III MED UPPGIFT ATT DOKUMENTERA OCH TILLRÄTTALÄGGA DE MELLANFOLKLIGA SAMTALEN

Kay Raseroka talar i bibliotekarieverkstaden under Världens sociala forum i Mumbai 2004. Foto: författaren

Vad svarar man om man blir ombedd att förklara vad Socialt forum handlar om? Då kan det förstås vara bra om man kan förklara vad Socialt forum står för. Ännu bättre blir svaret, om man också kan förklara, att deltagarna i Socialt forum diskuterar och planerar aktioner inom 21 olika temaområden, som motsvarar människornas behov och viktiga problem. Verkligt övertygande skulle svaret bli, om man också kunde hänvisa till bibliotek och bibliotekarier, som dokumenterar Socialt forum. Vid det laget skulle man antagligen redan kunna tala om ett fungerande globalt civilsamhälle. Låt oss inte separera Världens sociala forum från vad Arthur Schopenhauer kallade ”mänsklighetens enda tillförlitliga och bestående minne”.  ⁹⁰ 

Från END till ATTAC (Stockholm-Helsingfors, våren 2001)

Först publicerad på finska i Ydin 3/2001. Historien är en mardröm. Vi försöker vakna upp men somnar in igen. Och mardrömmen fortsätter.

On résiste à l'invasion des armées, on ne résiste pas à l'invasion des idées –Victor Hugo

Tidsavståndet mellan European Nuclear Disarmament (END) och Association pour la taxation des transactions financières pour l'aide au citoyens (ATTAC) är ungefär 20 år. END-manifestet, skrivet av den brittiska socialhistorikern E.P. Thompson, presenterades för Europa och världen våren 1980 och utkom i en finsk översättning hösten 1981. Ignacio Ramonets gnistrande ledare med rubriken ”Desarmera finansmarknaderna” publicerades i Le Monde Diplomatiques decembernummer år 1997. Ramonet föreslog grundandet av en förening för införande av Tobins valutaväxlingsskatt, vilket ledde till att ATTAC-föreningar uppstod, först i Frankrike och sedan också i många andra länder. Via internet distribuerades texten senare också på finska (i januari 2001).

Hänger END och ATTAC ihop? Frågan är värd att ställa också om den kan väcka förvåning hos yngre människor, som knappast har fått höra talas om END under skolans historielektioner eller i medierna.

END och ATTAC är två exempel på ”en idé vars tid har kommit” och om vilka man med visst fog kan säga: ”Teorin blir till materiell kraft så snart den griper massorna”, som en 1800-talsfilosof uttryckte saken. Apropå teori förtjänar också Mary Kaldors (END) och Susan Georges (ATTAC) insatser ett omnämnande.

Typiskt är att statsråden och de politiska partierna (inklusive oppositionspartierna) inte begriper vad klockan är slagen. Idéer vilkas tid har kommit föds inte hos ledarna för näringslivet eller universiteten. END och ATTAC lyckades till en början slå även journalisterna med häpnad. Däremot var folkens breda lager beredda att följa med i tidsandans nya svängar. Därför var det inte heller möjligt för samhällsetablissemanget att negligera END eller ATTAC varefter nya ljud också började höras i mediernas skällor.

I vissa länder förändrades det andliga klimatet på några få månader, i andra tog det ett eller flera år innan END:s och ATTAC:s idéer fick fäste och därför också började bekämpas. En vändpunkt för END nåddes 10 oktober 1981. Den dagen demonstrerade 300.000 människor ”Mot Östs och Västs Atomvapen” i Bonn. Dittills hade pressen cyniskt avvisat den ”neutralistiska” och ”pacifistiska” rörelsen, som vågade påstå, att Roosevelts, Churchills och Stalins Jaltaavtal (1945) inte skulle komma att vara i evighet. Inför de massiva antinukleära manifestationerna måste tidningsredaktionerna rapportera att den gamla världsordning, som stormakterna en gång hade bestämt nu enligt en bred opinion borde bytas ut mot en ny.

I skrivande stund vet jag inte om ATTAC redan har kommit till Tyskland. I Danmark, Norge och Finland verkar ATTAC etablera sig under vintern och våren 2001. I Sverige kunde man konstatera att vinden vänt redan på trettondagen eftersom kvällstidningen till höger (Expressen) hade betecknat ATTAC som ”en intelligent motståndare”. Tidigare hade den ifrågavarande draken beskrivit ATTAC såsom en rörelse av stenkastare.

END föddes i Storbritannien medan idén till ATTAC som sagt härstammade från landet Frankrike, det stora undantaget i END-rörelsen. Fransmännen älskade sina egna atombomber för mycket. I Frankrike blev tiden inne för END först efter Berlinmurens fall. Men då hade END:s idé om att upphäva det kalla krigets blockgränser redan förvandlats till en världspolitisk realitet.

Euromissilerna och Tobinskatten är naturligtvis mycket olika saker. Men de utgör endast topparna på sina respektive isberg. Euromissilerna representerar bara en bråkdel av kärnvapenstaternas overkill medan Tobinskatten är ”några sandkorn i de alltför snabbt snurrande hjulen i de internationella finansmarknadernas maskineri” (James Tobin). För medborgarna i 1980-talets Europa var euromissilerna sista droppen i de nukleära vansinnesrustningarnas bägare, för dagens globaliseringskritiska aktivister framstår Tobinskatten såsom nålstinget mot nyliberalismens finansiella jättebubbla. Påminner inte euromissilerna och Tobinskatten trots allt lite om varandra?

Ja, såtillvida, att både euromissilerna och Tobinskatten hjälpte stora människomassor att upptäcka systemets överskott av irrationalitet, förnuftets horror vacui. ”Idéer vilkas tid har kommit” har inte minst uppstått och fortsatt att uppstå för att råda bot på elementära brister på sunt förnuft.

För att beskriva det kalla kriget mellan NATO och Warschawapakten myntade E.P. Thompson begreppet exterminism.  ⁹¹  Begreppet används för att förklara hur upprustningen med kärnvapen fortsätter, till synes okontrollerat, utan att någon kan stoppa den. Susan George hänvisar för sin del till det nutida finanssystemets skenbart ohejdbara utveckling.  ⁹² 

I bägge fallen ställs vi alltså inför frågor om det globala systemets styrbarhet. Med sin uppmaning om att ”rusta ned marknadernas vapen” avser också Ignacio Ramonet den globala ekonomins okontrollerbarhet, som påminner om vapenrustningarnas växande spiral. Det är ju därför han talar om en av- eller nedrustning. Men har finansmarknaderna egentligen något annat vapen än sin autarki?

END tog sig främst uttryck i medborgerliga protester i båda halvorna av det kalla krigets Europa. Protest and survive, protestera och rädda livet, var en av END-rörelsens vanligaste paroller. Fredsdemonstrationerna och -marscherna hörde till rörelsens mest anlitade metoder.

Även ATTAC utlöser en protest, en repulsion mot vår tids sjukliga fixering vid marknaderna, den nyliberala politikens alternativlöshet och de multinationella bolagens övervälde. Men ATTAC är mer konstruktiv än END. Således har ATTAC gjort parollen UN AUTRE MONDE EST POSSIBLE, en annorlunda värld är möjlig, till sin egen.

Också inom END-rörelsen ville man tro, att en annorlunda värld var möjlig. Först måste man emellertid garantera att världen som sådan fortsatte att vara möjlig, att kärnvapenkriget inte var oundvikligt.

Skatten på valutaväxling skulle enligt ATTAC kunna bli den första byggstenen i en ny global finansarkitektur. Det krävs onekligen demonstrationer, men i en än högre grad behövs ett allmänt uppsving i den medborgerliga verksamheten: studiecirklar, en levande debatt om politikens och ekonomins alternativ, samverkan mellan utomparlamentariska och parlamentariska aktiviteter och internationellt samarbete. END:s målsättningar var på sitt sätt globalpolitiska. Rörelsens ville inte bara upphäva NATO:s och Warschawapaktens beslut om euromissilerna, utan också få slut på det kalla kriget, som hotade hela människosläktets existens. Men det kalla krigets centrala fraktur gick genom Europa. Därför dominerades tänkandet inom END-rörelsen också av en viss eurocentrism. Vi måste börja handla som om ett enat, neutralt och fredligt Europa redan existerade, förkunnade END-manifestet (1980). Denna sats betydde på sin tid uppror mot ”Östs” och ”Västs” politiska och ideologiska grundsatser. Men idag känns det som att END:s program dels har förverkligats, dels föråldrats. Säkert är i alla fall, att man förr eller senare kommer att behöva gräva fram fram END ur den historiska avfallstunna dit END:s idé orättvist och alltför tidigt slängdes.

ATTAC behöver inte överta END:s eurocentrism men ATTAC:s anhängare i Europa behöver samarbeta, särskilt i öst-västlig riktning. END-rörelsens styrka bestod inte minst i det direkta samarbetet mellan fredsorganisationerna i Västeuropa och de regeringsoberoende fredsgrupperna i Sovjet och dess östeuropeiska satellitländer.

ATTAC inriktar sig i ännu högre grad än END på en förändring av det globala systemet och strävar efter att bli ett positivt och konstruktivt element i globaliseringsprocessen. ATTAC försöker bygga upp ett samarbete på medborgarplanet också i nord-sydlig riktning. Att ATTAC faktiskt har tagit ett steg i denna riktning bevisar Världens sociala forum, som nyligen (25-30 januari 2001) för första gången arrangerades i Porto Alegre (Brasilien). ATTAC var en av forumets initiativtagare. World Social Forum i Porto Alegre är dagens motsvarighet till END-konventen, den europeiska fredsrörelsens årliga stormöten i en rad olika länder och städer under 1980-talet.

[...]

En dag i världens alternativa centrum (Porto Alegre 2002)

Reportage från Världens sociala forum i Porto Alegre 31.1.-5.2.2002, först publicerat i Hufvudstadsbladet 10.2.2002

Sociala världsforumet slår masscynismen på käften genom att samla femtiotusen deltagare till Porto Alegre i Brasilien för att undervisas av varandra, diskutera, äta, dricka, helt enkelt vara tillsammans. Här frodas filosofin, och detta inte minst tack vare internet, varförutan denna diskussions- och debattmaraton knappast hade kunnat förberedas.

"Alla här är VIP”, lyder ett av forumets stående uttryck. Liksom internet är mer än ett medium är deltagarna i II Sociala världsforumet förmer än en mediepublik.

Ca 15 000 deltagare räknas som officiella delegater från organisationer och nätverk i 119 länder, resten är observatörer av olika slag från Brasilien och grannländerna. Ca 10 000 ungdomar har inrättat en egen tältstad åt sig.

Socialforumets deltagare fattar inte några gemensamma beslut och röstar inte heller fram några gemensamma resolutioner. Efter det första forumet i Porto Alegre i början av år 2001 antog arrangörerna i alla fall en principdeklaration som alla deltagande organisationer och delegater väntas ansluta sig till. På den grunden vägrade arrangörskommittén i år inbjuda Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt, som bad om att få ordna en konferens under socialforumet. Mats Karlsson, svensk vicechef för Världsbankens utlandsavdelning, fick inte heller delta. I sista minuten avvisades också några personer som redan lyckats ackreditera sig som delegater på forumet när det hade uppdagats, att de representerade den spanska separatistorganisationen ETA.

ↁ ↁ ↁ

Arrangörskommittén utgörs av en rad brasilianska medborgarorganisationer, inklusive fackföreningscentralen CUT samt den internationella rörelsen ATTAC.

II Sociala världsforumets program är en 150-sidig tabloidtidning fast utan reklam och kändisreportage. Diskussionen under de fyra forumdagarna 1-4 februari 2002 vrider sig kring följande axlar: 1) framställningen och förnyelsen av välstånd, 2) tillgången till välstånd och en hållbar utveckling, 3) huruvida civilsamhället syns i offentligheten samt 4) politisk makt och etik i det nya samhället. Varje förmiddag hålls 7 stora konferenser, varje eftermiddag 20-30 seminarier. Programmet dokumenterar bortåt 800 arbetsgrupper jämte otaliga specialinslag som t ex Noam Chomskys föredrag (åhördes av ca 5.000 pers) och PTs 22-årsfest i saluhallen.

