill och Charles de Gaulle sade (och antagligen också tänkte) vid den tidpunkten och i synnerhet skilde de sig från vad de senare nämnda personerna gjorde på den tiden.

Bekantskapen med Norman Cousins idéer ledde mig till en kritisk fråga, som direkt berör Lankes tes om bibliotekets mission: bör bibliotekarierna begränsa sig till att underlätta skapandet av kunskap i sina lokalsamhällen? Eller borde biblioteket också försök agera barnmorska till /{världsfreden/} genom att bidra till avskaffandet av massförstörelsevapnen?

Såvitt jag kunde se stod det ingenting i The Atlas of New Librarianship, som uttryckligen förbjöd en sådan tolkning.  ⁸⁰ 

Lankes ställer frågan: Är biblioteket en institution 'för' eller 'av' folket? (s 66). Uppenbarligen är han själv av den uppfattningen att biblioteket bör vara 'av' folket. Han menar att vi alla borde uppfatta oss själva som medlemmar i biblioteket och att bibliotekarierna för sin del borde behandla oss som sådana. Inte som kunder, inte som användare, utan som medlemmar!

Detta är en viktig punkt och jag håller med Lankes. Någon kanske invänder att bibliotek bör uppfattas som service, och att bibliotekarierna bör behandla biblioteksbesökarna enbart som servicemottagare. Denna invändning skulle jag vilja besvara med att biblioteket mycket väl kan anses vara både en tjänst och en medlemsorganisation.

Rättssystemet kan uppfattas som ett parallellfall. Det förser oss med en tjänst, som i sin helhet kallas ”rättsstaten” (inklusive rättsvården, domstolarnas tjänster, med mera), men denna tjänst är samtidigt en organisation i vilken vi är medborgare och således även medlemmar.

Naturligtvis händer det emellanåt att bibliotek eller domstolar inte beter sig som om de var 'av folket'. Vi har trots allt rätt att vänta oss att de ska bete sig så.

Tillägg : "Byråkratiet belønner ikke faglig dyktighet i seg selv, men kombinasjonen av dyktighet og konformitet." – Tord Höivik i bloggen Plinius 7.10.2012. Detta tål att fundera på. Hur undviker biblioteket byråkrati?

"Det er i samtalene våre meninger og våre politiske valg blir formet", skriver Höivik också, med hänvisning till den tyske sociologen Habermas. Han kunde även ha refererat till R. David Lankes, som i Atlas of New Librarianship likaledes utgår ifrån att samtal (conversations) är essentiellt för bibliotekarieyrket.

Vem kallas för byråkrat? Tjänstemannen, som vägrar samtala med dem han är satt att betjäna. Ett oförlöst dilemma förblir dock bibliotekets förhållande till statsmakterna – till dess bibliotekarierna gör sin egen självständighetsförklaring!

Snart har två år passerat sedan de norska bibliotekarieorganisationerna gjorde sitt maktkritiska uttalande om WikiLeaks. Det var en början. Småningom ska vi väl också få se fortsättningen.

Några ytterligare allmänna reflexioner om biblioteket

Utkommer i Nya Argus 11/2012, med undantag av avsn. “Allas Wikipedia”. (Innehåller troligen en del sådant, som jag har skrivit i mina bloggar. Är bloggar att betrakta som publicerade? Ja, i den mån de är publika, offentliga. Ändå skulle jag vilja besvara frågan med ett försiktigt nej. Publicering är, eller bör åtminstone gärna vara, en kollektiv verksamhet. Vad sedan detta innebär, tål att fundera på. För övrigt uppvisar bloggsfären lika stora variationer beträffande sitt innehåll och sina stilar som den allmänna litteraturen.)