Partido dos Trabalhadores (PT) är en av förklaringarna till att denna enorma ansamling av samhällskritik och motstånd mot den rådande ekonomiska och politiska världsordningen (mot den globala avsaknaden av ett rättvist och hållbart samhälle snarare än mot ”globaliseringen”) kan äga rum i detta land med dess djupa sociala och politiska klyftor. Genom Olivio Dutra regerar PT i den sydligaste brasilianska delstaten Rio Grande do Sul. Som delstatens guvernör är Dutra värd för festen på lördag kväll. Det nya arbetarpartiets (grundat i slutet av 1980-talet) presidentkandidat Luis Ignacio Lula da Silva, allmänt kallad ”Lula”, stöds för närvarande av så många mänskor bland industriarbetarna och medelklassen, att han anses ha en reell chans att vinna valet senare i år. Men kommer ”världens herrar” (Chomsky) i USA att tillåta en sådan utveckling i en latinamerikansk stat med över 160 miljoner invånare?

Mellan Dutras och ”Lulas” tal kommer plötsligt ett befrielseteologiskt inslag i form av katolsk hymn på latin. ”Berlinmuren föll, men inte över oss”, tycks den säga, men jag tolkar den också som en själamässa över alla PT-borgmästare, som under de senaste månaderna och veckorna har mördats av partiets motståndare, eller som en förberedelse för de prövningar som komma skall.

ↁ ↁ ↁ

Redan under veckoslutet bryter sig ett tiotal beväpnade män in i fackföreningsrörelsen CUTs högkvarter i Sao Paulo för att stjäla kontorsdatorerna och medlemsregistret.

Större delen av denna lördag har jag tillbringat med att åhöra och smälta en rad i grunden upprörande inlägg och diskussioner om ”Kunskap, patent och kopieringsrättigheter”, som faller under det övergripande temat ”tillgången till välstånd och en hållbar utveckling”.

På 1800-talet kopierade USA Europas kunskaper och teknik. På 1900-talet kopierade Japan Västerlandets kunskaper och teknik. På 2000-talet vore det väl Afrikas, Asiens och Latinamerikas tur att kopiera Europas, USA:s och Japans kunskaper och teknik?

Just detta försöker emellertid våra vetenskapligt och teknologiskt långt utvecklade länders regeringar förhindra. De talar alltid vackert om frihandelns välsignelser, men i verkligheten understöder och tillämpar de den mest rigida protektionism som historien hittills skådat. Med hjälp av ett internationellt generalavtal strävar de till att föreviga de transnationella bolagens (sina egna transnationella bolags) privilegium. Det är fråga om Monsantos, Bertelsmanns, Microsofts, Sonys, Panasonics, IBMs, Nokias m fl korporationers ensamrätt till sin så kallade intellektuella egendom. Det ifrågavarande internationella avtalet heter Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights och brukar kallas TRIPS-avtalet.

ↁ ↁ ↁ

Intellektuell egendom, låter det inte högtravande? Bör man inte vara jur.dr. i immateriell rätt för att överhuvudtaget få uttala sig om TRIPS-avtalet?

I själva verket handlar det om vardagen för alla, nu och i framtiden, understryker Michael Bailey från den brittiska humanitära organisationen Oxfam, som tillsammans med Jean-Pierre Berlain från Frankrikes agronomiska forskningscentral (INRA) är konferensens sammankallare.

En peruansk småföretagare tvingas avskeda sina arbetare för att kunna köpa nya datorprogram. En egyptisk familj har inte längre råd med skolböcker åt barnen. Böckerna utges och prissätts numera av ett multinationellt medieföretag. En indisk bonde måste också ta sin dotter ur skolan. Han sparar nämligen till utsädet, som ägs av ett amerikanskt bolag. Ett barn dör i Kenya, för att dess mor har inte råd att köpa de nödvändiga men patenterade läkemedlen.

Så går det och så kommer det allt oftare att gå även i fortsättningen ifall den ”intellektuella egendomens” nuvarande huvudägare lyckas ro i hamn sitt TRIPS-avtal.

TRIPS-avtalets kungsbegrepp, den ”intellektuella egendomen”, är som hämtat ur Frédéric Bastiat's berömda petition ”från tillverkarna av talgljus, stearinljus, lampor, kandelabrar, gatlyktor, ljussläckare, och producenterna av talg, olja, harts, sprit, och i allmänhet allt som rör belysning”. I sin satiriska skrift från 1840-talet föreslog Bastiat att den värsta utländska rivalen, ”som inte är någon annan än solen”, bör förbjudas i lag.

1800-talsliberalen Bastiat förstod att göra sig lustig över de korporativa särintressena. Dagens nyliberaler däremot strävar efter att upphöja sina korporationers intressen till universell lag. Det mest hårresande exemplet utgör patenteringen av sädesslag, som genmanipuleras för att ge endast en skörd.

Enligt TRIPS-avtalet, som stadfäster bland annat den intellektuella egendomsrätten till sädesslag, ”har naturen fel”, påpekar Jean-Pierre Berlain. Naturen ger ju bönderna möjlighet att kringgå patenten med hjälp av kraftfulla utländska konkurrensmedel i stil med solen och regnet, som får säden att växa helt oberoende av deras, de nyliberala fabrikörernas, livsmedelsingenjörernas och juridikprofessorernas ingripande!

Som en sann liberal frihetsälskare talade också datorprogrammeraren Richard Stallman på konferensen. Han betonade nämligen att diskussionen om kunskap, patent, kopiering och upphovsrätt först och främst handlar om människans frihet, inte om pengar och ekonomi. Enligt GNU/Linux-konceptets upphovsman Stallman bör vi överhuvudtaget inte godkänna begreppet ”intellektuell egendom”. Intellektuellt ohederlig är den, som utger sig för att täcka varumärken, datorprogram, böcker, naturlagar osv. under detta enda luddiga begrepp.

TRIPS-avtalets sårbarhet för klassisk liberal kritik och dess analytiska brister kommer förhoppningsvis att hjälpa och uppmuntra avtalets motståndare. ”TRIPS-avtalet är verkligen eländigt, vilket gör att vi nog kommer att vinna vår kamp emot det”, försäkrar Michael Bailey.

Rätten att bli ihågkommen (Mumbai 2004)

Glimtar från Världens sociala forum i Mumbai år 2004. Först publicerad i Ny Tid 7/2004. Seminariet ”Democratization of Information: Focus on Libraries” anordnades av Network Institute for Global Democratization (NIGD) och Sir Dorabji Tata Memorial Library (Tata Institute for Social Sciences). Seminarieledare var Muttayya Koganuramath och Mikael Böök, se ‹http://www.nigd.org/libraries/mumbai›

På vilket sätt kan informationsteknologin göras tillgänglig för alla? Hur nå ut även till de fattigaste? Vilken är bibliotekens roll i den nya globala världen? bl.a. dessa frågor togs upp i seminariet ”Demokratisering av informationen: Fokus på bibliotek” vid Världssocialforum i Mumbai i januari 2004.

– Bibliotekens uppgift är att främja kommunikationen i samhället. De bör etablera verksamheter, som bestäms av behoven i de samfund som de betjänar. En bibliotekarie borde vara intresserad av det omgivande samhället och engagera sig i dokumentering och kommunikation. Världssocialforum är ett angeläget exempel: här skulle det behövas bibliotekarier som ser till att bevara, organisera och presentera all den information, som hundratals organisationer och sociala rörelser för med sig!

Så sade IFLA-ordföranden Kay Raseroka från Botswana, som höll huvudinledningen i seminariet ”Demokratisering av informationen: Fokus på bibliotek!"  ⁹³  Förhoppningsvis kommer hennes uppmaning till bibliotekarierna också att uppmärksammas av framtida arrangörer av dessa gigantiska socialfora, där man ofta saknar kunnig hjälp för att hitta vad och vem man söker.

Den första av seminariets två sessioner ägde rum på söndag 18 januari 2004 kl 9-17 på Tata Institute of Social Sciences (TISS), som ligger i ett fridfullt parkområde i av Mumbais östra förstäder. Majoriteten av deltagarna (ca 80 pers) var professionella biblioteksmänskor från Mumbai, Pune, New Delhi, Dharwad (där många av Indiens bibliotekarier utbildas), Ahmedabad och andra indiska städer.

Andra sessionen hölls följande dag kl 9-12 i ett tält på industriområdet NESCO i Goregaon, en av Mumbais nordvästra förstäder, där de oräkneliga (över tusen) konferenserna, seminarierna och workshopparna på Världssocialforum anordnades. Sessionen stördes av buller från en byggarbetsplats. Deltagarantal: 25.

Alla deltagare poängterade eller utgick ifrån att biblioteken och bibliotekarierna är av stor betydelse för samhället. Det rådde närapå konsensus om att ett nätverk av bibliotek med tillräcklig, offentlig finansiering är en nödvändig förutsättning för en demokratisering av informationen. Samtidigt var man ense om att demokratiseringen också måste innebära ”en grundlig förändring i bibliotekets roll”.

Förändringen i bibliotekets roll kräver inte minst att biblioteket som sådant demokratiseras. Talarna på seminariet lyfte fram två viktiga synpunkter:

1. Rätten att bli ihågkommen (The Right to Memory): biblioteket måste kunna betjäna inte bara de läskunniga och litterata utan också mänskor och hela folkslag, som saknar egen litteratur och skriftkultur. Informations- och kommunikationsteknologin kan och bör utnyttjas tillfullo i detta syfte. Kay Raseroka, f.d. europarlamentarikern Mirja Ryynänen och Ravinder Kumar Chadha, chef för parlamentsbiblioteket i New Delhi, talade på detta tema. De färgstarka demonstrationstågen och folkliga spektaklen på socialforum inramade effektfullt ”rätten att bli ihågkommen”. På årets socialforum konkurrerade utomhusevenemangen nästan ut de traditionella intellektuella samtalen inne tälten. De iscensattes av delegationer från Indiens delstater, från grannländerna Nepal, Pakistan, Tibet, Kina och Sri Lanka, Bangla Desh och från alla övriga hörn av världen.

2. Fri programvara med öppen källkod (Free and Open Source Software): biblioteken och överhuvudtaget alla offentliga informationstjänster bör byggas på programvara som är öppen och fri i samma bemärkelse som vetenskapliga forskningsresultat är öppna och fria. Det är en förutsättning för tillförlitlighet, transparens och demokrati. Diskussionen inleddes av bl.a. professor Rama Reddy från universitetet i Hyderabad och Sunil Abraham, direktör för ett internetföretag i Bangalore, centrum i Indiens svällande IT-sektor. Det invändes, att stöd och service inte ges för fri programvara. Fast nuförtiden erbjuder t ex en rad firmor i Bangalore stödtjänster om bara biblioteken är villiga att göra avtal med dem som de hittills gjort med företag som stöder användare av privatägd programvara (t ex Microsofts program), försäkrade Sunil Abraham.

Under rubriken ”alternativ kunskapsinhämtning” introducerade den amerikanska nätbyggaren Doug Schuler, känd som grundare av Seattle Community Network, begreppet ”civil intelligens”, vilket handlar om samhällets beredskap att tackla nutidens svåra ekologiska och sociala problem. Men tyvärr uteblev diskussionen om bibliotekariernas roll i uppbyggnaden av samhällets kollektiva intelligens (man kommer att tänka på Gramscis ”En kollektiv intellektuell"!). I gengäld utredde bl.a. C.R. Karisiddappa, ordförande i Indiens biblioteksförening, begreppet ”informationsläskunnighet”.

Vilken plats intar biblioteket i statens och samhällets maktstruktur? I mitt eget inlägg pläderade jag för att bibliotek och internet bör lyftas till samma nivå som riksdag, regering och domstolar i grundlagen. Tanken på en konstitutionell uppgradering av biblioteket och nätet vann stöd bland seminariets deltagare. Bibliotekarien på Tata Institute, Dr Muttayya Koganuramath, formulerade saken såhär: ”i dagens informationsmiljö borde biblioteket spela rollen av ett supersystem”.

Fina principer och begrepp. Men glömde vi bort de verkliga motsättningarna och ojämlikheten i, låt os säga, Indiens ”informationsmiljö"?

Den existerande indiska lagstiftningen om bibliotek, intellektuell frihet och informationsfrihet (hos oss även kallad offentlighetsprincipen) nagelfors av tidigare nämnde Ravinder Kumar Cahdha från riksdagsbiblioteket. Forskaren B.D Kumbar som gjort en ingående studie av folkbiblioteken i Karnataka påpekade för sin del att de största indiska delstaterna, inklusive Uttar Pradesh, Madhya Pradesh , Bihar, Rajastan and Panjab fortfarande saknar bibliotekslagar. Också i Karnataka, där ett nätverk av allmänna bibliotek byggts ut både i städerna och på landet sedan lagen om folkbibliotek antogs år 1965, präglas bilden av ”en massa försummelser och likgiltighet”, sade dr Kumbar.