Bibliotekets och internets universalistiska och kosmopolitiska tendens

Biblioteket inskränker sig inte till att fungera som statens, nationens eller imperiets minne. Däremot har biblioteket med rätta kallats "mänsklighetens minne”, vilket går att förklara med utgångspunkt i formuleringen “tecknen lägger ut tankarna i världen”.  ⁸¹ 

När skrivtecknen väl har utplacerat tankarna i vad filosoferna brukar kalla ”den yttre världen” återuppstår ständigt behovet av att hålla reda på dem, vilket förutsätter att de måste samlas och bevaras för att bilda ett externt minne. Ur detta mänskliga och sociala behov leder biblioteket sitt ursprung.

Det bör förstås tilläggas, att (skriv)tecknen icke blott lägger ut tankar i världen utan även tjänar andra syften såsom bokföring och ordergivning och att också biblioteket har tjänat dessa övriga syften.  ⁸²  Men i synnerhet det moderna biblioteket är inriktat på att samla, bevara, ordna och förmedla det externa minnet av tankarna, dvs. de skriftliga resultaten av forskarnas och författarnas arbete.

Till tankarnas natur hör emellertid att de förutsätter och påverkar varandra, och sålunda bildar sammanhang. Vissa nutida akademiker använder termen 'intertextualitet', men 'nätverk', och 'internet', kandiderar förvisso också för att namnge detta fenomen. Huruvida det är tankarna som gör att hela mänskligheten bildar ett sammanhang, eller människans natur som gör att tankarna sinsemellan gör det, ska jag inte ge mig vidare in på. Hur det nu än förhåller sig med den saken måste biblioteket eftersträva fullständighet, vilket bland annat innebär att det ständigt måste överskrida stats-, nations- och t o m civilisationsgränserna, för att inte tala om avstånden mellan nutid och för länge sedan passerade tider, som biblioteket också överbryggar.

Sålunda skrev skrev redan Gabriel Naudé, en av det moderna bibliotekarieyrkets pionjärer, i sina Råd om inrättandet av ett bibliotek(1627): ”Ty ett bibliotek som är inrättat för offentligt bruk bör vara universellt och detta kan inte bli fallet om det inte innehåller de viktigaste författarna på alla kunskapsfält, i synnerhet konsterna och vetenskaperna”.  ⁸³ 

Genom biblioteket och internet konkretiseras sålunda drömmarna och idéerna om en vidare mänsklig gemenskap än familjen, stammen, nationen, imperiet eller ”väst”. I internet skaffar sig nutidsmänniskorna ytterligare ett gemensamt externt minne vid sidan av de traditionella biblioteken och arkiven. Individer och enskilda grupper eller folkslag kan visserligen av religiösa eller andra skäl välja att försöka att motarbeta denna bibliotekets och internets universalistiska och kosmopolitiska tendens, eller att eliminera den ur sitt liv, men det förefaller osannolikt att de någonsin förmår stoppa den. Uppenbarligen bidrar biblioteket och internet till att ena människosläktet. Huruvida enandet lyckas innan människorna gör slut på varandra genom krig eller genom att förgifta eller på annat sätt förstöra biosfären är sedan en annan fråga.

Om det virtuella och det verkliga

Att kalla mänsklighetens nya minne virtuellt i motsats till tidigare sk 'fysiska' externminnen såsom papyrusrullar eller trycksaker av papper leder tillbaka till ett gammalt filosofiskt problem. Det virtuella (jfr engelskans virtual) avser någonting som eventuellt kommer att förverkligas i en nära eller avlägsen framtid. Det betecknar alltså någonting som tillsvidare endast är möjligt och som därför fortfarande är väsensskilt från det verkliga.

Uppfattad på detta sätt förväxlas ”den virtuella världen” lätt med tankarnas och tänkandets värld eller det vi brukar kalla vår inre värld (i motsats till ”den yttre världen”). Men internet, som vi människor för närvarande är i färd med att skapa och breda ut emellan oss, och mellan oss och de yttre tingen, blir som sådant ett allt tydligare bevis för att våra individuella ”inre världar” hänger ihop som delar av en gemensam yttre teckenvärld och att det är denna senare som innehåller stora delar av vår verklighet.

Ur politisk synvinkel har internet öppnat rum för ett globalt, kosmopolitiskt självstyre. Det nya externa minnet, världens gemensamma bibliotek, utvecklar sig till en gemensam, global offentlighetsstruktur. Detta gör också att bibliotekarierna måste axla ett större politiskt ansvar än tidigare.

I den nordamerikanska maktdelningsläran talar man om 'checks and balances'. Biblioteket och internet bör tillsammans utveckla sig till den globala institution och informationella makt, som håller de nationella statsmakterna i schack.

Om självständighet och självreglering

‘Cyber' härleds från grekiskans ord för styrning och från cybernetik, läran om självreglerande maskiner. Uttrycket ‘cyberspace' antyder alltså att internet är självstyrande. När John Perry Barlow publicerade sitt manifest A Declaration of Independence of Cyberspace(1996) ville han göra människorna medvetna om internets självstyrande och självreglerande natur.

Det moderna biblioteket är också självständigt och självstyrande i den meningen, att det förväntas leverera all information till alla medborgare utan politisk eller korporativ inblandning. Bibliotekets sätt att fungera bestäms till stor del av de lagar, som Ranganathan så elegant har sammanfattat.  ⁸⁴  Dessa lagar är samtidigt liberala och kommunistiska. Liberala, därför att de bygger på idéer om trosfrihet, åsiktsfrihet, pressfrihet och överhuvudtaget individens frihet. I det moderna biblioteket utgår man ifrån att såväl bibliotekarierna som bibliotekets användare har mod att göra bruk av sitt eget förstånd utan någon annans ledning.  ⁸⁵ 

Å andra sidan inspireras det moderna biblioteket av en kommunistisk idé om ägandet av tankarna, kunskaperna och de litterära verken. Ranganathan m fl bibliotekarier och folkbildare anser, att litteraturen och kunskaperna bör göras lättillgängliga och spridas till så många som möjligt. Detta motsvarar det kommunistiska idealet om gemensam egendom, i detta fall alltså gemensam egendom av de andliga produktionsmedlen, vilket också motsvarar devisen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.  ⁸⁶ 

Tillsammans och i samverkan borgar dessa liberala och kommunistiska grundsatser för att biblioteket ska kunna fungera självständigt och självreglerande. Huruvida det sedan i praktiken faktiskt fungerar på det sättet beror på en mängd faktorer. Det förhåller sig med bibliotekets lagar på samma sätt som med demokratins: de rika och mäktiga har blott alltför många möjligheter att urholka dem och sätta dem ur spel. De mest i ögonenfallande nutida exemplen på detta är väl Världshandelsorganisationens (WTO) tjänstehandelsavtal (GATS) och avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS). Det förstnämnda avtalet (GATS) avser bland annat att legalisera omvandlingen av biblioteken till privatägda, profitinriktade ”informationstjänster"; det senare avtalet (TRIPS) är ett uttryck för amerikanska och andra kapitalistiska bankirers och handelsmäns strävan att förvandla så mycken kunskap och överhuvudtaget så mycket information som möjligt till copyrightbelagda eller patenterade och privatägda handelsvaror.  ⁸⁷ 

Bibliotekets tillväxtprocess innefattar inte bara ökningen av antalet dokument och dokumenttyper utan också förändringarna i dess organisation mm; detta borde också studeras ur synvinkeln självständighet och självreglering. Detsamma gäller frågor om internets tillväxt och transformationer.

Vad är det som gör att biblioteken ständigt växer? Styrs deras tillväxt uppifrån eller styr den sig själv genom återkopplingar? S.R. Ranganathan, gav som sagt redan på 1930-talet en evolutionär definition av biblioteket, ”A library is a growing organism”, och påpekade samtidigt, att vi inte kan vara säkra på att böckerna, trycksakerna, alltid kommer att förbli bibliotekens huvudsakliga medel för spridning av kunskap och information. Biblioteken kommer antagligen i framtiden att sköta sin huvuduppgift med andra medel, förutspådde han med hänvisning till bl.a. H.G. Wells idé om en "universalhjärna”.