Under seminariets andra session talade f.d. studenten i biblioteksvetenskap Potare Dilip Pochiran. Han kom från landsbygden i delstaten Maharashtra, vars huvudstad är Mumbai. Skol- och biblioteksförhållandena på den indiska landsbygden är ”patetiska”, sade han, enligt sin tolk Rashid Ali, en dokumentärfilmare från New Delhi. Potare höll nämligen sitt anförande på Maharashtraspråket marati. Offentligheten domineras av de politiska partierna, vilka enligt Potare bär skulden för bibliotekens usla situation. Landsbygden är överhuvudtaget marginaliserad. Vi talar om två helt olika världar, konstaterade Potare, därmed påminnande seminariedeltagarna om Socialt forums devis ”en annorlunda värld är möjlig”. Potare berättade också att han inte kunnat avsluta sina studier på grund av sina bristande kunskaper i engelska, och tillade, att han i alla fall inte hade fått något jobb efter avslutade studier.

Söndagspromenad i Mumbai efter Världens sociala forum

Jag kände mig bra (efter forumet drabbades jag nämligen av diarré och influensa) och gick ut vid sjutiden. På söndag morgon skulle det inte vara mycket trafik, tänkte jag. Nå, allt är relativt. Jag promenerade ner för Sion-Trombay Road eftersom man hade sagt mig, att det säljs tidningar nere vid bron. Så förhöll det sig också. Efter att ha inhandlat India Express, Times Of India och veckomagasinet India Today föll jag i samspråk med en lastbilschaufför. Han sade sig köra mylla till stadens parker och trädgårdar från något ställe 30 km längre bort. Jag ställde honom några frågor om livet i de små envåningshus och ruckel, som kantar denna liksom så många andra av Mumbais gator.

– Vi betalar hyra åt jordägaren för husen, sade han.

Husen byggdes för ca 15 år sedan. Man bor i de bakre regionerna, mot gatan vetter små bodar och butiker: tvätteri, bemannad telefonkiosk, cigarrettbutik, mottagning av pappers- och metallskrot, barberare, kafé (där man får te men inte kaffe) osv.

– Vi betalar ca 400 rupier (ca 8 euro) i månaden till Mumbais vattenverk , uppgav mannen och tillade, att det är mycket. Dessutom betalar vi elräkningen.

Plötsligt ser jag att presenningen, som täcker den stora lådan bredvid mig, börjar röra på sig. Småningom kommer det fram en fot, sedan flera par fötter. Jag inser att en hel familj håller på att vakna upp till den vackra söndagsmorgonen. Jag frågar lastbilschauffören vad då dessa är för ena.

– De är fattiga människor, sade lastbilschauffören, sådana som gör gräv- och gatujobb.

Sion-Trombay Road, Mumbai 2004. Foto: författaren

Dagen innan hade jag sett dem gräva fram vattenledningsrör på andra sidan gatan med gräftor, träfat och sina bara händer. Sådana diversearbetarsamfund ser man för övrigt överallt i Mumbai. De flyttar med arbetsplatsen. Vid dagens slut betalar firmorna som staden kontrakterat eller privatföretagaren dem en liten penning. Män, hustrur och barn från 10 år uppåt deltar alla i arbetet. Småflickorna får hålla reda på de minsta syskonen och bära på spädbarnen. De här människorna bor ofta i tält och tillreder sin mat över öppen eld.

Kay Raserokas förslag (Mumbai 2004)

Utdrag ur artikeln ”Librarians and World Social Forums – Unite!” i Information för Social Change No. 19, Summer 2004. övers. MB.

Kay Raserokas förslag om att bibliotekarierna borde delta i Socialt forum och dokumentera det i sina bibliotek väckte några viktiga frågor. För det första frågan som den franska bibliotekarien och dokumentalisten Suzanne Briet ställde för 50 år sedan: Vad är dokumentering?  ⁹⁴ 

För det andra: Dokumenterar biblioteket idag något annat än sina egna samlingar?

För det tredje: Är biblioteket oberoende nog? Kan bibliotekarierna fatta beslut om att delta i dokumenteringen av World Social Forum? Talar vi om en universell bibliotekspolicy eller om ett projekt, som något särskilt bibliotek skulle åta sig att genomföra? Och varför just Världens sociala forum? Borde inte biblioteket dokumentera även World Economic Forum (den inofficiella årliga sammankomsten för kapitalismens politiska och ekonomiska ledare i den schweiziska orten Davos)?

Kay Raserokas förslag väcker frågor om bibliotekets roll i den globaliseringsprocess, som också Världens sociala forum vittnar om och "dokumenterar”.

Det är också värt att fråga om Världens sociala forum i sin tur vore intresserat av samarbete och sammanlänkning med biblioteken. Är WSF:s internationella råd redo att ta emot IFLA bland sina medlemsorganisationer?

ↁ ↁ ↁ

"Den europeiska dokumenteringens aktiva period inföll från 1895, då Henri Otlet och Henri Lafontaine grundade International Institute of Bibliography i Bryssel till tiden åren efter andra världskriget då informationsvetenskapen blev dess undergång”, berättar Ronald E. Day i The Modern Invention of Information.  ⁹⁵ 

Det verkar inte bättre än att bibliotekarierna har ersatt begreppet dokumentation med begreppen ”information” och ”metadata”.

Detta ska förstås inte tolkas som att bibliotekarierna inte längre har ett hum om dokumentering. Efter workshopen i Mumbai gick jag till stadsbiblioteket i Helsingfors för att informera mig om dess information om Världens sociala forum (och i hopp om att hitta mer information om WSF). En medlem av personalen vid biblioteket i Malm, ett av de 35 lokala bibliotek, som ingår i Helsingfors stadsbiblioteks biblioteksnät, letade fram hänvisningar till 6 artiklar i tidskrifter, och till 9 artiklar i finska tidningar. För vissa av artiklarna, kunde hon erbjuda utskrifter av de fullständiga texterna. Hon tog också fram 67 referenser till tidskriftsartiklar om WSF från den kommersiella databasvärden EBSCO, som biblioteket har avtal med.  ⁹⁶  Jag måste säga, att detta urval av samhällsvetenskapliga tidskrifter och tidningar (en film om WSF nämns också) var informativt. Många av de listade artiklarna visade sig dessutom kunna läsas avgiftsfritt på nätet.  ⁹⁷ 

Bibliotekarien hittade också fyra böcker om World Social Forum i Nationalbibliografin Fennica. ”Maailman sosiaalifoorumi” (WSF på finska) dök upp i databasens fält för ”ämne, företagsnamn”.

En av dessa fyra böcker  ⁹⁸  fanns i nio bibliotek i huvudstadsregionen. Den 13 juni 2004 var sex av bibliotekets sammanlagt tio exemplar av denna bok utlånade, en befann sig i transit och fanns inne, klara för utlåning. Inte illa!

Bokföring (Bamako, jan 2006)

Inlägg i en ad hoc-workshop under den del av ”Polycentriskt socialt forum” som anordnades i Bamako, Mali, i januari 2006. I workshopen deltog medlemmar av Network Institute för Global Democratization samt Tax Justice Network. Översatt från engelskan. Inlägget inspirerades av 'bookkeeping', ett av engelskans ord för bokföring.

Bokföring är naturligtvis en ekonomisk syssla, som ekonomer, revisorer m fl utför eller har ansvaret för i banker, affärsföretag, föreningar mm. Bibliotekarierna är visserligen också ett slags ”bokhållare”, men då avser man inte ekonomiska dokument, åtminstone inte i första hand... Bibliotekarierna känner det inte som sin mest angelägna uppgift att dokumentera finanserna, varken offentliga eller privata.

Ändå lär just bokhålleriet alias bokföringen ha varit huvudsyftet med de allra första biblioteken i det gamla Sumer.

Sädesodlingen i Sumer leddes av tempeladministratörerna, vilka behövde hålla koll på sina jordägor och skördar, och på sina skulder. De gjorde anteckningar om sin verksamhet med kilskrift på lertavlor. Då lertavlorna växte i antal började tempelbokförarna spara sina affärshandlingar i särskilda utrymmen där lertavlorna förvarades i trälådor, korgar eller kistor av tegel. Vid varje behållare fästes en särskild lertavla, där katalogen över behållarens innehåll antecknades. Förutom affärsdata sparades också hymner, böner och besvärjelser. Så uppstod de första "biblioteken” ur den sumeriska tempelbokföringen.  ⁹⁹ 

Nu kan man fråga sig om vi lever i ett samhälle där det har blivit aktuellt att återförena vad historien under så många århundraden har skiljt åt. Har det blivit dags att än en gång kombinera de ekonomiska verksamhetsböckerna med den övriga skriftkulturens böcker, fast denna gång kanske inte under samma tak, utan snarare i bibliotekariens surfplatta?

Den så kallade digitala revolutionen öppnar utan tvivel tekniska möjligheter för en återintegrerad informationsstruktur. Redan i sin föreliggande form förebådar internet det nya integrerade bibliotek som ur teknisk synvinkel förmår göra all information tillgänglig för alla utan dröjsmål – inklusive all ekonomisk och finansiell information.

Men vill vi verkligen öppna upp de ekonomiska och finansiella ”böckerna"? Det är frågan. Finns den politiska viljan?

Frågan går rakt mot den förhärskande ideologin vid det tjugoförsta århundradets början. Men i en situation där hälften av alla finansiella flöden passerar via skatteparadisen, med regeringarnas tysta medgivande, behöver vi spana efter nya lösningar. Låt oss därför kasta en fördomsfri blick på bibliotekens sociala och politiska roll. I internetåldern vore ett återupplivande av bibliotekens ursprungliga bokförarfunktion inte bara tekniskt möjlig utan det kunde också i vissa fall vara motiverat av sociala och politiska skäl.

Bibliotekets roll i samhällets allmänna ”bokföring” regleras naturligtvis av otaliga lagar, föreskrifter och vanor. Att frågan sällan tas upp till granskning beror inte minst på dess vidlyftighet. Den finländska biblioteksforskaren Timo Kuronen fäller en intressant anmärkning i detta ämne i sin avhandling om bibliotekens stöd samhällsdebatten. Kuronen konstaterar, att den lagliga rätten till information är begränsad till offentliga dokument, myndigheternas handlingar och vissa förvaltningsfrågor som berör privata individer. Någon allmän informationsfrihet som innefattar information om den privata marknadsekonomin existerar inte. Några utsikter för att en sådan lag är på väg syns inte heller. Timo Kuronen betonar att detta är ett allvarligt problem eftersom privatsektorns andel av alla sociala tjänster kontinuerligt växer. Informationen om marknaderna är en blind fläck i informationsfriheten, skriver Kuronen, och detta beror enligt honom på att information betraktas som en vara, vilken kan ägas liksom vilken annan vara som helst.  ¹⁰⁰ 

Vem skulle kunna tänkas stifta en grundlag om information rörande marknadsekonomin? Den här frågan leder tillbaka till vårt WSF (Världens sociala forum), som också var vår utgångspunkt.

Om andan i de (väst)afrikanska biblioteken (Bamako-Ougadougou-Accra 2006)

Först publicerad i BiS 1/2006. På finska i Kirjastolehti 3/2006 och på engelska i Information Equality, Africa Newsletter of the Progressive African Library and Information Activists' Group, PALIAct No. 2 Dec 2006

Kan det traditionella biblioteket fylla afrikanernas behov? Till utgångspunkt för mitt resonemang om frågan ska jag ta två utmärkta men till synes motstridiga inlägg i ämnet, skrivna av Shiraz Durrani respektive Kay Raseroka.  ¹⁰¹ 

Durrani berättar om en ung kvinna på landet, Nyanjiru, som är tvungen att arbeta dygnet runt för att förse sig själv och sin familj med föda, kläder och bostad. Nyanjirus mödor kontrasteras mot Kamaus vardag. Kamau arbetar i ett bibliotek, som upprätthålls med ”utvecklingsbidrag” från ett nykolonialt moderland.

Nyanjirus informationsbehov är enligt Durrani tydliga: hon vill ha ”information som hjälper henne att överleva”.

Men Kamaus bibliotek kan inte hjälpa Nyanjiru. ”Nyanjiru känner inte till något bibliotek och inget bibliotek känner till Nyanjiru.” Nyanjiru är i själva verket oacceptabel för bibliotekarierna. Deras regler utestänger henne. ”Tystnad i biblioteket!” Kommer bibliotekarierna att lyckas tysta ner Nyanjiru för gott? frågar Durrani.

Raseroka bemöter  ¹⁰²  Durranis berättelse om Nyanjiru med ett exempel som visar hur människor kan dra nytta av biblioteket även om de själva aldrig har besökt ett sådant. Historien berättas ur en äldre kvinnas synvinkel. Hennes dotter, Thandi, är döende i AIDS. Thandis egna unga döttrar hjälper sin mormor att klara av den svåra situationen. De inte bara ger handtag när det behövs utan de bidrar också med viktig information om hygien och vård av AIDS-patienter. På en kurs, som anordnats av biblioteket har de lärt sig att inte röra vid HIV/AIDS patienter utan skyddshandskar. Konstigt att man ska behöva ha handskar på sig när man sköter om sitt eget barn, tycker mormodern. Å andra sidan litar hon på sitt barnbarn. Till slut går hon med på att använda "fingersockorna” och hela familjen kan andas ut.

Enligt Raseroka visar det här exemplet hur ”biblioteken kan spela en roll som förmedlare av information mellan barn, som använder bibliotekets resurser som en del av sitt lärande i livskunskap, och de samhällen de kommer ifrån” och hur ”biblioteken kan underlätta en diskussion mellan generationerna om den traditionella, inhemska livskunskapen och samhällets kulturella värderingar, så att den blir en integrerad del i anpassningen till förändrade levnadsmönster, förmedlade genom läsning och tevetittande”.

Shiraz Durranis och Kay Raserokas berättelser innehåller viktiga budskap om bibliotekets relevans (och irrelevans) för majoriteten av vanliga afrikaner. Budskapen är till synes mycket motstridiga. Durrani vill gå rakt på det politiska problemet medan Raseroka pekar på en fråga som ligger bortom den omedelbara politikens sfär: nödvändigheten av att bygga upp en vetenskaplig kultur. Men är detta en så kallad antagonistisk motsättning? Talar Durrani och Raseroka överhuvudtaget om samma sak, och ifall de faktiskt gör det, talar de inte helt enkelt förbi varandra? Handlar deras berättelser till syvende og sidst om bibliotek? Handlar de inte snarare om hur människorna lever och dör i dagens Afrika? Var går gränserna för vad man rimligen kan kalla ett bibliotek?

De här frågornas antal och svårighetsgrad känns förlamande. Jag försöker upplösa min mentala kramp genom att berätta en egen historia.

Först några ord om biblioteksverkstaden på Världens sociala forum (härefter WSF) i Bamako (Mali) i januari. Varken Shiraz Durrani eller Kay Raseroka deltog visserligen där. Men andligen var båda högst närvarande, skulle man kunna säga.  ¹⁰³ 

Seminariet i Bamako var tänkt som en uppföljning av en diskussion om ”bibliotekets roll i demokratiseringen av informationen” , som Kay Raseroka inledde på WSF i Mumbai år 2004. Där sade Kay att så många bibliotekarier som möjligt borde delta i WSF tillsammans med världens församlade medborgarrörelser och -aktivister. Och inte bara det: bibliotekarierna borde också dra sitt strå till stacken genom att dokumentera all den information som WSF producerar i sina bibliotek!

Det var just detta som vi fortsatte att diskutera i Bamako, och ur diskussionen föddes ett beslut: dokumenteringen av WSF i biblioteken ska börja på WSF i Nairobi i januari 2007! Förtjänsten för framsteget – steget från att bara säga det till att också göra det – kan i någon mån tillskrivas Shiraz Durrani, fast han inte kunde delta personligen. En förutsättning för att planen ska kunna genomföras är nämligen organisationen "Progressive African Library and Information Activists” (PALIAct), som Shiraz m.fl. håller på att grunda för att ta itu på allvar med problemet om "relevant biblioteksservice” för afrikaner.

För att bevaka och samla in informationen från mammutevenemanget WSF i Nairobi 2007 kommer det att behövas hundratals bibliotekarier, menar Esther Obachi, den ena av två PALIACt-ivister från Kenya som deltog i biblioteksverkstaden i Bamako.

Esther Obachi berättar om biblioteken i Kenya, Bamako 2006. Foto: förf.

Följaktligen har Esther Obachi till att börja med skisserat en kurs för ”utbildare av utbildare” (training of the trainers). Deltagarna i denna kurs, som preliminärt ska hållas i Nairobi i juni 2006, ska få en introduktion till tematiken på socialt världsforum   ¹⁰⁴  , baskunskaper i journalistik och användning av mediateknologi samt etiska och juridiska synpunkter som hjälper dem i deras uppdrag. Det gäller också att finna formler för hur informationen om WSF ska förvaltas, presenteras och spridas i biblioteken. Programmet är med andra ord ambitiöst så det förslår.

Som sekreterare för Kenya Library Association har Esther Obachi god kontakt med biblioteksfolket och -fältet. I skrivande stund är finansieringen av projektet däremot en öppen fråga. Så mycket som det idag talas om utvecklingsrundor och hjälp till Afrika skall det väl ändå gå att hitta en skärv också för detta projekt!?

Efter WSF i Bamako satte jag mig på bussen för att åka tillbaka till Accra i Ghana via Ougadougou i Burkina Faso. (Från Ghana skulle jag sedan återvända hem till Finland.) Under denna färd skulle jag, tänkte jag mig, skaffa mig lite förstahandsinformation om det aktuella biblioteksläget i nämnda länder och städer.

Överallt jag kom såg jag orden telefon och telekommunikation, och ofta dessutom ordet internet, skrivet på skyltar och husväggar. Huset kunde vara hur anspråkslöst som helst, ofta bara ett skjul eller en hydda. Ändå var det en knutpunkt i det globala kommunikations- och informationsnät, som hjälper afrikanen att upprätthålla kontakten med sina miljoner utvandrade bröder och systrar i diasporan. Eftersom nätet också är också en av grundförutsättningarna för ett modernt biblioteksväsende tyckte jag mig skåda lika många potentiella eller virtuella bibliotek längs huvudstråken, där jag vanligen tog mig fram. Några bibliotek i ordets traditionella mening fick jag också se. Mer om dem lite längre fram.

Telefonkiosk mm. vid landsvägen mellan Bamako och Ouagadougou, 2006. Foto: författaren

Ett internetcafé i Accra (Ablenkpe), 2006. Foto:författaren

Under WSF i Porto Alegre för några år sedan blev jag bekant med Clémentine Ouedraogo från Ouagadougou, där hon dirigerar organisationen Promo Femmes.

Clémentines kollega Agathe Ouedraogo brukar animera Promo Femmes filmförevisningar och diskussioner om kvinnornas rättigheter. En kväll följer jag med Agathe till byn Korom, som ligger några mil från huvudstaden.

När vi anländer vid åttasnåret har mörkret redan hunnit falla (byn saknar tillsvidare elektricitet) över alla dem som samlats utanför byskolan. De flesta av byns invånare har ställt upp: både männen och kvinnorna, lärarna och eleverna, barnen och föräldrarna.

Medan generatorn sätts igång och filmprojektorn riggas upp visar Agathe mig resultaten hittills av samarbetet med byborna. Vi tar en titt på borrbrunnen, sädesmagasinet, kvarnen och bryggeriet där kvinnorna gör dolo, ett slags öl. De här småskaliga anläggningarna leds och administreras av kvinnokommittéer och finansieras med mikrokrediter, som beviljas av Promo Femmes. Borrbrunnen är en större satsning, finansierad av Church World Service.

Ännu en inrättning bör nämnas i sammanhanget: byns ”alfabetiseringsrum”, där Promo Femmes drar tvåmånaderskurser för byns kvinnor, sex timmar per dag.

Kvällens film, Promo Femmes egen amatörproduktion, berättar med humor och fart om hur en ung flickas äktenskap med bychefen blir avstyrt. Budskapet om tvångsäktenskapets förkastlighet tas emot med många spontana reaktioner under och en rätt livlig diskussion efter förevisningen.

Fråga mig vad folkbildning är för någonting. Då pekar jag på Promo Femmes verksamhet i Korom.

Men fråga mig inte vad folkbildning och bibliotek har med varandra att göra. För då svarar jag att frågeställaren inte har en aning om hur prekärt biblioteksläget är i Burkina Faso och knappast någon aning om bibliotek överhuvudtaget.

Biblioteket är relevant för afrikanerna, om bara dess animatörer hittar den rätta andan. Alla bibliotek behöver animeras. Alla bibliotek behöver en anda. Bibliotekens anda skapas inte av böckerna. Det är bibliotekarierna som animerar biblioteken.

Jag söker bibliotekens anda i Ouagadougou. Och vad finner jag? Jo, en bokbuss, som några medborgare i den franska staden Grenoble för ett antal år sedan skänkte åt invånarna i den burkinabéska huvudstaden.

Bokbussen betjänar stadens lyceer. Här får eleverna låna franska skolböcker från 1980- och 1990-talet, men också romaner av Enid Blyton, Honoré de Balzac, John le Carré, Rudyard Kipling och Det Bästas romanurval (på franska) från 1956, 1957, 1958... Vilken underlig samling av böcker från andra tider och andra världsdelar! Men vad vore biblioteket utan sådant gammalt läsgods av mer eller mindre tvivelaktig kvalitet? Här finns också Le livre de Li Po, un des plus grands poetes Chinois (701-762). Undrar om ens de medeltida universitetsbiblioteken i Afrikas kulturvagga Timbuktu kunde erbjuda några diktböcker från Kina? Trettonhundratalsresenären Ibn Battuta, som besökte både Kina och Timbuktu skulle antagligen ha stannat en vecka till i Ougadougou enbart för att läsa den här boken, spekulerar jag. (Men dumt nog tar inte jag mig tid att göra det.)

Det roliga men samtidigt tragiska är att böckerna i bokbussen är så gott som sönderlästa. Eleverna gråter efter flera böcker, intygar Emmanuel Tassambedo, bokbussens sympatiske chaufför och animatör. Det har gått flera år sedan det senaste tillskottet till bokbussens samling.

Emmanuel Tassambedo i sin bokbuss, Ouagadougou 2006. Foto: författaren

Alla böcker i bokbussen bär en stämpel: DASE. Direction de l' Action Sociale et de l' Education de la commune d' Ouagadougou. Emmanuel stänger för dagen och jag går till DASE för att ta reda på mera om stadens bibliotek.

Tjänstemannen på DASE försäkrar att det finns ett bibliotek i varje arrondissement. Och ett stadsbibliotek. Jag får adressen dit och skyndar iväg.

Men stadsbiblioteket ligger lite avsides och det tar längre tid än beräknat att komma fram. När jag väl är där är klockan redan en kvart i fem. Biblioteket skulle stänga fem men idag har man tydligen stängt tidigare än vanligt. Jag undrar om detta när allt kommer omkring alls är ett bibliotek. Så här står det på skylten utanför:

COMMUNE DE OUAGADOUGOU

DIRECTION DES ARCHIVES

DE LA DOCUMENTATION

ET DE LA BIBLIOTHÈQUE

En biblioteksledning utan bibliotek kan jämföras med en generalstab utan armé. Men liksom en general vid behov ska kunna stampa fram en armé ska väl en biblioteksledning kunna göra någonting för att råda bot på eländet? Grunda en biblioteksrörelse? PALIAct? WSF?

ↁ ↁ ↁ

I Accra besöker jag The George Padmore Research Library of Africa Affairs i hopp om att hitta litteratur om afrikansk federalism.

Padmorebiblioteket är inte längre i lika gott skick som år 1969 då jag var här första gången, och det har varken fått internet eller elektronisk katalog ännu, men det är icke desto mindre fortfarande ett fint bibliotek.

Jag måste också erkänna att jag uppskattar tystnaden i Padmorebibliotekets läsesal. Det är skönt att få dra sig undan ett tag i Padmorebibliotekets lugn och ro.

Accra har blivit en stökig storstad. För närvarande byggs många nya kyrkor och moskéer i Accra. Tänk om man skulle bygga bibliotek i stället!