Om en spontan ordning

Begreppet ”spontan ordning” har använts av ekonomer för att beskriva marknadens sätt att fungera och styra samhället mot framtiden. Men ekonomerna har närmat sig begreppet utifrån en modell av den ekonomiska människan (homo oeconomicus), som överbetonar individens och företagets egenintresse på samarbetets och samhällets bekostnad. Ställda inför invändningen att deras tänkesätt i praktiken leder till ekonomisk och social ojämlikhet brukar ekonomerna ställa i utsikt, att marknadens ”osynliga hand” nog till slut kommer att tillrättalägga missförhållandena.

Men för att ordnade ekonomiska och sociala förhållanden ska kunna uppstå krävs uppenbarligen också altruism och samarbetsvilja. Om begreppet "spontan ordning” ska vara meningsfullt måste det utgå ifrån en mer nyanserad människosyn än den gängse ekonomistiska.

Internet – och därigenom även biblioteket – utvecklade sig under 1900-talets sista decennium till ett globalt laboratorium för undersökning och tillämpning av begreppet ”spontan ordning”. Enligt den förhärskande kapitalistiska ideologin skulle nätverket användas som ett nytt och mäktigt fångstredskap i storföretagens och staternas konkurrens om de globala marknadsandelarna. Många upptäckte likväl att internet är ett samarbetsnätverk, som kan och bör användas för att sammanlänka människorna och dela på det goda, dvs. på ”informationen”.

Kommer den globala, fjärde statsmakten att bryta fram spontant ur nutidens ekonomiska och politiska kaos, medförande en ny ordning? Kanhända, men bara ifall vi också proaktivt och medvetet eftersträvar den.

En annan förutsättning är att den gamla drömmen om central kontroll måste ges upp. Biblioteket måste fungera som samarbetsnätverket internet, vars mål uppstår spontant ur nodernas samverkan.

Allas Wikipedia

Wikipedias stora framgångar gör att ”alla” småningom vill använda uppslagsverket som sin informationskanal. Detta är i princip mycket bra. Jag är övertygad om att allmänna, offentliga informationstjänster av public service-typen (t ex Finlands Rundradio YLE) kommer att behövas också i framtiden. Våra moderna eller postmoderna informationssamhällen behöver dem för sin sociala kohesion, eller med andra ord för att fortsätta att hänga ihop och bilda sammanhang.

Men som bekant (det borde åtminstone vara bekant efter Hitler och Stalin!) är risken för maktmissbruk så att säga inbyggd i dessa gemensamma massmedier.

Som ett medium är Wikipedia visserligen annorlunda än pressen, radion och televisionen i det avseendet att ”alla” har möjlighet att lägga in, redigera, korrigera och deletera information i artiklarna, och dessutom att påbörja nya artiklar och föreslå deletering av redan existerande artiklar, mm. Men resurserna och utgångsläget är olika. I skrivande stund noterar jag att Lennart Guldbrandsson ”som en av de första wikipedianerna i världen” snart kommer att bli en wikipedian in residence hos Riksantikvarieämbetet i Sverige och sålunda påbörja ”en period som anställd vid en statlig myndighet”. Guldbrandssons uppgift blir ”att guida två grupper anställda (en i Visby, en i Stockholm) under deras första redigeringar på Wikipedia"  ⁸⁸  . Också detta är i princip en god nyhet. Men om den statliga instansen inte vore Riksantikvarieämbetet utan SÄPO – eller NATO, för att inte tala enbart om svenska myndigheter, eller SCO  ⁸⁹  , för att inte tala enbart om ”västliga” statliga myndigheter – så skulle jag för min del nog inte vara lika positiv.

Vad bör göras för att effektivt motverka och balansera de alltför mäktigas makt i informationsflödet? Bibliotekarierna med sin föredömliga informationsetik och sin ställning i mellanrummet mellan staten och civilsamhället har utan tvekan de bästa förutsättningarna i världen för att i längden se till att informationen inte missbrukas.