Padmore-bibliotekarierna hjälper mig att finna de rätta böckerna med information om Modibo Keitas, Léopold Sédar Senghors, med fleras försök att grunda en Malifederation i slutet av 1950-talet.  ¹⁰⁵ 

Padmore-bibliotekets läsesal, febr 2006. Foto: författaren.

Det vore viktigt att granska Europas och Afrikas relationer på nytt ur ett federalistiskt och antikolonialistiskt perspektiv. Då måste t ex Modibo Keita räddas från från glömskan. Modibo Keita var den självständiga republiken Malis (fd franska Sudans) första president (1960-1968) och premiärminister i Malifederationen (1959-1960), som förutom Mali och Senegal också var tänkt att inbegripa några andra nya stater som hade ingått i det f.d. franska kolonialväldet. En som säkert skulle instämma i dessa åsikter är Shiraz Durrani. Möjligen också Kay Raseroka. För övrigt har Kay Raseroka rätt: upplysningens tid är inte förbi. Biblioteket kan och bör fortsätta att komma människorna till hjälp, direkt eller indirekt, i deras försök att ta kål på pesten och kriget.

Biblioteket känner inga gränser. Biblioteket är varken en europeisk eller en afrikansk uppfinning. I stället är Afrika och Europa, liksom Asien, Amerika och Australien uppfunna i biblioteket. Biblioteket är lika gammalt som samhället och staten. Världsdelarnas namn är av yngre datum. De dyker upp först i myterna och litteraturen.

Nu skulle det gälla att ge begreppet federalism ett klart och konkret innehåll. Biblioteket kunde och borde ta initiativet till ett världsbibliotek, som hjälper människorna att kasta av sig imperiernas och nationalismernas ok. Världsbibliotekets ekonomiska och teknologiska förutsättning har ju mognat. Dess namn är internet. Internet och biblioteket är i grunden ett och detsamma. Internet är bara det nyaste skottet på bibliotekets stam.

Att grunda ett bibliotek (Nairobi 2006-7)

Först publicerad i BiS 1/2007.

Att grunda ett bibliotek. Det var det vi sysslade med under World Social Forum i Nairobi i januari år 2007.

Den uppdämda, oförlösta spänningen i detta ord: Biblioteket!

Biblioteksmetaforen. Biblioteksdrömmen. Det fantastiska nätverket. Kort sagt internet.

Vi, som grundade www.wsflibrary.org var sjuttio östafrikanska bibliotekarier och några till, däribland jag själv, som är biblioteksaktivist.

En av de sjuttio har redan gått bort. Han hette Samuel. Jag kan inte säga att jag kände honom väl. Han skrev: Dear Mikael, I support the revised version of classification, because it is clear; easy to follow and easy to understand. However, I am of the opinion that in order work to look orderly, there is need to arrange the 21 actionable themes in alphabetical order. Thank You. Jag hade gärna fortsatt diskussionen om klassificeringen av WSF:s aktiviteter med Samuel. Frid över hans minne!

Att grunda ett bibliotek är många stora statsmäns dröm. Men har folket någonsin grundat ett bibliotek?

Är folkbiblioteket folkets bibliotek? Riskerar det att bli kallat för ett populistiskt bibliotek?

Flertalet av de sjuttio östafrikanska bibliotekarier, som deltog i pilotprojektet, var universitetsbibliotekarier. Att vara universitetsbibliotekarie är åtminstone ytligt sett en annan sak än att vara folkbibliotekarie. Universitetsbibliotekariens uppdragsgivare är universitetet; folkbibliotekariens, folket.

Vi vill dokumentera socialforumets processer, hur ett världssamhälle blir till.

Blir det till?

Ja, bevisligen, tillräcklig dokumentation finns redan att tillgå.

Vad är den mångomtalade globaliseringen om inte världssamhällets tillblivelse?

Världens sociala forum kan anses vara ett bindande bevis, ett dokument, som visar att globaliseringen har gått in i ett avgörande skede.

Och önskas dokument i trängre mening kan man leta fram WSF:s principförklaring (Charter of principles) från år 2001. Kärnpunkterna i denna världssamhällets Magna Charta, skrivet av nutidens Johan Utan Land (även kallad Den Globala Rättviserörelsen): vi är ett öppet forum som vill motarbeta nyliberalismen. An Open Space – ett öppet rum.

Vi släpper alltså inte in Tony Blair, ty han inkarnerar nyliberalismen och den nyaste (pågående) imperialismen.

Nicolas Sarkozy får inte heller vara med.  ¹⁰⁶ 

2.

För ett år sedan upplät ett stadsbibliotek i Finland en hylla för smärre skrifter, broschyrer och lösblad om socialforumet. Där står nu WSF-hyllan bredvid utrikesministeriets hylla med information om EU!

På senhösten bad jag om att få framföra en önskan till chefsbibliotekarien: skulle biblioteket kunna grunda ett webb-bibliotek för dokumentationen om det sociala forumet?

Chefen sade inte nej direkt. Men till att börja med ville hon ta reda på vad staden tyckte om förslaget.

När våren redan var i antågande (jag tillbringade en del av vintern i Nairobi) dök svaret upp i min epostlåda: ... bibliotekets sidor är en del av stadens publiceringssystem och vi på biblioteket kan inte göra annorlunda tekniska lösningar utan lov från chefredaktören för stadens hemsidor eller åtminstone inte utan hans vetskap. Och ifall vi skulle låta göra någonting annat på hemsidorna än vad man i det nuvarande systemet tillåts göra, måste vi beställa det från WissenLifebelt, vilket vore dyrt. Hos oss har vi bara rent informativ service på bibliotekets webbsidor. Vi har t.ex. ingen service som förutsätter inloggning och inte heller några diskussionsfora o.dyl. som tydligen skulle komma ifråga i det här fallet. (Det här citatet har jag översatt från finskan, varvid jag som synes har velat skona staden från negativ publicitet genom att inte nämna dess namn; och namnet WissensLifeBelt, som syftar på en multinationell kunskapskorporation, är fingerat.)

3.

Efter detta mellanspel kvarstår frågan: hur skall Wsflibrary.org utvecklas vidare? Finska ambassaden i Nairobi stödde pilotprojektet med pengar  ¹⁰⁷  och nu gäller det förstås att anskaffa finansiering för fortsättningen.

Projektet går ut på att skapa bestående länkar mellan bibliotek och socialforum (institutionerna) och mellan bibliotekarierna och det blivande, vardande, världssamhällets medborgare (agenterna). För att detta skall lyckas måste visserligen mycket till. Men bli nu inte rädd! Vi planerar ju inte att göra någonting förfärligt som att starta ett krig på andra sidan av jordklotet för att behålla kontrollen över oljetillgångarna, eller någonting annat i den stilen. Det vi försöker göra är bara att grunda ett bibliotek!

Deltagare i WSF Library Project, Nairobi 2007. Foto: Esther Obachi

Just nu funderar vi som sagt på att dokumentera det sociala forumet, någonting som pressen och medierna gärna struntar i eller bara gör på ett mycket slarvigt och ytligt plan.

För inte så länge sedan var dokumentering, dokumentera, dokumentalist osv. stora begrepp ute bland biblioteksfolket. Den franska bibliotekarien Suzanne Briets skrift Qu'est ce que la documentation? (1951) präglas av en omisskännlig entusiasm och framåtanda. Hos Briet fungerar bibliotekarien-dokumentalisten som en skapande intellektuell, vars yrkesuppgift består i att samarbeta med och stöda de vetenskapliga forskarna genom sin 'dokumentering'.

Nu kunde man ju tycka att bibliotekarien i det allmänna biblioteket, folkbiblioteket, också borde vara en skapande intellektuell, som samarbetar med och stöder alla sanningssökare och utforskare av verkligheten, även om alla dessa utforskare knappast är vetenskapliga (och just därför!). Men under senare hälften av 1900-talet och i början av 2000-talet tycks bibliotekarierna ha lagt den aktiva och skapande dokumenteringen på hyllan.

Det här syns tydligast i bibliotekets och bibliotekariernas sätt att förhålla sig till internet. Man anpassar sig, man gömmer sig bakom stadens ledning eller universitetsledningen, man spelar med som den snälla flickan, man vågar (orkar?) inte ta upp kampen med Google...

I Afrika kan man finna större förståelse än i Norden för ett nytänkande om biblioteket och för förslag om att grunda nya bibliotek, online eller inte. Att grunda ett bibliotek kan där kännas som ett steg i riktning mot världssamhället bortom Blair och Bush (och Putin, för den delen). Här i Norden däremot har biblioteken och bibliotekarierna gått i stå. De vågar inte knysta om världens sociala forum ens på sina egna hemsidor! Än mindre kommer de sig för att dokumentera och själva aktivt delta i världssamhällets tillblivelse.

4.

Hur undvika att börja om från början varje gång man kommer samman? Hur garantera det sociala forumets kontinuitet? Detta är frågan som vi försöker besvara.

Bibliotekarien skulle säkert kunna göra mycket på detta område.

För det första gäller det att delta, att samla in informationen från WSF, att dokumentera dess aktiviteter och att bevara och presentera det för olika publiker. En stor och resurskrävande uppgift, som vi antagligen bara ser början på.  ¹⁰⁸  Fast å andra sidan är biblioteket en väldig institution, en av samhällets äldsta och största. Det är först och främst en fråga om bibliotekariernas vilja.

Varje aktivitetsområde på WSF borde ha sina bibliotekarier, och varje enskild aktivitet – det arrangerades ca ett tusen konferenser, seminarier och möten under de fyra dagar WSF i Nairobi pågick (20-24 januari 2007) – kunde gärna också ha sin egen bibliotekarie. WSFs internationella råd, som består av representanter från ca 150 mångnationella organisationer och nätverk, har föreslagit en indelning av verksamheten i följande 21 klasser ('actionable themes'):

Water;
Political institutions and democracy;
Peace and war;
Housing and human habitat;
Gender issues and women's struggles;
Dignity, human being diversity, discriminations;
Human rights;
Youth;
Food sovereignty, peasants and land reform;
Labor and workers;
Education;
Environment and energy;
Health;
Knowledge, information and communication;
Taxation, debt and public finance;
Migrations;
Trade and transportation;
Culture;
Transnational Corporations;
Children;
Alternative economies;

Ovanstående klassificering kunde sägas gälla aktiviteter, som världssamhällets regering bör ägna särskild uppmärksamhet.

Vilken roll borde bibliotekarierna spela i världssamhällets regering?

Kunskapens och praktikens klasser (Dakar 2010)

Utdrag ur artikeln ”A note on the documentation of the WSF in preparation of the Dakar WSF 2011” som förmedlades via fsm2011.org i juli 2010.

För Suzanne Briet var dokumentering först och främst en tjänst och ett verktyg för vetenskapliga forskare. Här uppfattas dokumentering snarare som en tjänst och ett verktyg för socialt och politiskt aktiva medborgare. I denna mer allmänna betydelse är dokumentering en integrerad del av demokratin och det hör också till bibliotekspersonalens grundläggande uppgifter att i mån av möjlighet agera dokumentalister för medborgarna i deras undersökningar av den sociala och politiska verkligheten.

Jag tror inte det nyss sagda egentligen representerar någon särskilt ovanlig åsikt. Förmodligen håller många bibliotekarier med mig på den här punkten.

Dokumenteringen av socialt forum borde följa två huvudriktningar, som i stort sett motsvarar begreppsparet kunskap och handling (eller teori och praktik).

1) Socialt forum producerar och/eller använder tusentals dokument, böcker, broschyrer, tidskrifter, tidningar, artiklar, broschyrer, flygblad, föreläsningsreferat, webbsidor, ljudband, bilder, videor med mera. Ett rikt och representativt urval av dessa material borde deponeras i offentliga bibliotek och arkiv för att vara och förbli tillgängliga för forskare, historiker och allmänheten. Materialet behöver klassificeras, katalogiseras och presenteras tillsammans med bibliotekens övriga innehåll, och enligt samma system. Vanligen innebär detta en klassificering, som utgår från kunskapsområden. Folkbibliotek och andra allmänna bibliotek strävar i princip efter att täcka alla kunskapsområden. Ett exempel på bibliotekens klassificering av kunskapen är Dewey-systemet (Dewey decimalklassifikation, DDK), som används i en mängd bibliotek över hela världen. DDK innehåller 10 allmänna klasser, som sedan delas upp i en mängd mer specialiserade klasser. De 10 huvudklasserna är följande:

000 – Datavetenskap, information och allmänna verk
100 – Filosofi och psykologi
200 – Religion
300 – Samhällsvetenskap
400 – Språk
500 – Vetenskap
600 – Teknik och tillämpad vetenskap
700 – Konst och fritid
800 – Litteratur
900 – Historia, geografi och biografi

Ifall biblioteket råkar använda Deweysystemet så borde materialen från (eller om) sociala forum klassificeras enligt det och alltså ges DDK-siffror.

2) Å andra sidan består Socialt forum av framtidsorienterade, sociala, politiska och kulturella aktiviteter: möten, konferenser, seminarier, föredrag osv. Dessa hundratals eller tusentals aktiviteter, som sammanhänger med sociala rörelser, behöver en egen klassificering  ¹⁰⁹  .

Klasser av aktiviteter skiljer sig onekligen från klasser av kunskap. Kunskapens klasser, kategorier, taxonomier, ämnesområden, osv. grundar sig på metoder för vetenskaplig forskning och teoretiska överväganden. De baserar sig på forskning och teori och avspeglar således kunskaperna som sådana. Rötterna till bibliotekens kunskapsklassificering står att finna i universitetens fakulteter och ämnesinstitutioner. Detta är den klassiska teoretiska klassificeringen av ”verkligheten” såsom ett från det mänskliga subjektets medvetande avskiljt kunskapsobjekt.

Men en sådan teoretisk klassificering är inte tillräckligt realistisk; den kommer inte tillräckligt nära vår sociala verklighet och vår sociala verksamhet, som med ett sammanfattande begrepp kallas för praxis.  ¹¹⁰  För att vara gångbar eller användbar i praktiken behöver klassificeringen av sociala aktiviteter förankras direkt i människornas grundbehov och historiskt-sociala problem.

Den moderna nationalstatens indelning i ministerier (departement) är väl det tydligaste exemplet man kan tänka sig på en problemorienterad och praxisbaserad kategorisering av den sociala verkligheten i det land där den ifrågavarande staten har byggts. Listan över ministerier är på sätt och vis en katalog över vad regeringen och vanligen också majoriteten av medborgarna uppfattar som nationens eller landets viktigaste sociala behov och/eller mest grundläggande problem. Antalet ”huvudklasser”, varmed jag alltså avser ministerier och centrala myndigheter, är relativt begränsat  ¹¹¹  vilket gör att åtminstone landets politiskt aktiva medborgare kan denna katalog utantill.

Jag skulle vilja påstå, att också Socialt forum bör skaffa sig en liknande relativt stabil uppsättning av ”klasser” som vi ser i staternas och regeringarnas praxis. Av två anledningar:

1) För det första är människornas behov och de globala problemen av en relativt bestående karaktär. En annorlunda värld är förvisso möjlig, men det betyder inte att behoven av mat och dryck, bostäder, omvårdnad, utbildning osv. kommer att försvinna eller att samhällets och världens problem kommer att lösas fullständigt och slutgiltigt.

2) För det andra måste en uppfattning av typen EN ANNORLUNDA VÄRLD ÄR MÖJLIG känna sig själv och kunna förklara sig för andra. Detta är den politiska (i själva verket kosmopolitiska) anledningen. Vad är Socialt forum? är den första frågan som människorna ställer sig. Om frågan endast besvaras med värderingar kommer Socialt forum att sakna trovärdighet. En förklaring som enbart går ut på att ”vi” är goda, rättvisa, ekologiska osv. (medan ”de” är onda, orättvisa och miljöförstörande) är inte tillräckligt seriös. En minimiförutsättning för att ”vi” ska kunna ta oss själva på allvar och tas på allvar av andra är att vi kan peka på ett gemensamt bibliotek med en gemensam och relativt stabil katalog över behov och problem, som vi försöker diskutera, utforska, tillfredsställa och lösa. Om vi inte skaffar oss detta kollektiva medvetande om vad vi tillsammans är i färd med att göra kan vi inte heller göra anspråk på den auktoritet som statsmakterna tillsvidare har (eller åtminstone upplever sig ha) monopol på.

Geoffrey Pleyers behandlar i sin utmärkta sociologiska avhandling om Socialt forum  ¹¹²  visserligen inte uttryckligen frågan om det nödvändiga biblioteket men han bygger ändå upp en kärnfråga: hur kombinera vad han kallar ”subjektivitetens väg” med ”förnuftets väg”? Hur undvika att subjektiviteten, entusiasmen och friheten tar död på objektiviteten, kalkylen och ordningen? Eller vice versa: hur undvika att ”förnuftet” leder till tråkig byråkrati, som kväver initiativet och friheten? Uppenbart är att ”subjektivitetens väg” och ”förnuftets väg” måste sammanstråla, att det gäller att förena motsatta ting. Så har Pleyers alltså med rätta strukturerat sin bok. Men för att komma vidare med lösningen av detta problem behöver Socialt forum ta lärdom av och samarbeta med bibliotekarierna.

Detta arbete börjar inte från noll. Socialt forum har under sin tioåriga existens hunnit skapa eller skissera ett antal klassifikationer av sina egna sociala aktiviteter. Problemet är att deltagarna i Socialt forum inte har kommit överens om att hålla fast vid en och samma katalog trots att ett anmärkningsvärt antal ”handlingsbara teman” redan har hunnit utkristallisera sig. Därför återvänder Socialt forum fortfarande till nollpunkten varje gång ett nytt evenemang anordnas.

Inom pilotprojektet  ¹¹³  , som kom igång före och under Världens sociala forum i Nairobi 2007, antogs följande klassificering:

Alternativa ekonomier
Barn
Kultur
Skulder, skatter och offentliga finanser
Värdighet, mänsklig mångfald, diskriminering
Utbildning
Miljö och energi
Livsmedelssuveränitet, bönder och jordreformer
Jämställdhetsfrågor och kvinnokamp
Hälsa
Bostäder och människans livsmiljö
Mänskliga rättigheter
Kunskap, information och kommunikation
Arbete och arbetare
Migration
Fred och krig
Politiska institutioner och demokrati
Handel och transport
Transnationella företag
Vatten
Ungdom

Ursprungligen var det dock inte bibliotekarierna i The WSF Library Project som föreslog dessa 21 actionable themes, handlingsbara teman. Förslaget kom från deltagarna i WSF:s internationella råds möte i Nairobi 16-18 december 2006, som ville att alla tiotusentals deltagare i själva WSF-evenemanget i januari under forumets fjärde dag skulle ”konvergera” kring dessa temahelheter.  ¹¹⁴  Inom projekt WSF Library beslöt vi att anta denna klassificering av WSF-verksamheterna och att försöka göra den bestående. Vi ansåg, att förslaget hade undergått en formellt korrekt behandling i WSF:s internationella råd och att den också är rotad i WSF:s egen praxis, eftersom den ger en allmän och tämligen heltäckande beskrivning av de ramar, inom vilka deltagarna i WSF diskuterar och försöker förändra världen.

Kunde vi inte under de kommande tio åren nöja oss med att använda dessa ”handlingsbara” (actionable) klasser för att försöka bygga WSF-biblioteket tillsammans med världens bibliotekarier? Dessa 21 teman är för övrigt också användbara på lokalplanet samt i nationella och regionala sociala fora.

Dokumenteringen av Socialt forum behöver utvecklas parallellt och kombineras på ett flexibelt sätt och i en innovativ anda. Jag skulle som sagt rekommendera användning av såväl kunskapsklasser som klasser av praxis. Ännu viktigare för WSF:s framtid än att dra nytta av bibliotekariernas kunskaper om klassificering mm. vore dock att integrera deras yrkesetik beträffande “facilitering” (tillrättaläggande?) och deras uppfattning om biblioteket som “ett öppet rum”. Då jag talar om bibliotekariernas “faciliteringsetik” avser jag den idé, som bl.a. formuleras av R. David Lankes: “THE MISSION OF LIBRARIANS IS TO IMPROVE SOCIETY THROUGH FACILITATING KNOWLEDGE CREATION IN THEIR COMMUNITIES”. Som Kay Raseroka har noterat utgör både biblioteket och det sociala forumet öppna rum, som har mycket gemensamt. Bibliotekarien bör i alla väder fortsätta att tillämpa sin professionella etik. Detta innebär en fortsatt strävan efter opartiskhet och största möjliga informationsfrihet. Vad begreppet informationsfrihet beträffar finner jag beskrivningen i Amerikanska biblioteksföreningens (ALA) “Library Bill of Rights” hållbar.   ¹¹⁵ 

Reaktioner på förslaget att göra de 21 handlingsbara temana permanenta (Malmö 2008)

Då jag har gått ut med åsikten att Socialt forum borde dokumenteras av bibliotekarier och förankras i samhället via biblioteken har jag fått höra många kritiska kommentarer. Två exempel ur mitt personliga epostarkiv och minne av ett par biblioteksrelaterade workshopar under Europeiskt socialt forum (ESF) i Malmö. Under förberedelserna av dessa workshopar försökte jag höra mig för vad folk tyckte och tänkte om projekt WSF Library och de 21 handlingsbara temana.

Den belgiska sociologen och översättaren Francine Mestrum, som brukar delta i WSF:s internationella råds möten, sade sig betvivla att de 21 handlingsbara temana någonsin har beslutats i rådet, eller att de beslöts enhälligt; enligt henne ”improviserades de av arrangörskommittén eller någon annan”. Det håller jag inte med henne om. Jag menar att beslutet kan dokumenteras.  ¹¹⁶  Mestrum undrade också var ”sociala rörelser” skulle kunna komma in i katalogen. Vartill jag svarar, att de kan infogas under de ämnesord som de främst handlar om. Var borde man placera Sociala forum som sådant, frågade Mestrum också. En möjlighet vore temat ”Politiska institutioner och demokrati”.

Jai Sen vid India Institute for Critical Action: Centre In Movement (CACIM) ifrågasatte för sin del listans fullständighet med exemplet sexualitet. Var ryms sex?, undrade han. – Medges, att sexualitet är ett stort för att inte säga livsavgörande temaområde i praxis! Ändå skulle jag inte vilja förslå ett särskilt tema för sex. Bevare oss väl för ett sexualministerium!, får jag lust att utbrista. Fick vi inte läsa om någonting i den stilen i Aldous Huxleys Sköna Nya Värld? Vad sedan olika köns- och sexrelaterade samhällsproblem beträffar så tror jag att de utan svårighet kan inordnas under de 21 temana ( t ex under ”Jämställdhetsfrågor och kvinnokamp”, ”Värdighet, mänsklig mångfald, diskriminering”, ”Ungdom”, "Alternativa ekonomier” osv.).

Precis som biblioteket endast omfattar alla böcker i Jorge Luis Borges fantasirika novell om Biblioteket i Babel kan vi bara inbilla oss att listan över handlingsbara teman är definitiv och att den verkligen täcker hela den mänskliga och sociala praktiken (praxis). Att tillsammans anta en gemensam klassificering är en viljeakt, som innebär att följa ”förnuftets väg”. För den skull behöver vi inte förkasta ”subjektivitetens väg”. Det gäller att uppnå en rimlig syntes. Under alla omständigheter måste vi inse att vårt förnuft är begränsat och att varje klassificering av praxis måste förbli ofullständig och tidsmässigt relativ.

Många har också hälsat förslaget om att dokumentera Socialt forum med utgångspunkt i ovannämnda 21 handlingsbara teman med glädje och uppmanat mig/oss att fortsätta med projekt WSF Library. Överhuvudtaget tycks bibliotekarier ha mycket lättare att förstå idén än sociala aktivister, vilket egentligen är föga förvånande. För bibliotekarier är det självklart att inget bibliotek kan vara fullständigt, att klasser eller kategorier ofta är överlappande, och att bibliotek ändå kan vara mer eller mindre nyttiga, bra och behagliga. 2008 meddelade Hervé Le Crosnier, universitetsbibliotekarie i Caen (Frankrike) mig privat per epost: ”Jag tror att din önskan att få yrkesbibliotekarier med som fullvärdiga deltagare [i sociala forumets process] med sin egen specialkunskap är en mycket bra poäng. Sociala rörelser håller sig ibland med egna mediespecialister, men aldrig med bibliotekarier. Det kan bero på rörelsernas proaktiva sätt att förhålla sig till framtiden. De tänker sig aldrig framtiden som en fortsättning av en tidigare historia”.

Tematiska axlar och handlingsbara teman (Dakar 2011)

Bygger på ett bidrag till förberedelserna av WSF i Dakar 2011, som jag postade till WSF:s internationella råds epostlista (13.9.2010). Min synpunkt är, att man vid planeringen och struktureringen av WSF-evenemangen hellre borde ta utgångspunkt i analytiska temaområden än i programmatiska teser.

I februari år 2011 anordnades Världens sociala forum i Senegals huvudstad Dakar. Under förberedelserna året innan föreslog arrangörerna  ¹¹⁷  att evenemanget skulle byggas upp kring elva ”tematiska axlar” (thematic axes). Dessa axlar skulle underlätta ”struktureringen av WSF:s fysiska utrymme”, ”fördelningen av självorganiserade aktiviteter”, "kommunikationen mellan organisationer, nätverk och rörelser, grupper och kampanjer” och ”uppnåendet av bättre konvergens och artikulation mellan dem”. Axlarna är följande:  ¹¹⁸ 

1. För ett mänskligt samhälle byggt på gemensamma principer och värderingar om värdighet, mångfald, rättvisa och jämlikhet mellan alla människor, oavsett kön, kulturer, ålder, funktionshinder, religion, hälsostatus och för att eliminera alla former av förtryck och diskriminering på grund av rasism, främlingsfientlighet, kastsystemet, sexuell orientering och annat.

2. För miljörättvisa, för att hela människosläktet skall ha allmän och varaktig tillgång till gemensamma nyttigheter, för bevarandet av vår planet som livskälla, i synnerhet jord, vatten, skog, förnyelsebara energikällor och biologisk mångfald, för att garantera ursprungsbefolkningars och traditionella folks rättigheter och deras territorier, resurser, språk, kulturer, identiteter och kunskap.

3. För alla ekonomiska, sociala, kulturella, miljömässiga, medborgerliga och politiska mänskliga rättigheters tillämplighet och effektivitet – särskilt rätten till jord, livsmedelssuveränitet, mat, socialskydd, hälsa, utbildning, bostad, sysselsättning, anständigt arbete, kommunikation och rätten att uttrycka sig kulturellt och politiskt.

4. För allas fria rörlighet och rätt att bosätta sig, särskilt invandrare och asylsökande, offer för människohandel, flyktingar, ursprungsbefolkningar, infödda, minoriteter, människor under ockupation och människor i krigs- och konfliktsituationer, och för att respektera deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga rättigheter.

5. För människornas oomtvistliga rätt till mänsklighetens kulturarv, för demokratiseringen av kunskaper, kulturer, kommunikation och teknik, för värdesättande av gemensamma nyttigheter, för att synliggöra undertryckt kunskap och avskaffa hegemonisk kunskap samt privatisering av kunskap och teknik, för att i grunden förändra den nuvarande immaterialrätten.

6. För en värld som befriats från kapitalismens värderingar och strukturer, från patriarkalt förtryck och från alla former av dominans som utövas av finansiella makter och transnationella företag eller skapas av ojämlika system för handel eller av kolonialt beroende och och skulddominans.

7. För en social, solidarisk och frigörande ekonomi med hållbara produktions- och konsumtionsmönster och med ett rättvist handelssystem, som ställer folkens grundläggande behov och respekt för naturen i centrum för sina prioriteringar genom att skapa system för global omfördelning med hjälp av globala skatter och utan skatteparadis.

8. För en utbyggnad av demokratiska, politiska, ekonomiska strukturer och institutioner på lokal, nationell och internationell nivå, med folkets deltagande i beslutsfattandet och i kontrollen av offentliga angelägenheter och resurser, med respekt för människors mångfald och värdighet.

9. För en global ordning som bygger på fred, rättvisa och mänsklig säkerhet, rättssäkerhet, etik, folkens suveränitet och självbestämmande, som fördömer ekonomiska sanktioner och inför internationella regler för vapenhandel.

10. För ett värdesättande av Afrikas och diasporans historia och kamp och deras bidrag till mänskligheten, och ett erkännande av kolonialismens våld.

11. För en kollektiv reflektion över våra rörelser, Världens sociala forum och våra perspektiv för framtiden

Nedan ska jag försöka klargöra vissa skillnader och likheter mellan å ena sidan dessa 11 tematiska axlar och å andra sidan de tidigare nämnda 21 handlingsbara temana (actionable themes) från Världens sociala forum i Nairobi år 2007. För jämförelsens skull ställer jag upp en tabell med de 21 handlingsbara temaområdena i kolumnen till vänster och de närmast motsvarande tematiska axlarna i högerkolumnen.

Temana är verksamhetsområden. Axlarna är närmast programteser. Alla 11 axlar är nämligen ”för” någonting – tillsammans bildar de nästan en ideologi och ett politiskt minimiprogram. De 21 handlingsbara temana är däremot allmänna analytiska kategorier, som spänner över ett vitt område – tillsammans täcker de i stort sett hela den verksamhet (praxis) som politiken handlar om.

Flera handlingsbara teman överlappar ganska direkt med tematiska axlar, vilket inte är särskilt förvånande. Temana utbildning, matsuveränitet och jordreformer, hälsa, bostad och människans livsmiljö samt arbetskraft får alla var sitt omnämnande i axel 3, som gäller mänskliga rättigheter. Begreppet ”mänskliga rättigheter" öppnar onekligen ett viktigt perspektiv för granskning och påverkande av många livsområden. Men lika uppenbart är, att olika livsområden också behöver diskuteras och påverkas ur andra synvinklar. Det kan hämma tankearbetet och strategidiskussionen, ifall alltför mycket klumpas ihop under ”mänskliga rättigheter.” Vore det inte klokare att ta upp utbildning, hälsa, bostäder osv. som särskilda temaområden för sig och att reservera egna fysiska utrymmen (auditorier, mötesrum mm) för dem under WSF-evenemangen?

Vatten nämns i axel 2, som handlar om miljö och energi. Men under alla WSF-evenemang hittills har vattenförsörjningsfrågorna varit ett viktigt eget temaområde, som behöver egna utrymmen för sina konferenser och workshopar.

I formuleringen av axel 1 sägs det att människor måste behandlas i enlighet med vissa principer oavsett ålder. Å andra sidan behövs egna utrymmen och arangemang på temat barn och på temat ungdom. Under flera WSF-evenemang har det också ordnats särskilda läger för ungdomar. (För övrigt: Borde de 21 handlingsbara temana kompletteras med ett eget temaområde om äldre människor och deras pensioner?)

Frågor om kontinuitet

Världen förändras visserligen från år till år, men de grundläggande behoven och problemen verkar inte försvinna. De 21 (eller 22!) handlingsbara temana ger enligt min uppfattning tillräcklig täckning av dessa grundproblem och -behov. Jag skulle vilja rekommendera att vi använder dem för att planera och strukturera WSF-evenemangens program och för att fördela aktiviterna över tillbudsstående fysiska utrymmen. En relativt fast uppsättning av handlingsbara teman skulle underlätta dokumenteringen och bidra till att garantera kontinuiteten i WSF-processen.

Tillägg: Ovan är det genomgående tal om 11 stycken tematiska axlar. Under hösten 2010 beslöt man emellertid efter vissa konsultationer via webben att lägga till en ytterligare, tolfte axel med följande ordalydelse: ”For the inter-learning of alternative paradigms for the crisis of hegemonic civilization of modernity / Eurocentric coloniality, through decoloniality and socialization of power, especially in the relations between State-Market-Society; the collective rights of peoples, the decommodification of life and "development"; the emergence of alternative subjectivities and epistemologies for racism, Eurocentrism, patriarchy and anthropocentrism”.  ¹¹⁹ 

Socialt forum som medel och mål

En artikel, som jag skickade ut via WSF:s internationella råds epostlista i mars 2010. Ej tidigare publicerad. Uppdaterad för denna bok.

Problemet med Världens sociala forum är inte att det är (eller verkar vara) ineffektivt utan att det inte är tillräckligt öppet. Socialt forum måste bli mer som biblioteket, och biblioteket mer som socialt forum. Annars kommer WSF att tyna bort, åtminstone för en tid framöver. Biblioteket kommer däremot att bestå även om det, som det just nu ser ut, förefaller att övertas och styras vidare av kapitalistiska IT-bolag.

Socialt forum kan definieras såsom en serie evenemang: WSF i Porto Alegre 2001, 2002 och 2003; Mumbai 2004; Porto Alegre igen 2005; det polycentriska WSF i Bamako, Caracas och Karachi 2006; WSF i Nairobi 2007; WSF i Belem 2009; WSF i Dakar 2011 och (det kommande) WSF i Tunis 2013. Plus en mängd regionala, tematiska, nationella och lokala Sociala fora såsom t ex årliga Suomen sosiaalifoorumi (Finlands sociala forum) och Tampereen sosiaalifoorumi (Tammerfors sociala forum).

Socialt forum kan också betraktas såsom en kontinuerlig och global process, vars innehåll består av alla dessa evenemang, samt planeringen, förberedelserna, diskussionerna, forskningen  ¹²⁰  och dokumentationen däremellan.

Det sociala forumet kallar sig självt för an open space, ett öppet rum. Bland de personer som utformade det sociala forumets principer finner man den brasilianske tänkaren och sociala aktivisten Francisco ”Chico” Whitaker. År 2006 tilldelades ”Chico” det s.k. alternativa nobelpriset The Right Livelihood Award. I sitt tacktal vid prisutdelningen yttrade han bl.a. följande om det öppna rummets idé:

”Som känt är konkurrensens logik kapitalackumulationens motor... När jag började delta i Världsforumets process insåg jag dess potential som motståndare till denna ohälsosamma logik. Forumet utformades som ett öppet rum för sökandet efter alternativ till den auktoritära kapitalismen, idag kallad nyliberalismen, som åstadkommer penningens dominans och exploateringen av människor."  ¹²¹ 

“Chicos” uttalande pekar onekligen på någonting väsentligt, men är ändå inte alldeles lätt att förstå. Hur vet vi att det öppna rummet måste stå i fruktbar motsats till kapitalismens obönhörliga konkurrens? Och hur ska öppenheten tolkas?

Såvitt jag begriper ingår det i det öppna rummets idé, att också dessa frågor bör lämnas öppna för olika tolkningar.

Men trots sin öppenhet behöver Socialt forum vissa riktlinjer. Riktlinjerna anges i principdeklarationen från år 2002 och av forumets ”axlar"  ¹²²  Dessa existerande riktlinjer har givetvis varit föremål för många diskussioner. Men diskussionerna har såvitt jag vet inte lett till några allvarliga schismer. Jag skulle tro att detta beror på idén om det öppna rummet.

Det öppna rummet är avsett att vara skådeplatsen för samtal mellan världens folk. Det avser att föra upp samtalet på globalplanet, förbi Alexander den stores sentida efterföljare, bortom de militanta nationalstaterna och de kapitalackumulerande, till döds konkurrerande affärskorporationer, som utgör vår tids gissel, dess samvets- och hänsynslösa pirater.

Samtal förutsätter att samtalens parter möts. En rad tekniska, ekonomiska, politiska och kulturella förutsättningar för de nödvändiga sammankomsterna – ansikte mot ansikte, eller via skrift och andra former av telekommunikation – har mognat. De kallas skolor och fritid, bibliotek och internet, cyklar, tåg, flygplan... Tiden börjar vara ute för Alexander den store. Tiden är inne för skapandet av en global samtalscivilisation. Målet består i att utveckla och upprätthålla samtalet i det öppna rummet.

ↁ ↁ ↁ

Men många har uppfattat idén om det öppna rummet som ett hinder för politiskt effektiva åtgärder.

Efter WSF i Belem i den brasilianska delstaten Pará år 2009 noterade Eric Toussaint, den produktiva och inflytelserika forskaren vid Comité pour l'annulation de la dette du Tiers Monde (CADTM), att traktens ungdomar hade deltagit massivt i forumets debatter. Men “eftersom Världens sociala forum inte är ett verktyg för mobilisering så blev det inget vidare av deras engagemang”, skrev Toussaint.  ¹²³ 

Vad förväntar man sig då av en “mobilisering”? Om med mobilisering avses, att människor aktiverar sig politiskt, diskuterar och gör saker tillsammans för att förändra samhället och sig själva, då skulle jag vilja påstå, att Socialt forum redan under sitt första decennium har varit en mycket bra mobiliserare.

På vilket eller vilka sätt önskar sig den gode Toussaint med flera att det sociala forumet skulle “gå vidare” från att utgöra ett öppet rum? Då jag har försökt titta närmare på vad folk har att säga om den saken, har jag bara stött på föråldrade strategiska koncept, som går tillbaka på de socialistiska och kommunistiska partiernas internationaler, enhetsfronter och folkfronter. Men de frontistiska strategierna har varit obsoleta ända sedan andra världskriget. Vändpunkten för dem kom med de nya exterministiska vapensystem, som äventyrar livet på planeten Jorden och med de elektroniska datorerna, som transformerar människornas minnesinstitutioner och globaliserar släktets inbördes kommunikation och...samtal.

Massförstörelsevapnen upphävde det dittillsvarande, clausewitzka  ¹²⁴  förhållandet mellan krig och politik. Datatekniken har transformerat fabrikssystemet och gett den industriella ”arbetarklassens organiska kapacitet"  ¹²⁵  en dödlig stöt, som den inte kommer att hämta sig ifrån.

Säkert kan von Clausewitz tes och Gramscis historiska analyser fortfarande hjälpa oss att förstå vad som händer i världen. Men när jag hör förslag om att bilda en ”femte International”, som ska bygga ”en front"  ¹²⁶  , tycker jag mig förflyttad till 1930-talet. En sådan ”mobilisering” kan endast förmedlas av ett politiskt parti, som är i besittning av en korrekt ”vetenskap”, ”världsåskådning” eller ”religion”, och som därför ”vet” hur man ska mobilisera massorna på det rätta sättet. Sådana politiska partier såg sina bästa (och, får vi hoppas, värsta) dagar för mer än ett halvt sekel sedan.

Det politiska partiet är ett medel och endast ett medel. Socialt forum representerar en innovation i det politiska och strategiska tänkandet därför att dess öppna rum både är medel och mål.

Det är frestande att här citera vad cybernetikern Gregory Bateson och antropologen Margaret Mead skrev på 1940-talet:

“I vår kultur har vi fått lära oss att klassificera beteende i 'medel' och 'mål', men om vi fortsätter att definiera målen som skiljda från medlen och tillämpar samhällsvetenskap som grova instrumentella medel genom att använda dess resultat för att manipulera folk, kommer vi snarare att få ett totalitärt än ett demokratiskt system.”   ¹²⁷ 

En organisation som eftersträvar en global demokratisering måste bryta med vår invanda kulturella ram (Bateson: ”our cultural setting”). Den måste vara prefigurativ, redan vara vad den avser att att bli.

ↁ ↁ ↁ

Sociala fora är inte politiskt ineffektiva därför att de är öppna rum, utan därför att de inte är tillräckligt öppna. Detta beror, menar jag, på att man inte har gjort helt klart för sig, att sociala fora inte bör uppfattas instrumentellt utan som ändamål i sig. Socialt forum borde mer än hittills öppna upp sig för olika yrkesgrupper och för dessas existerande internationella organisationer. Man tänker här t.ex. på läkarna, ingenjörerna, juristerna, lärarna, forskarna och – paradexemplet – bibliotekarierna. Sådana öppningar skulle ge hela det globala civila samhället möjlighet att gå vidare.

Många av arbetarnas fackföreningar och böndernas odlarföreningar deltar i Socialt forum. Men frågan är hur länge de fortsätter att göra det, ifall inte också andra organisationer som representerar hela yrkesgrupper börjar delta.

Många deltagare i Socialt forum betonar de sociala rörelsernas roll. Sociala rörelser behövs naturligtvis – under förutsättning att de eftersträvar fred och jämlikhet mellan folken – men de är ofta flyktiga fenomen. Socialt forum kommer förhoppningsvis att visa sig vara av en mer bestående karaktär därför att det inför ett nytt element i det ekonomiska och politiska världssystemet.

Det nuvarande politiska systemet i världen med nationalstater som verkar i konkurrerande block under en, två eller tre stormakters hegemonier, och som fortsätter att förbereda sig för krig, är ett av de största hindren, om inte det allra största hindret, för vad regeringarna med en hycklande term kallar ”en hållbar utveckling”. Först och främst måste den permanenta krigsekonomin  ¹²⁸  avvecklas. Redan detta innebär att en omstöpning av det globala politiska systemet och de internationella relationerna måste ske.

Det kalla kriget djupstrukturer är fortfarande på plats. Sålunda fortsätter kärnvapnen som en politisk teknologi ännu idag att skapa auktoritära underkastelserelationer, oberoende av förändringarna i de sociala systemen.  ¹²⁹  Massförstörelsevapnen måste bort och med dem den officiella statsläran om ”absolut suveränitet”.

Att skylla alla missförhållanden i världen på ”kapitalismen” är inte heller särskilt klokt, hur skarp och användbar Karl Marx analys av kapitalet än må ha varit och fortfarande är. Det militärindustriella och akademiska komplexet kräver tillbörlig uppmärksamhet som en förklarande orsak till de många ekonomiska, politiska, sociala och kulturella problemen och inte minst till miljöproblemen. Det begreppet fördes inte fram av kapitalismforskaren Karl Marx utan det myntades som bekant av president Dwight D. Eisenhower då han höll avskedstal till den amerikanska nationen år 1961 och ville varna sina landsmän om vartåt det barkade med USA.  ¹³⁰ 

Det militärindustriella och akademiska komplexet beror inte enbart på kapitalismen. T.o.m. under det kalla krigets allra isigaste år fortsatte USA:s och Sovjets militärindustriella och akademiska komplex inte bara att påverka och betinga varandra på otaliga sätt, utan rentav att göra affärer direkt med varandra.  ¹³¹  Den sino-sovjetiska konflikten, som pågick i årtionden (ca 1960-1989) och som alltid hade en militär underton, var ett annat tydligt belägg för åsikten, att nedmonteringen av världens militärindustriella och akademiska komplex inte vore garanterad även om alla länder i världen övergick från kapitalistiska till socialistiska samhällssystem.

Nedrustningsprincipen är säkerligen inte främmande för deltagarna i Socialt forum, men den har tagits för självklar. Den behöver lyftas fram, och desto mer så ju längre det lider med finanskapitalismens och nyliberalismens kriser. Avväpna alltså gärna finansmarknaderna, men kräv först och främst ett avskaffande av massförstörelsevapnen och den permanenta krigsekonomin.

ↁ ↁ ↁ

”Den största utmaningen för WSF:s arrangörer består inte i att definiera ett nytt och och bättre innehåll med sikte på konkreta förslag, utan i att garantera att forumet fortsätter i den form det gavs – och i detta fall bestämmer medlen det mål, som skall uppnås”, skrev Chico Whitaker för flera år sedan.  ¹³² 

Det har gjorts flera mer eller mindre lyckade försök att anta denna utmaning och det har också skrivits en hel del om den. Ämnet behandlas t.ex. briljant av forskaren-aktivisten Hilde Stephansen i hennes färska doktorsavhandling. Stephansen tar bl.a. upp Memória Viva-projektet och Pierre Georges med fleras insatser för att göra Openfsm.net till en hygglig webbplats för deltagarna i Världens sociala forum.  ¹³³ 

För min del är jag som sagt övertygad om att en mer bestående lösning på problemet med kontinuiteten skulle kunna nås ifall vi formulerade utmaningen så, att den också inbegrep världens bibliotek och bibliotekarier. Då vi en gång har startat ett socialt forum för alla världens folk borde vi också försöka grunda deras gemensamma bibliotek.

Människor, som säger ”vi måste först ha skolor innan vi tänker på bibliotek”, verkar ofta tro att biblioteket är en produkt av den västerländska civilisationens skolor och s.k. utveckling. Andra förefaller mena, att bibliotekstanken – eller att man betonar bibliotekets roll – är ett typiskt uttryck för eurocentrism. Men de gamla sumererna, indierna och kineserna grundade bibliotek långt före Europa fick sitt namn.

Jag tror att Socialt forum inte kommer att gå vidare innan det skapar bestående förbindelser med bibliotekariernas organisationer och biblioteken. Jag tror dessutom att bibliotekarierna behöver ta upp Socialt forums ärende för att vidareutveckla sitt yrke. Bibliotekarierna är kallade att bli de mellanfolkliga samtalens tillrättaläggare (facilitators).

Floppen i Dakar 2011

WSF i Dakar 2011 arrangerades på Cheikh Anta Diop-universitetets campusområde i den senegalesiska huvudstadens natursköna utkant nära oceanens strand. Mitt i området står universitetets moderna och snygga biblioteksbyggnad, som automatiskt också kom att fungera som WSF-evenemangets centrum. Under WSF-evenemanget möttes varje dag ett trettiotal bibliotekarier i ett av bibliotekets mötesrum i akt och mening att fortsätta The WSF Library Project, som hade fötts på idéplanet under WSF i Mumbai år 2004 och kommit igång med sin egen MediaWiki-server på internet under WSF i Nairobi 2007.  ¹³⁴  De flesta av bibliotekarierna, vilkas verksamhet under dessa dagar samordnades av Mandiaye Ndiaye (chef för avdelningarna för engelskspråkig och arabisk litteratur), hörde till universitetsbibliotekets egen personal, men några hade också ankommit från Elfenbenskusten, Mali, Kenya och Uganda. Till hjälp i dokumenteringsarbetet hade bibliotekarierna också inkallat ett tjugotal studerande vid Ecole de Bibliothécaires, Archivistes et Documentalistes (EBAD), universitetets institution för informationsvetenskap. Med i gruppen var dessutom Huub Sanders från International Institute of Social History (IISH) i Amsterdam, ett av världens största arkiv om sociala rörelser, samt undertecknad.

Universitetsbibliotekets föreståndare, Mariétou Diop, deltog i mån av möjlighet också i vår verksamhet under WSF i Dakar och hade antagligen deltagit ännu aktivare om hon inte hade haft fullt upp med...att improvisera lösningar på WSF-arrangörernas praktiska problem med utrymmen, presskonferenser osv.

Trots mina och andras bemödanden förlöpte inte kontakten och samarbetet mellan WSF-evenemangets arrangörer och bibliotekarierna i projekt WSF Library i Dakar som de skulle, vilket bidrog till att dokumenteringen misslyckades. Vi placerade t.ex. stora insamlingsboxar för broschyrer, utskrifter av föreläsningar, programblad osv. vid huvudingången till universitetsbiblioteket, som alla WSF-deltagare passerade (inte minst för att registreringen av deltagare i WSF skedde där), men eftersom arrangörskommittén inte vidareförmedlade vår information om dokumenteringsprojektet brydde sig knappast någon om att lämna in något i boxarna.  ¹³⁵ 

Bibliotekariernas misslyckande med dokumenteringen i Dakar hade också en annan omedelbar och avgörande orsak. Evenemangets program gav nämligen antingen felaktiga uppgifter eller inga uppgifter alls om var (i vilka salar och utrymmen) konferenserna, seminarierna och mötena skulle äga rum. Detta ledde naturligvis till att en massa deltagare irrade omkring på campusområdet utan mål och mening, ifall de inte lyckades organisera improviserade möten och diskussioner på gräsmattorna eller i utrymmen som råkade stå tomma. I den mån korrekt information om tider och platser trots allt stod att finna visade det sig vanligen, att salarna och utrymmena redan var upptagna... av studenter och föreläsare som följde universitets normala studieplan! Detta sades bero på att universitetets tidigare rektor hade avgått och fått en ny efterträdare några dagar innan evenemnaget började. Därmed skulle alla avtal som arrangörerna hade gjort med universitetet plötsligt ha upphävts. Huruvida detta verkligen var kaosets huvudorsak är fortfarande oklart för undertecknad.  ¹³⁶ 

Nästa gång i Tunis 2013 och i Sarajevo 2014

Världens sociala forum hålls nästa gång i Tunisiens huvudstad den 26-30 mars 2013. (Uppgiften uppdaterad 12.10.2012.)

Det finns också planer på ett tematiskt WSF mot krig och militarism i Sarajevo år 2014, hundra år efter första världskrigets utbrott. Det gäller att se till att detta blir av och att det resulterar i ett uppsving för freds- och nedrustningsrörelsen!

Den arabiska våren, Occupy Wall Street-rörelsen och proteströrelserna mot lönestopp och och nedskärningar i EU-länderna kan inte ersätta Världens sociala forum. Tvärtom. Sådana sociala rörelse bara ökar behovet av detta öppna rum för medborgarnas samtal på globalplanet.